Drygt fyrtio år efter mordet på Olof Palme fortsätter böcker att gräva i vad som hände. Det kräver ett visst mod att lyfta fram Christer Pettersson igen efter böckerna och uppmärksamheten de senaste åren kring Stig Engström och den något mer mystiske Christer A. Den som fortfarande tror att det var Christer Pettersson som sköt Palme brukar uppfattas som faktaresistent, men journalisten Thomas Kanger gör ett tappert försök. Kanger skrev den allra första boken om mordet 1987, långt innan Christer Pettersson var känd och nu återvänder han till mordplatsen.
I början känns det rätt bra, Kanger sätter stämningen i tiden och bilden över platsen. Läsaren får en detaljerad redogörelse över förvirringen kring tidpunkterna då klockor inte alltid gick samstämmigt. Petterssons vardagsliv i ständig jakt på knark skildras i maklig lunk. Den som har undrat hur polisen kunde fastna på just Pettersson ser efter hand att det finns trots allt visst fog för misstanken, åtminstone när vittnesmålen börjar snäva in på honom. En prövande teori målas upp. Inte minst Lisbeth Palmes, visserligen starkt ifrågasatta utpekande, väger tungt i en första anblick. Den som har läst Lena Ebervalls och Per E Samuelsons bok ”Bombmannens testamente” hittar där ett tänkbart motiv i vänskapen med Lars Tingström. Likaså den som har sett Mikael Hylins dokumentär från 2006, fast där mynnar det ut i ett helt annat händelseförlopp som bygger på att Pettersson förväxlade sin langare Sigge Cedergren med Olof Palme. Båda känns trovärdiga i sin framställning. Men som i alla teorier faller det på mordplatsen. Det blir ett oerhört pusslande med tidpunkter genom hela boken för att placera Pettersson rätt i tid och plats.
Det som skiljer Engström-spåret från alla andra är att det råder inga tvivel att han var på platsen i rätt tid. Alla andra spår utgår från ett tänkt motiv och sen måste den som har motivet placeras i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan vid just den tiden. Det finns ingen möjlighet att planera eftersom det var ett spontant biobesök av makarna Palme och ett hastigt påkommet beslut att gå hem i stället för att åka tunnelbana. De korsar dessutom Sveavägen från ena till andra sidan vilket gör planeringen än svårare. Alla dessa argument försvinner i Engström-spåret eftersom han faktiskt var där och då. Om han sen var ett osynligt vittne eller en plötsligt påkommen gärningsman är likväl oklart.
Den intresserade rekommenderas att läsa alla tre böckerna och landa i den uppfattning man känner att man kan leva med. Den stora gåtan kvarstår trots allt, kanske fanns det en fjärde ensamagerande gärningsman i området som har klarat sig undan alla spekulationer.
Betyg: HH
Förlag: Kaunitz-Olsson
