När jag var ung tonåring på 80-talet fanns det en viss fascination i vänskapskretsen för så kallade ”splatterfilmer” med mycket visuellt våld och blodiga uppgörelser. Tekniken bestod främst av VHS-kassetter och ville man kopiera en film fick man koppla ihop två videobandspelare, den ena på uppspelning och den andre på inspelning. Vissa band med filmer kunde gå runt i ett kompisgäng på helgerna och det fanns viss status i att ha sett de allra värsta. Ibland gick det rykten om att det fanns ”snuffmovies”, alltså filminspelningar av riktiga övergrepp och mord på verkliga människor, men förmodligen var det vandringssägner. Åtminstone hade det aldrig varit aktuellt för någon som jag kände att vilja se på det. Även om spelfilmerna kunde upplevas som realistiska så var det bara effekter på låtsas. Förklaringen till vad det var som lockade ligger nog dolt i hjärnans fettvävnader. Som vuxen kan jag känna vämjelse för sådana filmer, men det var något med ungdomen och dess gränslöshet.
Sedan dess har grafiken och tekniken utvecklats. Våldsamma filmer och dataspel har av vissa ansetts avtrubba dess användare och helt enkelt göra dem allvarligt känslostörda. Internet gjorde att det blev mycket lättare att kopiera och sprida ljud och bild. Frågan är om film- och dataspelsvåldet, som har funnits länge, har något med internetsekten 764 att göra som är rena skräckfilmen i verkligheten. I Sverige blev fenomenet känt när 14-årig kille högg en kniv i ryggen på en 82-årig man som var på väg hem efter ett besök hos sin fru på ett vårdboende. Överfallet sändes live över internet och följdes av flera användare som hejade på. Ett liknande knivöverfall inträffade senare i Borås på en 57-årig kvinna som var ute med sin hund på kvällen, av en lika ung kille.
764 och liknande grupper som No lives matter (NLM) och True crime community (TCC), består av väldigt unga personer och dess syfte är att skapa så groteska, våldsamma filmklipp som möjligt i verkligheten och dela det i slutna grupper på internet. Ju värre desto bättre. För att få vara med eller bli någon som får uppmärksamhet måste du bidra med innehåll. Det ger status och respekt och framför allt chockverkan. Mestadels ägnar sig användarna åt att manipulera barn som de hittar i vanliga spelchattar online, skapa ett förtroende och samla på sig information eller intima bilder på dem för att sen kunna utpressa dem att göra som de blir tillsagda, annars kommer bilderna som redan har skickats att spridas till skolan eller föräldrarna. Barnen krossas bokstavligt, de uppmanas till att skada sig själva, ibland att ta sitt liv för att de är ”redan körda”. Hoten och trakasserierna är inte bara gränslösa i bemärkelsen fasansfulla, en kille i Umeå kan lika snabbt manipulera en flicka i Australien i realtid. När de digitala klippen inte är tillräckligt hetsar de varandra att gå ut på gatan och ge sig på någon, vem som helst. Den 12-årige pojke som knivskar en 5-årig flicka i Helsingborg under sommaren 2026 ska ha en koppling till ett sådant nätverk.
Allt detta skildrar Aftonbladets journalist Gustaf Tronarp med ett tydligt och lättläst språk i sin bok. Han grottar inte i detaljer, men väjer inte heller för att beskriva hur vansinnigt skräckinjagande den här företeelsen är. När polisen lyckas gripa dessa unga förövare och frågar varför de ägnar sig åt detta så framstår de som fullständigt uttråkade. Svaret kan bli lojt, att det är kul. Ibland menar de att de själva är utpressade av andra att skapa innehåll för att inte råka illa ut. Det blir ett system av hållhakar. Tronarps balansgång gör att man orkar sig igenom boken även om man ibland måste ta en paus och andas. Han skildrar offer, förövare och polisens svårigheter i att förhindra övergreppen då det hela tiden kommer nya som radikaliseras in i sekten. Internet är öppet 24/7 och förövarna blir experter på att hitta sårbara barn som kanske saknar vänner utanför datorvärlden. Det är så mörkt och likväl hjälper det inte att blunda. Först måste vi veta vad som står på spel för att kunna agera.
Betyg: HHH
Förlag: Mondial
