Hans Karlsson blogg

Historien om Peter Mangs nådde aldrig samma höjd som historien om ”Lasermannen”. Rent krasst minns jag att det då tidigt var tal om en ensam person som gick runt i Stockholm och sköt på personer som han uppfattade hade utländsk bakgrund och sökandet efter honom pågick under lång tid. Varje ny händelse innebar att skräcken och historien/myten runt honom växte. När jag fick tag i Gellert Tamas bok om ”Lasermannen” 2004 blev jag fast, han satte händelserna och John Ausonius liv i ett större sammanhang. Det skildras ur flera perspektiv, inte minst inifrån det inre familjelivet. Det är en av de bästa berättelser jag någonsin läst, oavsett att den är hemsk och alldeles sann.

Även om Peter Mangs höll på att skjuta betydligt längre innan han greps så var förklaringen bakom de otaliga skottlossningarna en annan. De hänvisades till pågående utdragna konflikter mellan olika gäng i Malmö, något som mer eller mindre sker varje år, och inte bara där. Göteborg hade sin beskärda del så att Malmö hade sitt var inget konstigt. När det började pratas om en ”ny laserman” var det fortfarande ganska oklara uppgifter och det gick förhållandevis snabbt till att Peter Mangs greps. Allvaret urholkades av humoristiska inslag som det här med ”Laserturken”. Rättegången blev närmast en fars där Peter Mangs satt och läste böcker under förhandlingen, men också den drunknade i att Breivik samtidigt höll på med sin.

När första boken om Peter Mangs kom sommaren 2015 tänkte jag att jag äntligen skulle få en bild av vad som hände. Tyvärr hade jag för höga förväntningar, med Gellert Tamas skildring i bakhuvudet. För mig tar författaren Joakim Palmkvist, reporter på Sydsvenskan, alldeles för stor plats i boken. Det stör mig när en journalist skriver in sig själv. Det är inte Joakims tankar jag är intresserad av utan Peters. Jag vill inte få bilden av hur Joakim sitter i ett litet rum på fängelset och lyssnar på Peter som berättar för honom eller få klichéer om hur det ser ut i ett fängelse med ”taggtråd”, ”gallerförsedda fönster” eller ”skramlande nycklar”. Jag vill följa Peter Mangs väg inifrån hans eget perspektiv, satta i ett större sammanhang, så som Gellert Tamas gjorde. Begär jag för mycket?

Så småningom tar sig boken, jag får delvis det jag söker och stundom är skildringarna lysande. Jag märker att boken ibland fångar min uppmärksamhet så att jag glömmer både tid och rum, även om jag också saknar en dimension. En fördjupning av offrens perspektiv. Det som Joakim Palmkvists reportererfarenhet dock bidrar med är hur resonemanget gick innan teorin om en ensam galning blev känd, hur samhälle och media drog sina slutsatser kring de kriminella gängen. Där spelade Peter på ”rätt” strängar. I övrigt upplever jag att ett reportage tappar fart och lust när reportern skriver in sig själv. Det stjäl ljus från historien som ska berättas. Men det kanske bara är jag.

Betyg: HH

Hösten 2015, 54 år gammal, gav skådespelaren Claes Malmberg ut sin memoarbok. ”Det är kanske tidigt. Det vet man inte, det kanske är alldeles lagom”, sa han under Bokmässan. Boken är mer omfattande än man tror vid ett första ögonkast. Vi får följa Claes första år på Avenyn i Göteborg, traumat när hans far försvann och den krokiga vägen till framgång.

För mig har Claes Malmberg mest varit en pratkvarn i olika lekprogram, i rollen som Ronny Jönsson en ohämmad och taktlös person som plockar billiga skratt genom att säga fula ord som normalt inte passar sig. Ibland har jag hört om hans intag av droger och någon gång har han sprungit naken utomhus. Även om han är en av flera omtyckta Göteborgskaraktärer, som Lasse Brandeby, Tomas von Brömssen och Lasse Kronér (generationen efter Sten-Åke Cederhök, m.fl) så har jag undrat… varför håller han på så?

Kanske beror det på att jag inte har sett honom i sin mest kända roll, som pappan till Lotta på Bråkmakargatan. Inte heller i flera av de svenska dramaserier som han medverkat i. Inte heller på teatern. Men ibland glimtar några scener förbi där han spelar seriösa roller och visar sig vara briljant. Och jag upptäcker att jag tycker om honom. ”Clownen” har också ett allvar, en sårbarhet och ett djup som ger honom integritet. Han är en lysande skådespelare med ett brett register.

Boken innehåller mängder med korta ögonblick, också många anekdoter som nog mest roar Claes själv. Men efter att ha läst sista sidan så känns det som att jag känner Claes, som att vi har träffats. Om jag någon gång verkligen träffar honom kommer jag antagligen bete mig som att vi redan är bekanta.

Betyg: HH+

HUR SKA VI STÅ UT MED TANKARNA PÅ DÖDEN?

En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva. Det är lätt att säga, men att verkligen ta in vad det betyder kräver något annat. Det är vad Anna Lindman gör i sin bok, främst för sin egen skull, men också för oss. Hon tar reda på hur något inom dödsbranschen fungerar och berättar det för oss medan vi sköter våra egna åtaganden.

Det är den vanliga döden hon kartlägger. Inte den glamourösa som förevigar, inte döden som akademiskt filosofiskt begrepp, utan den konkreta döden som plötsligt slår ner i vårt liv genom ett telefonsamtal en tisdagsmorgon. Som sätter käppar i hjulet. Hon plockar upp en tråd och följer den hela vägen ut och väver på det viset ihop en berättelse om döden och hanteringen av de döda i vår tid när vi för det mesta har fullt upp med annat. Oundvikligen medför det att hon upprepar sig, men hon krånglar inte till något utan tar oss i handen och leder oss till svaren på våra frågor och lugnar oss med sina besked.

Betyg: HHH