Hur mycket pengar som satsas på olika brottsförebyggande åtgärder i Sverige är det ingen som vet. En siffra som nämns är 20 miljarder kronor som årligen delas ut från staten. Utöver det kommer pengar från kommuner, regioner och stiftelser liksom projektpengar från Allmänna arvsfonden och EU:s socialfond. Det är svårt att avgöra vad som har effekt, vad som inte fungerar eller vad som rent av är skadligt och förvärrar situationen eftersom dess påverkan kan vara så utdragen och komplex. Politikerna vill ofta se snabba resultat. Civilsamhället och föreningslivet har en tung roll i detta långsiktiga arbete där myndigheter inte når fram. Samtidigt gör polisen bedömningen att välfärdsbrotten generar mer pengar till den organiserade brottsligheten än narkotikahanteringen.

Alexander Gagliano och Kina Pohjanen, båda prisade grävande journalister på Sveriges radio Ekot, bestämde sig för att granska det pengaflöde som ska motverka rekrytering av unga gängkriminella, men att granska det goda visade sig vara besvärligt. Systemet bygger på tillit och självrapportering och vem misstror och kontrollerar de som säger att de vill göra gott? I boken redogör Gagliano och Pohjanen grundligt för tre medialt uppmärksammade fall där kontrollen har uteblivit eller visat ett omfattande fusk och missbruk med pengarna. Statsbidraget i Botkyrka som skulle stoppa gängen, den hyllade föreningen Flamman i Malmö och läxhjälpen i Bergsjön.

Jag gillar det journalistiska perspektivet där de gräver i kvitton, fakturor, mejltrådar och hemliga källor, deras envishet när de inte får svar som duger. Ämnet är ytterst allvarligt, blodet kokar över att det inte bara handlar om slarv eller okunskap utan i många fall om medvetna bedrägerier som möter rädslan hos bidragsgivare att ifrågasätta för att inte kallas rasister. Det är stora summor som försvinner i privata fickor och som alltid så är det hederliga, hårt arbetande, godhjärtade människor som får betala priset när kontrollen och misstänksamheten ökar, när det blir svårare att söka stöd för en bra verksamhet, när kriminella ska avslöjas. Ändå är det något i läsningen som gör att det inte lyfter för mig. Det blir aldrig spännande. Jag vet inte om det är för att författarna jobbar med radio, men språket är pratigt, mer redogörande än gestaltande. Ibland lägger de ut cliffhangers som påminner om klickbeten som ”du kan aldrig tro vad som hände sen” och det fungerar snarare åt motsatt håll. När det som hände inte var någon stor sak så infinner sig en besvikelse.

Avsnittet om Allmänna arvsfonden är mer intressant. Grundtanken när fonden bildades 1928 var att arv utan arvingar ska komma samhällets barn och unga till nytta. Numera permanenta verksamheter som BRIS, Friends och Glada Hudik-teatern startade en gång som arvsfondsprojekt. Även färdtjänst och personlig assistans finansierades först av Arvsfonden innan det blev till en offentlig tjänst inom kommunerna. Samtidigt har senare granskningar anklagat Arvsfonden för gravplundring och att vara en bidragsfabrik då beslutsfattarna har varit usla på att skilja bra verksamhet från dålig med obefintlig uppföljning. Vissa fall har bedrivit rent demokratihotande verksamhet, upprätthållit klanstrukturer och personer kopplade till organiserad och ekonomisk brottslighet har levt gott på fondens pengar. Så sent som 2024 rekommenderade Riksrevisionen att fonden ska läggas ner, men regeringen bestämde i stället att kontrollerna ska skärpas.

Sammantaget är boken ett välkommet inslag i arbetet mot att kriminella ska avslöjas var de än rör sig och den rekommenderas, men frågan är om den tunga läsningen gör boken otillgänglig och inte når ut så brett som den borde. Kunskapen är viktig och förtjänar att kanske spridas i en annan form.

Betyg: HHH

Förlag: Bokförlaget Forum