Hans Karlsson blogg

Det är alltid en upplevelse att gå på teater, särskilt för en ovan besökare. Salen Studion på Göteborgs stadsteater är dessutom ganska trång vilket gör att man som åskådare kommer väldigt nära det som sker på scenen. Pjäsen Du är min nu berör ett ständigt aktuellt tema, våld och kränkningar i nära relation. Vi följer två ganska olika par genom deras allt mer destruktiva tid tillsammans.

Föreställningen är två timmar lång utan paus, men det är väldigt mycket som ska pressas in i den tiden. Det inleds med fyra separata historier som snabbt växlas mellan utan samband, för att sedan smältas ihop till två berättelser när paren bildas. Scener ur deras liv spelas upp där det dysfunktionella blir allt mer uppenbart. Berättelserna löper parallellt och när fokus hoppar till det ena paret så pausas det andra. Det blir tydligt att personerna inte fungerar tillsammans, men ändå finner de något hos varandra då de hela tiden återvänder till varandra efter att något olämpligt har inträffat. Syftet är sannolikt att visa hur svårt det är att lämna det som är känt, även om det är otryggt, för något annat som är okänt när vi blir medberoende till en människa.

För mig blir det lite väl skiftande och splittrat när det är så mycket som ska få rum i föreställningen. Kanske hade den tjänat på att bara ha ett av paren i stället för två så olika par för att vi som publik ska hinna lära känna och få känslor för karaktärerna. Eller att handlingen hade utspelar sig under en mer begränsad tid med tillbakablickar i stället för att försöka hinna med att skildra såväl mötet, förälskelsen, destruktiviteten och uppbrottet och till slut bearbetningsfasen. Med de två så olika paren kläms även en etnisk dimension in, säkert med avsikt att visa att våldet kan finnas i alla klasser och i alla bakgrunder, men det blir tyvärr för mycket, varken hackat eller malet..

Likväl är ämnet något som måste lyftas gång på gång i alla sammanhang. Skådespelarinsatserna är utmärkta, både den erfarne Johan Gry och den kanske mindre kända Hannah Alem Davidson är närvarande och trovärdiga. För mig som ovan teaterbesökare har de gett mersmak. Dock känner jag mig lite vilseledd i det här fallet eftersom pjäsen marknadsförs med den övre bilden, men scenografin är som den nedre bilden. Jag känner också att referenserna till franska adresser och namn är onödiga, de hade kunnat göras svenska utan att något går förlorat.

Göteborgs Stadsteater

regi: Gérard Watkins

Betyg: HH

Där det finns flyktingar, där finns det smugglare. Så enkelt är det, förklarar Sam. De hör ihop som hink och spade. 2015 lossas en ISO-container av ett fartyg i Turkiet och Sam övervakar att lasten följer alla rutiner. En tidigare container har nämligen inte kommit fram som den skulle. Luckorna öppnas och ut väller människor som kisar mot ljuset. En av dem är 12-årige Amal. Hon reser ensam eftersom hon har kommit ifrån både föräldrar och syskon. Hon ska till Sverige. Här går något snett och Sam känner sig jagad. Han måste nu fly själv från Turkiet. Amal har ingen annan och följer efter honom.

Relationen utvecklas efter hand till en slags vänskap. Sam ger sken av att behålla Amal för att kunna få pengar av hennes föräldrar och Amal tyr sig till Sam för att undkomma andra smugglare som är ännu grymmare, men samtidigt verkar de ha ganska trevligt tillsammans. Trots tafatta försök så skiljs de inte från varandra under resan mot Sverige. Av allt man har hört om människosmugglarnas brutalitet, att de kräver vansinniga summor av flyktingar för en plats på en gummibåt, så ges här en ny dimension som… ja, den kanske också kan vara sann. Sam berättar att han först hjälpte en vän att lämna kriget i Syrien. Sen bad dennes familj honom om hjälp, sen kom det främlingar och sen var ruljansen igång för honom.

Det är alltid mer komplext. Råheten och förödelsen i det som tvingar människor att fly någonstans. Men ett enda land klarar inte av att ta emot alla som har behov av en fristad. Inte ens en hel kontinent som Europa klarar det och gränserna stängdes. Och samtidigt, går vi ner på individnivå så finns där en historia, en förståelse för just den personen. Exodus är en film som skildrar denna komplexitet och hur lojaliteter både kan skapas och brytas.

TriArt Film

Regi: Abbe Hassan

Betyg: HHHH

Boken landar mitt i en av de svåraste jordbävningstragedierna på decennier. Här finns flera mer eller mindre fristående berättelser utifrån Sara Johanssons erfarenheter av krisstöd i katastrofområden. Sara är beteendevetare och har som volontär inom Röda korset varit i de fattigaste delarna av världen som drabbats av oöverskådlig förödelse. Hon skildrar betydelsen av att hålla huvudet kallt, hungern som även slår mot hjälparbetare i översvämningsområden för att det helt enkelt inte finns någon mat eller att det viktigaste för utsatta människor inte alltid är proviant utan en fungerande telefon så att de kan nå släkt och vänner.

Ibland blir läsningen lite hackig eftersom språket känns pratat, ibland nästan poetiskt som att det är något som saknas, men man vänjer sig. Boken sätter vår egen kultur i ett intressant perspektiv. Sara berättar att hon håller en första hjälpen-utbildning för människor i ett katastrofområde utifrån vad hon brukar säga under föräldrautbildningar i Sverige. Det är viktigt att små barn får ligga på magen ibland, annars kan de få platta bakhuvuden om de bara ligger på rygg. Hon möts av oförståelse. Barn lägger man väl inte ifrån sig på det viset? Dem bär man med sig överallt. Sara inser att hon inte förmedlar objektiva fakta om spädbarn utan om vår kultur där bebisar kan ligga många timmar per dygn i barnvagnar. I Sverige är det även många som håller i en bebis första gången när de själva blir föräldrar i trettioårsåldern och vet därför inte hur de ska göra. Där hon befinner sig nu börjar de flesta bära bebisar redan när de själva är barn. Inte sällan sover bebisen i samma rum som en eller flera getter… vilket stärker immunförsvaret.

Jag skulle önska mig mycket mer av detta, men tappar delvis intresset när Sara börjar berätta om sin läkemedelsintolerans och hur sjuk hon själv blev. Snart förstår jag att hon i det läget blir en mottagare av krisstöd och ser då så många brister i bemötande och system. Något hon själv tar till sig i sitt framtida arbete.

Bokförlaget Natur&Kultur

Betyg: HH

”Älskade bror” är superhet, aktuell – och om det är tillåtet att säga – lustfylld läsning. Lisa dos Santos är åklagare i Flemingsberg och hon har gjort sig känd genom bland annat så kallade gängrättegångar. Med ett mord på Årstabron i Stockholm hösten 2020 som fond skildrar hon en rad aspekter av dagens grova organiserade gängbrottslighet, från den bedrägliga jargongen och krypterade chattar via vapnen och gangsterrappen till ohederliga advokater och den underhållningsbransch som skapats genom otaliga krimpoddar.

Grundhistorien är en fortfarande pågående gängkonflikt i Stockholm där en ledande figur blir ”goad”, alltså lurad av en vän att följa med ut på Årstabron där han sedan blir skjuten upprepade gånger. Fallet blir ett av de första som får hjälp av avkrypterade chattar, som Anom som FBI själva skapade. dos Santos har ett träffsäkert språk där hon närmast ironiserar över stilen och jargongen mellan de kriminella där begreppet ”bror” ständigt används som tecken på lojalitet, men lika snabbt kan vända i förräderi. Det blir infantilt till slut och liksom avväpnar den hotfulla aura som gängen försöker bygga kring sina varumärken. Hon driver med debatten om gangsterrappen när den prisades på olika galor och visar hur nära musiken ligger våldet och marknadsföringen av gängen.

På samma sätt visar hon på den absurda ojämlikhet som råder mellan statliga anställdas möjligheter och försvarsadvokaterna som metodiskt utnyttjar ersättningssystemet och i vissa fall till och med bidrar till att förleda domstolarna för att få sina klienter fria. Samtidigt håller hon sitt huvud kallt, hon travar på i sin roll och trivs där med såväl arbetsuppgifter som kollegorna, både på åklagarkammaren och bland poliserna.

Detta är en bok för alla som vill förstå vad det är som händer i vårt samhälle vad gäller kampen mot grov brottslighet, skjutningar och mord, hämndkulturen och svårigheten i nuvarande lagstiftning att komma åt de ansvariga. Jag blir svårt förtjust i dos Santos distanserade språk och skrivande och jag önskar att jag får läsa mer av henne i framtiden.

Bokförlaget Forum

Betyg: HHHHH

Magnus Västerbro har blivit ett känt namn i populärhistoriska kretsar efter att ha skildrat Svälten i Sverige under 1860-talet och Sverige under Karl den XII, i Tyrannens tid. Båda har orsakat många svenskars död. Nu dyker Västerbro in i dödens mörka värld. Den svarta boken, full av korta historier, benämns som hans skönlitterära debut, men i nästan varje berättelse finns det källhänvisningar till en grym verklighet eller till myter och lokala föreställningar om döden. För mig som lockas av det makabra samtidigt som det gör sig bäst på avstånd blir bokens fantasier ett välkommet avbrott i de annars så faktastinna böcker jag läser.

En del rör sig nära verkligheten, som skildringen av hur varierande vi hanterar de döda kropparna. (Dagen då insikten kom, den som sa att den döde kan inte bara bli liggande där, utan måste tas omhand.) eller de kliniska beskrivningarna av olika utökade dödsstraff. Annat är fria fantasier, inspirerade av exempelvis en tavla eller ett musikstycke. Jag kan tänka mig att Västerbro tyckte att denna bok var rolig att skriva då det finns sömlöst flöde som verkar ha uppstått i stunden. Ytterligare annat är osentimentalt konstaterande om våldets och dödens kalla villkor. Sammantaget blir det spökhistorier för vuxna som gör sig bäst en grå, regnig kväll när eventuella sammanboende familjemedlemmar har gått och lagt sig.

Albert Bonniers förlag

Betyg: HHH

Nicolas Lunabba ser att en ung pojke, Elijah, har talang för basket, men också att han riskerar att hamna i den grymma ungdomskriminalitet som genomsyrar Sverige och Malmö sedan en tid. När Nicolas erbjuder Elijah att flytta hem till honom blir han halvt förskräckt över sig själv. Hur ska folk se på honom, att han tar hem någon annans barn, att han tar hand om det… är det inte lite… pedofilt? funderar han. När ordet väl är sagt lämnar han det och ger sig in i den komplexa relationen. Nicolas jobbar med Malmös ungdomar, men lever i övrigt ensam. På fritiden läser han böcker och trivs bra med det. Plötsligt sover en ung pojke i hans soffa, som går på toaletten med öppen dörr, som tuggar maten med öppen mun och smaskar högt. Som lånar hans kläder och behöver pengar. Samtidigt genomfars Nicolas av starka omsorgskänslor, en bitande oro och försöker värja sig för att inte bli sårad, men Elijah tränger igenom.

I bakgrunden sker de skjutningar som gjorde Malmö till ett skräckexempel på 2010-talet, ungdomar som Nicolas och Elijah känner dras in i dödliga gängbildningar. Parallellt med det utvecklas Elijahs basketkarriär och när de kommer till en punkt då deras vägar skiljs åt har de en öppenhjärtig dialog. Du har varit ängeln i mitt liv, säger Elijah. Nicolas ser på honom. Tänk om det är tvärtom, att du är ängeln i mitt liv.

Nicolas Lunabba dök upp lite här och där på årets Bokmässa i Göteborg. Hans bok fick mycket uppmärksamhet och alla var till synes överens om att det är en synnerligen begåvad berättelse. Boken är skriven i dagboksform med ett direkt tilltal till Elijah och samtidigt en fröjd att läsa då Nicolas benämner alla de splittrade känslor som samboskapet medför. Han är träffsäker i sina betraktelser, litterär i sina reflektioner och modig genom sin transparens av sina tvivel. Historien utspelade sig för flera år sedan, men är likväl högst aktuell och stark läsning i dag.

Natur & Kultur

Betyg: HHHH+

Tips: https://www.svtplay.se/video/23908783/helt-arligt/helt-arligt-sasong-1-plotsligt-bodde-du-hos-mig-hela-tiden

Jag missade att läsa ”Ålevangeliet” när den kom, en riktig blunder som jag ämnar åtgärda inom kort. Nu när Patrik Svenssons nya bok kommit tänkte jag inte göra om samma misstag. Därför kan jag inte göra någon jämförelse, bara konstatera att med havet som fond skriver Patrik Svensson filosofiskt och kunnigt om människans entusiastiska nyfikenhet att upptäcka sin värld. Han lanserar en teori om vem som faktiskt var den första människan att segla hela vägen runt jorden och hur de kunde hitta när det bara var hav åt alla håll. Han skildrar de strapatser som drabbade dem som siktade mot horisonten utan att ha en aning om vad som fanns där, om den skoningslösa jakten på havets varelser och han gestaltar hur vår nyfikenhet kommer till uttryck. Innan ekolodet uppfanns på 1930-talet bestod vår kunskap om havets djup av femtontusen utspridda punkter på de stora oceanerna. Fartyg där någon har stått med en lång, lång lina och släppt ner en tyngd i vattnet runt om för att plötsligt känna att botten var nådd. Det blev ett svar på en oundviklig fråga. Den lodande människan.

Den sista texten är ett personporträtt på Rachel Carson som först skrev den allomfattande biografin om havet, dess egenskaper och historia. Snart intresserade hon sig för insektsgifterna i jordbruket, hur de skulle drabba allt levande, från växter, fåglar och fiskar och till slut oss själva. Hon skrev klassikern ”Tyst vår” och blev därigenom den moderna miljörörelsens urmoder. Resultatet är en klart bildande bok för den läsande människan.

Albert Bonniers Förlag

Betyg: HHH

Den som har följt Janne Josefsson genom åren, inte bara hans banbrytande reportage, utan även när han suttit i pratprogram och varit mer personlig, känner igen det mesta i hans nyligen utkomna memoar. Han är en person där jag stannar mitt i steget om han råkar synas eller höras någonstans. Han är som allra bäst i livesändning när det hettar till. Många gånger har jag lyssnat på debatter och sett reportage med andra journalister eller moderatorer och tänkt, varför frågar de inte det där? Nästan varje gång Janne Josefsson är med så ställer han de frågorna, som ligger under ytan. Frågor som inte sällan är svåra eftersom de kan väcka starka motreaktioner. Janne Josefsson har också blivit kallad både kommunist och nazist, han har varit hotad till livet och han har ibland gått över gränser. I själva verket söker han den konsekvensneutrala sanningen, journalistikens ideal och han säger att han alltid har röstat blankt för att vara oberoende. På samma gång är han en sårbar pojke som kämpar för sin mammas upprättelse. Hans drivkraft är avslöjande av falska fasader och fusk oavsett var de visar sig. För mig har Janne Josefsson burit med sig ett perspektiv som jag fascineras av och känner igen, med ett mod att gå emot härskande uppfattningar. Han skriver att han och parhästen Hannes Råstam trivdes som bäst i motvinden.

Det finns skrivande journalister som lyckas göra outplånliga intryck i text under läsning. Det finns pratande journalister som fångar hela ens uppmärksamhet i radio och TV. Janne Josefsson är en pratande journalist. Boken är kanske inget mästerverk rent språkligt, den är ”pratad”, den är tunn och drar snabbt igenom anekdoter och händelser under karriären, som när en hand stryker över ett strävt tyg. Boken är därför lättläst, men ibland bränner det till, som när den hemlighet som Janne Josefsson redan som liten anade att hans mamma bar på, kommer upp till ytan. Den får honom att bryta samma när han intervjuas i SVT.

https://www.svtplay.se/video/36539947/sverige/sverige-sasong-25-avsnitt-4?position=1147&id=jLD5rR1

Janne Josefsson lägger också korten på bordet när det gäller ett par gamla oförrätter på sin tidigare arbetsplats, SVT. Det är befriande att läsa. Av skäl som dessa känns det som en förlust när ikoner som Janne Josefsson går i pension, när de inte längre får göra det som de är bäst på. Ibland dyker han upp i något lättsamt sammanhang som Alla mot alla på Kanal 5, ibland som krönikör i Dagens Nyheter, ibland i något enstaka eftertänksamt program som Från Hisingen till Casablanca och det gör mig glad. På en rullande sten växer ingen mossa.

Mondials förlag

Betyg: HHH