Hans Karlsson blogg

Sekunderna innan inslaget med Leif GW Persson i TV4:s Nyhetsmorgon ska avslutas håller han fram en ny deckare som han varmt rekommenderar. Världen stannar upp. Detta får jag inte missa. Mycket riktigt, boken visar sig vara en pärla. Med Per Hellgrens debutroman ”En instängd man” sluts cirkeln i det som har kallats svenska deckarundret. Den som känner sin Martin Beck i Sjöwall & Wahlöös originalserie från 1965-75 med efterföljande filmatiseringar, kommer att bli nöjd.

Historien följer två parallella mordfall med sju års mellanrum. En äldre kvinna hittas i skogskanten 1958, brutalt överfallen och det mödosamma arbetet under den stekheta sommaren börjar för ett antal saktmodiga poliser. Vi får följa deras försök att pussla ihop de spridda vittnesmålen om cyklande män, en Montyskjorta, en flaska sololja… Hellgren är briljant i sin skildring av uppslag som kan följas, så som det gamla polisarbetet gick till innan dna-spårning, dataregister, telefonmaster och krypterade chattar tog över. Hans målande miljöbeskrivningar är detaljerade på en nivå där han räknar upp växtarter på en äng. Han värjer inte för att visa hur utredningen av vissa spår tuggar på och inte leder till något alls. Sju år senare hittas en död man i en liten lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Det är liklukten som lockar dit en ensam polis. Mannen saknas inte av någon och här finns inga vittnen. Utredningen vilar i det här fallet snarare på förnuftet.

Plotten är intelligent och består av en skicklig väv av perspektiv. Det blir aldrig för komplicerat för att hänga med. Persongestaltningen ger de mest tongivande rollerna både liv och djup. De framträder som i en film under läsningen, vilket jag hoppas att även denna berättelse ska bli en dag. Med Gösta Ekman, Carl-Gustaf Lindstedt, Sven Wollter, Per Oscarsson och en ung Kjelle Bergqvist. Det är en njutning att läsa denna bok.

Förlag: Albert Bonniers förlag

Betyg: HHHH+

För åtta år sedan släppte dokumentärfilmaren Erik Gandini den i mitt tycke oerhört intressanta filmen ”The Swedish theory of love” som skildrar utvecklingen av parrelationens villkor i Sverige parallellt med skapandet av välfärdssamhället. Teorin säger att alla relationer måste bygga på ett fundamentalt oberoende mellan varandra och filmen visade ensamheten som breder ut sig. Nu släpper Gandini sin nya dokumentär, ”After work” om arbetet som fenomen och dess mening i ett samhälle där teknologin överträffar mänsklig förmåga.

Det blir nedslag på en mängd olika platser i världen. I Sydkorea jobbar många i princip dygnet runt. Datorerna står på och håller möjligheten till arbete öppen. För att råda bot på det inför ett företag regeln att alla datorer automatiskt stängs av klockan sex på kvällen för att de anställda ska gå hem och umgås med sina familjer. I USA skildras en budbilsförare som älskar sitt jobb även om hon ständigt övervakas av Amazons AI-kameror. Minsta avvikelse genererar en signal, allt för att effektivisera utdelningen. Förarens gräns går vid att behöva kissa i en flaska, då lämnar hon. I rika oljelandet Kuwait har alla medborgare rätt till arbete, de får en arbetsplats, men inget att göra. Tjugo personer kan göra en persons uppgifter. De sitter av sin tid och får sin lön i slutet av månaden.

Arbetets meningslöshet gestaltas av personer som sitter vid automatiska rullband och sorterar plastsopor. Jag ser inte riktigt vilket mönster de sorterar utifrån, men i nästa klipp visas en robot som utför samma arbete minst lika bra. Ett meningslöst jobb försvinner, men en människa förlorar också sin inkomst och sitt sammanhang. Den israeliske författaren Yuval Noah Harari varnar för att i framtiden kommer det vara värre att vara irrelevant som människa än att vara exploaterad. Om du inte är behövd, vad finns det då för mening? Lösningen är enligt entreprenören Elon Musk en universell basinkomst, men han får snabbt mothugg. Den stora frågan vi behöver diskutera är inte huruvida människor som förtjänar det får pengar utan att vi delar ut pengar till människor som inte förtjänar det, ”vi skulle ge pengar till surfare och strandraggare”.

Italien ligger i den europeiska toppen på listan över NEET:s, unga människor som varken arbetar, går i skola eller praktik (Not in Education, Employment or Training). Samtidigt ligger Italien i botten på listan över genomsnittligt barnafödande med 1,26 barn per kvinna. Många är ensambarn och räknar med att kunna leva gott på sitt arv och anser därför att de inte behöver arbeta. After work skildrar det som en ständigt pågående strandfest, en fullständigt dekadent fritid där unga människor i princip bara hänger med varandra i grupper. Dokumentären avrundas till slut i ung medverkandes slutsats att vi är en bortskämd generation som aldrig skulle klara av krisen när den kommer. Gandini frågar den unge om han tror att hans pappa var lycklig på jobbet. Den unge tänker efter och svarar att hans pappa har nog inte konceptet ”lycka” i sig. I hans fars generation måste man jobba, annars skulle man dö.

Det är förstås en oerhörd lyx som framträder i Gandinis dokumentär. Om alla ska kunna försörja sig genom arbete eller inte är ett relevant problem i en nära framtid, men i filmen saknas tyvärr röster från de som inte har lyxen att kunna välja. I förbigående reflekterar en medverkande från Kuwait kring att de brukade ha ett hembiträde, nu har de två. ”Vad får jag betala för den filippinaren?” I en orolig värld med krig och kriminalitet tänker jag också på hur lätt allt kan rasa ihop, men med det sagt måste frågan kring arbete, mening och inkomst hitta ett svar även om det främst gäller den rika världen.

Producent: Fasad

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=zc-GOC369gA

Betyg: HHH

De göteborgska dokumentärfilmarna Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck har fått till en fullträff. Deras film om kamerans snart tvåhundraåriga historia är magisk. Under nästan nittio minuter matas vi av spektakulära bilder och filmklipp som förtrollar oss på samma sätt som när vi kan fastna i flödet i sociala medier och tiden försvinner. Vi kastas mellan alla tänkbara och otänkbara ögonblick som råkat bevarats på för tillfället aktuell fototeknik varvat med arrangerade, halsbrytande, gränslösa försök att få till något som sticker ut. Allt från knäppa katter till fasadklättrare på skyskrapor till tips på hur isen i en indisk frys kan tinas till klantiga snubblingar till hur en bild från en katastrof kan förändras om man byter perspektiv. Vi får förklaringar bakom propagandafilmer och dess vinklar under nazismen med snabba växlingar till befrielsen från koncentrationslägren.

Parallellt med detta skildras den allt mer avancerade teknikutvecklingen. Från den allra första bilden som tog åtta timmar att exponera till den allra första rörliga filmen, den första filmvisningen för publik, från televisionens tillkomst och utbredning till internet, sociala medier och vad allt detta gör med oss. Gränslösheten gestaltas bland annat av en ung brittisk influencer, Belle Delphine, som först gör sig känd genom att tramsa på YouTube och sen lanserar hon sitt hårdporrkonto på Only fans. Där kan hon snart plocka ut två miljoner dollar. Samtidigt är vi inte mycket mer än apor. Det blir rörande att se en schimpans sitta med en smartphone och snabbt scrolla i flödet, välja något klipp på en annan apa som klättrar, backa i menyn och välja ett annat klipp med sin schimpanstumme. I love it! Jag älskar varje sekund. Här finns inga transportsträckor, tempot rusar och bromsar och rusar igen.

Lika intressant blir det när vi får se bakom kulisserna i kända miljöer. Den skarpa skillnaden mellan när vi är avslappnade och när vi skärper till oss för att vi vet att kameran rullar. Vi vet att bilder kan klippas bort och redigeras i efterhand. De allvarliga nyhetsankarna på Aktuellt skämtar och mjukar upp sina kroppar. IS-krigarna som spelar in sina förfärliga propagandafilmer stakar sig när de glömmer sitt manus, suckar tungt och pikar varandra när de måste försöka igen och igen och de beter sig nästan mänskligt.

Blicken vänds sedan ut i rymden, bilder som skickats till oss från Voyager 1 som sändes ut i september 1977, bilder som rymdsonden har med sig från jorden till möjliga civilisationer den kan möta. Jag vill inte att dokumentären ska ta slut, men sen gör den det i alla fall med en fråga som fäster sig i huvudet långt utanför biosalongen: Kameran sparar det som finns framför den. 300 miljoner bilder publiceras varje dag. Hur ska vi sortera och hantera denna enorma mängd? I början skulle fotot vara ett bevis för något som hade hänt, sen blev det underhållning och film. I dag är bilder något för alla att publicera och konsumera. De påverkar oss, de kan manipuleras och AI kan skapa bilder på uppmaning. Vad ska vi göra med det?

Manus och regi: Axel Danielsson, Maximilien Van Aertryck

Plattform Produktion, Film i Väst

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=DOS2Q2rYwkA

Betyg: HHHHH

Den som vill ha insyn i de mest framträdande polisiära händelserna de senaste dryga femtio åren ska ta sig an den erfarne kriminalkommissarien Jan Olssons biografi. För mig som slukar allt som handlar om gamla brott och mysterier är boken ett guldkorn. Jag har läst åtskilliga böcker som sammanfattar ett långt liv i händelsernas centrum, både av före detta kriminella och före detta poliser, men Supersnuten är klart en av de bästa. Språket flyter, upplevs inte upprepande, distanserat eller svepande som i många andra fall utan här sätts vi in i händelserna som om de precis har hänt. Alldeles lagom ingående utan att bli tung läsning.

Om man har hängt med i medierapporteringen under decennierna har man säkert sett Jan Olssons lite buttra uppsyn slinka förbi i bakgrunden. Han har varit involverad och ibland ledande i hanteringen av Norrmalmstorgsdramat med Clark Olofsson 1973, under bombmannen Lars Tingsströms härjningar och i styckmordet på Catrine da Costa under 80-talet liksom i jakten på Lasermannen John Ausonius i början av 90-talet. Jan medverkade inledningsvis i utredningen runt Thomas Quick och var en av de få som tidigt genomskådade Quicks bedrägliga charader. Tillsammans med psykiatrikern Ulf Åsgård byggde han upp gärningsmannaprofilgruppen med amerikanska FBI som förebild. Han bidrog till att Kaj Linna kunde frikännas och släppas ut efter tretton år i fängelse som oskyldigt dömd liksom mycket annat.

Det mest fascinerande med Jan är att han har gått sin egen väg, orädd för att gå emot konsensus eller chefer när han känner att de har fel och han har rätt. Drivkraften har varit förnuftet och opartiskheten. Någon gång har det visat sig att han har haft fel, ibland har kollegor betraktat honom som besvärlig, men i längden har han ändå ofta fått rätt. Framför allt just i skandalen runt Thomas Quick som erkände ett trettiotal mord och dömdes för åtta av dem innan han 2013 friades från allt. Jag önskar att det i dag fanns fler som Jan Olsson. Dagens polis hämmas inte sällan av fluffiga värdegrunder, lojaliteter mot överordnade och egna karriärmål. Jag tror att mycket skulle vinnas på att ha några i sin verksamhet som vågar och rent av uppmuntras att ifrågasätta eventuella låsningar utan att riskera utfrysning eller bestraffning.

Boken är genomgående välskriven och Jan är en god, personlig berättare. Det är först på de sista sidorna som han lämnar sin sakliga ton och börjar i viss mån ”predika” om polisarbete förr och nu. Det har han all rätt att göra efter ett långt yrkesliv, även om det lite förtar udden av bokens totala behållning.

Ordfront förlag

Betyg: HHHH+

SVT-reportern Diamant Salihus första bok ”Tills alla dör” vann Guldspaden. Priset delas ut till landets bästa grävande journalister för fördjupad, undersökande journalistik. Boken skildrar framför allt den utdragna konflikten mellan ett par gäng på Järvafältet i Stockholm. Salihu sökte sig så nära de berörda personerna han kunde, poliser såväl som kriminella.

I hans nya bok ”När ingen lyssnar” skildras det som kunde ha blivit vändpunkten i kampen mot den organiserade brottsligheten. De krypterade konversationerna mellan enskilda kriminella knäcktes och polisen kunde läsa rakt upp och ner den ofiltrerade sanningen. Planering och ordergivning av mord, strategier och vägar som narkotikan forsar in i Sverige. De kriminella kändes sig så säkra att de även skickade selfies och diskuterade personliga relationer och företeelser som medförde att polisen kunde identifiera vilka som stod bakom diverse täcknamn.

Chattarna bidrog till att hundratals aktiva kriminella kunde dömas till långa straff, inte bara fotfolk utan även ledarfigurer. Här kunde den ohejdade utvecklingen av organiserad brottslighet strypas och våldet kanske upphöra. Om det inte vore för att trycket underifrån var så hårt. Minsta lucka fylls snabbt av någon ny och inte sällan föregås det av ohanterligt våld för att visa vem som är farligast. Kriminella ledare liknar själva de unga med ”huvudlösa höns” som springer runt.

Även nu har Salihu försökt komma ända fram till kärnan i konflikterna. Han söker upp huvudpersoner och argumenterar med ombud som hör av sig, att han bara vill prata med ledarfigurerna direkt. Orädd reser han till Turkiet för att försöka träffa både 12-årige Adrianas utpekade mördare och den numera uppmärksammade Kurdiske räven. Boken kan uppfattas som rörig eftersom det nämns så många olika grupperingar och olika namn, både personnamn och täcknamn, där lojaliteter byts och samarbeten sträcker sig över oväntade gränser, men det kan inte Salihu klandras för. Den är ändå lättläst och Salihu försöker blicka tillbaka ibland för att knyta ihop personer som återkommer i nya sammanhang.

Man häpnar över mängden narkotika som transporteras runt och volymerna som kommer in i landet konsumeras uppenbarligen eftersom det ständigt kommer in nytt. Summorna som flödar och polisers uthålliga långsiktiga arbete möter en ledning som har en kortsiktig agenda. Den som vill försöka förstå detta som sker i Sverige bör med fördel sätta sig en helg med Salihus böcker med färdigbredda mackor, kaffetermos och en låst ytterdörr. Redan nästa år väntas de första som dömdes med hjälp av EncroChat bli frisläppta.

Bokförlaget Mondial

Betyg: HHHH+

Jag har läst en hel del böcker av före detta grovt kriminella som vänt sitt liv etthundra åttio grader och blivit hederliga. Ofta är de lite taffligt skrivna och svepande utan att gå in på djupet, där grova våldsbrott beskrivs i samma tonläge som när man frågar om någon vill ha mjölk till kaffet. Sällan märks någon riktig ånger. I den kategorin är Satan från Borlänge en välskriven och fängslande (!) bok där texten andas ett förakt mot den oerhört våldsamma drogkulturen som Anders Karlsen har levt i. Jag kan tänka mig att Karlsen är vältalig och att medförfattaren Miguel Guerreo är en duktig skribent och tillsammans har de fått till en berättelse som skildrar ett stycke välkänd kriminalitet av riktigt trasiga ungdomar från främst utanförskapsområdet Tjärna Ängar i Borlänge under 90-talet.

Våldet och drogerna kommer tidigt in i Karlsens liv och snart börjar äldre etablerade kriminella förstå att han var ett effektivt verktyg i konfrontationer eller när skulder skulle drivas in. Han beskriver det konsekvenslösa tänket som drogruset för med sig och många dråpliga situationer han hamnar i på grund av det. Karlsen är en frilansande kriminell, sin egen boss, men blir senare också mentor till det våldsamma ungdomsgänget Familjen som spred skräck i Borlänge under några år på 90-talet. Vi får följa Karlsens historia, i vissa brottsliga delar exemplifierat, hans tid på behandlingshem och försök att leva ett vanligt liv samt hans återfall. Karlsen förminskar inte, ursäktar sig inte, bortförklarar inte utan står för att han har gjort många människor mycket illa. Han rannsakar sig själv och känner i dag att det är svårt att förstå. Samtidigt har han alltid dragit en linje mellan de som är kriminella och de som inte har valt det livet. Våldet riktas mot de som lever i hans värld, men trots detta drabbas oskyldiga och allmänhet av hans framfart.

Det är inte så länge sedan han lämnade sitt senaste fängelsestraff, men sedan dess har han utbildat sig till social- och behandlingspedagog och jobbar nu med de hårdaste killarna i branschen. Berättelserna om hans återfall visar hur oerhört viktigt det är att undvika situationer där ens karaktär kan prövas, att inte utsätta sig för tillfällen där droger förekommer eftersom det är så lätt att rasera livet igen. Jag får intrycket att Karlsen är ärlig i sin ambition. I boken tar han ställning i vissa kontroversiella frågor, han är emot all liberalisering av ”lättare” droger och även behandling med Subutex mm. Med tanke på hur mycket elände droger har fört med sig för honom så finns det tyngd bakom hans argument.

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/han-kallades-satan-fr%C3%A5n-borl%C3%A4nge-sen-kom-v%C3%A4ndpunkten-mitt-liv-idag-%C3%A4r-fantastiskt/20474869

Bokförlaget Forum

Betyg: HHH

När kriget mot Islamiska staten pågick som värst dök Molenbeek, en förort till belgiska Bryssel, upp i nyhetssändningarna som en stark rekryteringsplats för IS. Inte minst efter inblandningen i attacken mot konsertlokalen Bataclan i Paris i november 2015. Här rör sig exilmarockanen Kamal. Han är en känd gangsterrappare som vi på senare tid har sett tretton på dussinet av. Han förvarar stora mängder narkotika med sitt gäng och drar även polisens uppmärksamhet till sin mamma och lillebror. Samtidigt förfasas han över förödelsen han ser från kriget i Syrien och bestämmer sig för att åka dit som hjälparbetare för att göra bot och bättring.

Väl på plats blir han intvingad att strida för Islamiska staten, men för att själv slippa utföra brutaliteten anmäler han sig som filmtekniskt kunnig eftersom han spelat in sina rappvideos. Rollen leder honom in i såväl de hårdaste av strider som noga regisserade avrättnings- och rekryteringsvideor. På hemmaplan inleds en manipulativ rekrytering och radikalisering av Kamals 13-årige lillebror Nassim.

Rebel är en vattendelare. Den som har svårt att se blodstänk eller ytterst realistiskt krigsvåld uppskattar nog inte de närgångna scenerna. Jag ogillar vanligtvis splatterfilmer, vanligtvis för att det är så dåligt gjort och alldeles för orealistiskt. Men här… oh, du milde vilken bra och stark film detta är. Våldet och allt blod är inget effektsökeri utan skildras så nära verkligheten man kan komma på film. Ljudet är så nära och tungt att det sitter kvar i kroppen långt efter att jag lämnat biografen. Vansinnet är nära och påtagligt. Mitt i detta utspelas en varm kärlekshistoria mellan Kamal och en niqabklädd syrisk kvinna som tilldelats honom ur en grupp av yazidiska kvinnliga sexslavar som säljs till IS-männen. En scen blir lite lustig i all galenskap, när Kamal och hans fru, spelad av Tara Abboud , går ut i ett tätbefolkat Raqqa. En plats där grönsakssäljare och offentlig bestraffning eller avrättningar samsas om utrymmet. För en sekund släpper han blicken på henne och hon är borta. Alla kvinnor ser likadana ut i sina svarta niqab och han letar efter henne genom att titta in i de små gluggarna för ögonen. Som biobesökare ser vi genom hans västerländska blick. Allt är nära och trovärdigt.

Filmen är över två timmar lång och bygger på verkliga händelser. Historien är så effektiv att jag rycks med som passivt delaktig. Jag kommer på mig själv att hata Bashar al-Assad när hans bombningar av sin egen befolkning sker i princip i samma rum som oss åskådare. Jag vill ge filmen högsta möjliga betyg och hoppas att även lättskrämda besökare tar sig till salongerna för att se detta drama, även om de kanske måste kisa ibland.

Regi: Adil El Arbi, Bilall Fallah

Betyg: HHHHH

Grundhistorien är nästan episk. Jessica MacDowall är framgångsrik TV-producent och rör sig bland kändisar i mediebranschen. Hon har en liten pojke och är visserligen skild, men har en bra relation till pappan. På bästa vännens bröllop träffar hon Sebastian, en vän från ungdomstiden och faller pladask. Sen går det fort. De är knappt ifrån varandra alls, Sebastian överraskar och hittar på aktiviteter och Jessica hänger med i svängarna. Hon varken kan eller vill säga nej av olika skäl. Snart lämnar hon sin lägenhet och de flyttar ihop. Utan att hon direkt tänker på det begränsas hennes eget livsrum mer och mer, Sebastian ger henne pikar, han skapar dålig stämning på gemensamma tillställningar, ogillar och baktalar hennes vänner och familj och steg för steg drar sig Jessica undan för att slippa diskussionerna. Sen kommer slagen. I början förminskas de genom att kallas peps eller knackningar.

Det blir en lång och stundvis plågsam berättelse, tio år varar relationen där livet förvandlas till ett skört äggskal. Oförutsägbart kan hon mötas av allt grövre anmärkningar eller våld som till slut blir livsfarligt om hon inte går emot, inte bara Sebastians hot om att ta barnen ifrån henne utan även sin egen känsla av medberoende där hon under många år har försvarat honom, rationaliserat och försökt anpassa sig.

Som läsare accepterar jag ändå att MacDowall inte lämnar tidigare. Hennes liv och självförtroende är i trasor, Sebastians charm gör att många i omgivningen väljer hans sida även om de uppenbart förstår vad som händer. Det som stör mig är alla de närstående runt MacDowall som inte bara ser blåmärkena på hennes kropp, hon berättar också för dem vad han gör mot henne, även om hon sen försöker vifta bort det eller låtsas som att allt är bättre. Varför gör inte dessa människor något? Varför låter de henne gå hem till denna man dag efter dag, år efter år?

Det är mycket som MacDowall får pressa in på nästan 350 sidor efter sina tio års utsatthet och sen även rättegång, ändå är det mest axplock med ibland månader mellan händelserna. Kanske kan boken ingjuta mod hos någon som är drabbad. Jag hade gärna sett ett avslutande kapitel av någon sakkunnig som gav ett bredare perspektiv där MacDowalls historia sätts i relation till tidperioden och omfattningen. Som berättelse är det dock alldeles lagom och den här gången blev det ett lyckligt slut.

Bokförlaget Forum

Betyg: HHH