Jag har läst några böcker nu av äldre poliser som sammanfattar sina karriärer. Leif Jennekvist blev känd för allmänheten när han fick ansvar för utredningen av mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Vi som gillar att nörda ner oss i tjuv och polis-historier och gamla mordfall minns honom och frustrationen när tiden gick och ingen mördare kunde gripas. Skulle vi drabbas av ännu ett olöst trauma efter mordet på Olof Palme? Jag minns särskilt att ett prov hämtades från PKU-registret för att jämföra med spår från gärningsmannen trots att det inte var tillåtet. PKU är en samling blodprov från alla barn födda i Sverige efter 1975. Agerandet bidrog till att mordet på Anna Lindh klarades upp, men sedan dess har inget blodprov fått hämtas där. Det är samma dilemma som vilar över den nya dna-lagen kring släktforskning. Möjligheten att lösa svåra brott ställs mot integriteten.
Jennekvists bok är full av anekdoter från hans tidiga år som polis. Han är för ovanlighetens skull en hög chef som har gått hela vägen från patrullering. De korta utsvävningarna är precis som det ska vara där patrullpolisen kan möta nästan vad som helst. Ett exempel som berör särskilt är den äldre kvinna som ringer polisen med jämna mellanrum och klagar på sin man. Jennekvist åker dit, men lägenheten är tom. Maken visade sig vara avliden sedan några år, men kvinnan nickar ändå mot en köksstol och säger, titta, han sitter bara där och gör ingenting längre…
Ganska snabbt avancerar Jennekvist till allt högre chefspositioner och bokens avsnitt blir efter hand lite tyngre och torrare. Tonen blir rakare och mer flyktig runt otaliga mötesrum, men det är ändå intressant att följa polisverksamheten på den nivån. Som alltid när det gäller dessa sammanfattande av personliga karriärer med tillbakablickar så får läsaren en chans att minnas fall som vi kanske har följt i media under vårt eget liv fram till dess upplösning och nostalgin kan väckas. Boken är ett litet bidrag i den samlade historieskrivningen av svenska fall.
Betyg: HHH
Förlag: Lind&Co
