När kriget mot Islamiska staten pågick som värst dök Molenbeek, en förort till belgiska Bryssel, upp i nyhetssändningarna som en stark rekryteringsplats för IS. Inte minst efter inblandningen i attacken mot konsertlokalen Bataclan i Paris i november 2015. Här rör sig exilmarockanen Kamal. Han är en känd gangsterrappare som vi på senare tid har sett tretton på dussinet av. Han förvarar stora mängder narkotika med sitt gäng och drar även polisens uppmärksamhet till sin mamma och lillebror. Samtidigt förfasas han över förödelsen han ser från kriget i Syrien och bestämmer sig för att åka dit som hjälparbetare för att göra bot och bättring.
Väl på plats blir han intvingad att strida för Islamiska staten, men för att själv slippa utföra brutaliteten anmäler han sig som filmtekniskt kunnig eftersom han spelat in sina rappvideos. Rollen leder honom in i såväl de hårdaste av strider som noga regisserade avrättnings- och rekryteringsvideor. På hemmaplan inleds en manipulativ rekrytering och radikalisering av Kamals 13-årige lillebror Nassim.
Rebel är en vattendelare. Den som har svårt att se blodstänk eller ytterst realistiskt krigsvåld uppskattar nog inte de närgångna scenerna. Jag ogillar vanligtvis splatterfilmer, vanligtvis för att det är så dåligt gjort och alldeles för orealistiskt. Men här… oh, du milde vilken bra och stark film detta är. Våldet och allt blod är inget effektsökeri utan skildras så nära verkligheten man kan komma på film. Ljudet är så nära och tungt att det sitter kvar i kroppen långt efter att jag lämnat biografen. Vansinnet är nära och påtagligt. Mitt i detta utspelas en varm kärlekshistoria mellan Kamal och en niqabklädd syrisk kvinna som tilldelats honom ur en grupp av yazidiska kvinnliga sexslavar som säljs till IS-männen. En scen blir lite lustig i all galenskap, när Kamal och hans fru, spelad av Tara Abboud , går ut i ett tätbefolkat Raqqa. En plats där grönsakssäljare och offentlig bestraffning eller avrättningar samsas om utrymmet. För en sekund släpper han blicken på henne och hon är borta. Alla kvinnor ser likadana ut i sina svarta niqab och han letar efter henne genom att titta in i de små gluggarna för ögonen. Som biobesökare ser vi genom hans västerländska blick. Allt är nära och trovärdigt.
Filmen är över två timmar lång och bygger på verkliga händelser. Historien är så effektiv att jag rycks med som passivt delaktig. Jag kommer på mig själv att hata Bashar al-Assad när hans bombningar av sin egen befolkning sker i princip i samma rum som oss åskådare. Jag vill ge filmen högsta möjliga betyg och hoppas att även lättskrämda besökare tar sig till salongerna för att se detta drama, även om de kanske måste kisa ibland.
Regi: Adil El Arbi, Bilall Fallah
Betyg: HHHHH
