Jag minns Alexandrova-Zorinas förra bok, Imperiets barn, som ett idealiskt reportage. Så välskriven och inträngande i en osynlig värld som pågår parallellt med det öppna samhället. Nu har hon skrivit en ny bok som i stort sett berör samma fenomen och det är lika fantastiskt berättat. Det är svårt att lägga ifrån sig boken med sina korta målande avsnitt. Bara ett avsnitt till, tänker jag.
Förra gången var hon okänd och kunde lättare smälta in i miljöerna, men framgången från förra boken riskerade att göra henne känd. Alexandrova-Zorina tar in på ett relativt öppet natthärbärge där hon möter en brokig samling människor. På rak arm kan hon räkna upp ett tiotal liknande illegala hotell i Stockholmsområdet, mer eller mindre stökiga. På hennes boende är det hygglig ordning tack vare ett par män som ser till att hyresgästerna sköter sig. Ryssar och ukrainare delar kök och toaletter med uzbeker och georgier. De lever alla i en misär utan hopp om någon framtid. Mestadels jobbar de långa dagar inom något byggnadsarbete för en osäker lön. Förutom lägsta möjliga så kan arbetsgivaren göra avdrag för mat (överbliven skänkt mat från butiker) och logi (en madrass i ett förråd). Risken finns alltid att arbetsgivaren inte betalar ut pengar alls eller mindre än överenskommet. Arbetarna kan inte gå till facket eller polisen då de befinner sig i Sverige utan papper. Om de hotar att dra in någon maffiagrupp så ska de i så fall ha hälften av pengarna och arbetsgivaren kan då hota med en annan värre grupp. Det är så långt ifrån svenskt Saltsjöbadsavtal man kan komma.
I yttersta ändan är det ofta samvetslösa svenskar, i bokens fall rika knösar på Djursholm som renoverar sina villor, men firman de anlitar kan ha underleverantörer i flera led och där är det ofta landsmän som utnyttjar sina landsmän maximalt. Frågan som följer genom berättelsen är varför dessa arbetare ställer upp på villkoren och svaren är desamma varje gång. I hemländerna, de forna sovjetrepublikerna, är förhållandena ännu värre. Till och med i övriga Europa kan det vara värre.
Alexandrova-Zorina skulle göra ett reportage för Sveriges radio om de som bodde på natthärbärget, hon wallraffar som rysk svartjobbare och tvingas ljuga för att komma nära. Jag häpnar över hennes mod och skarpsinnighet. En del av de boende öppnar sig för henne och berättar om sina liv, andra ser henne som en kvinna som borde laga maten åt männen. När någon tar henne i armen för att få med henne in på sitt rum sliter hon sig loss. När hon till slut avslöjar vem hon egentligen är ställs hon inför tvivel. Avslöjar hon upplägget med illegala migranter kommer fastighetsägaren att stänga ner omedelbart. De boende hamnar på gatan och tvingas in i andra trånga skrymslen på andra smutsiga boenden där kanske ingen håller ordning alls. Avslöjar hon inte vad hon har sett så kommer verksamheten och lidandet bara fortsätta.
Jag önskar att Alexandrova-Zorina fortsätter att skriva, att hon fortsätter att hitta de detaljer och ibland dråpliga situationer som till och med får mig att skratta till. Jag önskar henne all framgång med böckerna.
Betyg: HHHH
Förlag: Volante
