Filosofer, idéhistoriker, kognitionsvetare m.fl. är ofta spännande att lyssna till då de försöker knyta ihop vår splittrade oförenliga värld till en begriplig helhet. Men det kräver en duktig berättare för att bli bra. Peter Gärdenfors är en sådan and I love it. Han har en rad böcker bakom sig och den senaste landar rakt ner i samhällets kanske största utmaning just nu. AI tränger in överallt där vi använder teknik, men kan AI tänka?
Det blir en lustfylld läsning där människans sinnen och förmågor nagelfars. Det är ganska lättläst, men komplext efter hand som allt fler lager läggs på. Än mer invecklat blir det för lekmannen när AI-teknikens innersta skärskådas. Slutsatsen leder till att AI kan bli oerhört specialiserad på någon uppgift, men den kan aldrig ha samma flexibilitet som en människa har. AI är ett programspråk som inte har någon direkt kontakt med omvärlden. Om AI ska agera i världen behöver den kopplas till robotar. Inte sällan fascineras vi över att AI och robotar liknar människors kroppar och tänkande, ibland med argumentet att världen redan är skapad för människor, men Gärdenfors menar att det är ett feltänk. En symaskin fungerar bättre än om den vore utformad som en människa. En tvättmaskin likaså. På samma sätt kan AI-tekniken komplettera oss utifrån sina uppgifter, men det finns ingen ”ande i maskinen”.
Gärdenfors ser ingen risk i att AI skulle ta över världen. Han provar varje tänkbar aspekt innan han avfärdar den som orimlig. AI är och kan bli användbar till mycket, men den stora risken ser han i att vi gör oss omyndiga i förhållande till AI. Att vi lämnar över uppgifter som vi sedan inte längre kan utföra själva på samma sätt som vi i dag på många sätt är utlämnade till olika tekniska lösningar. Om du gillar allmänbildning och har tålamod med vissa abstrakta tankegångar så rekommenderas Gärdenfors bok varmt.
Betyg: HHHH
Förlag: Fri tanke
