Hans Karlsson blogg

DN-journalisten Lasse Wierup har skrivit en hyllad och prisbelönad reportagebok som inte bara ger en detaljerad ögonblicksbild av svensk gängkriminalitet 2020 utan också lyckas fånga in ett större perspektiv. Att det är just Wierup som gör detta sisyfosarbete blir logiskt efter hans tidigare böcker om svensk maffia. Gangsterparadiset bygger på en otrolig research, den är väl berättad och lägger ett pussel där återkommande mönster framträder.

Jag blir svårt förtjust i hur Wierup ibland, nästan drönarlikt, zoomar ut och målar upp scen och pekar ut aktörer och sen kan zooma in på enstaka individer och följer just den personens historia. Det handlar framför allt om de allra grövsta och till synes mest ovilliga (likgiltiga?) till förändring, där socialtjänsten vädjar till domstolarna att döma den enskilde till en påföljd som lyfter honom ur den lokala miljön. Socialtjänsten står handfallen och säger att de har inga verktyg som fungerar på dessa individer. De har fått chans på chans på chans, de har provat allt och nu är verktygen slut. Domstolarna dömer trots detta till ännu en påföljd i socialtjänstens regi som leder till att individen kommer ut på gatan igen utan att delta i insatsen eftersom de inte tycker att de har något problem. Skälet stavas kapitel 30, paragraf 4 i brottsbalken: Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Wierup menar att samhället har sett på gängbrottslighet som på ungdomsbrottslighet i allmänhet och har försökt med traditionella lösningar, som utbildning och erbjudande om arbete. Detta har bidragit till att grupper av individer har kunnat bygga upp stabila organisationer i utsatta områden, helt inriktade på att begå brott eftersom det är lönsamt. De är unga och hungriga och deras våldskapital skapar en maktsfär som gör polisens och rättssamhällets uppgift svår, få eller ingen vågar berätta vad de vet.

Välförtjänt vann Lasse Wierup i höstas stora journalistpriset i fackboksgenren. Hans analys och kartläggning ger den intresserade läsaren fast mark under fötterna. Analysen balanseras av såväl individuella förklaringar som missbruk, psykisk ohälsa eller spänningssökande, som sociala orsaker i form av utsatta livsvillkor och hög barntäthet. Han visar också hur polisen lyckats nå framgång genom nya metoder. Wierups arbete kommer hänvisas till i framtiden som en klassiker.

Förslag: Forum

Betyg: HHHH+

När det kommer till fenomenet som kallats ”apatiska barn” finns det bara två ställningstaganden. Antingen att värna om desperata flyktingfamiljers förtvivlade kamp för att få leva i Sverige, där målet till slut helgar alla medel. Eller mörkrets sida som misstänkliggör de svagaste i samhället och som från ett rasistiskt perspektiv inte accepterar minsta undantag från den reglerade invandringen. Antingen är du med oss eller emot oss.

När journalisten Ola Sandstig hösten 2019 intog ett tredje perspektiv – att prata med barnen själva som nu hade blivit vuxna – blev han snabbt brunsmetad. Att få höra barnperspektivet när debatten rasade som mest var inte möjligt då barnen ansågs okontaktbara och det vinnande narrativet, att det det inte går att simulera tillståndet, dominerade. Allt annat innebar ett tankeförbud. Ingen förälder skulle väl med berått mod orsaka ett lidande av den graden mot sitt barn? Att Sandstig nu fick fram berättelser där detta skett väckte en rädsla för att mörkerkrafterna skulle få vatten på sin kvarn.

Jag minns min egen reaktion när jag i ett samtal med Magasinet Filters chefredaktör Mattias Göransson fick veta att de skulle publicera Ola Sandstigs första artikel (som senare vann grävpriset Guldspaden). Det var strax innan debatten mellan Ola Sandstig och Gellert Tamas drog igång i Dagens Nyheter. Jag famlade efter bordskanten och utbrast, att ni vågar gå ut med det. Vi måste göra det, svarade Mattias Göransson och jag insåg hur rätt han hade. Att inte berätta när man får höra historier om barn som misshandlats, undanhållits mat och dryck, i vissa fall förlorat år av sin barndom, lek och skolgång instängda i en mörk lägenhet medan de tvingats spela apatiska… det vore värre. Det vore ytterligare ett svek. Dessutom, media kan inte mörka obekväma perspektiv. Inte bara för att trumpisterna får rätt, det vore också oärligt.

Efter artikeln började vårdgivare över hela landet berätta om sina erfarenheter för Sandstig och han skrev en hel bok. När det begav sig hade vårdpersonal upplevt hot om rasistanklagelser ifall de kom med invändningar och det hotet vägde tydligen tyngre än ansvaret för vården av barnen. Boken är full av vittnesmål, även från vårdgivare som fortfarande tror att fenomenet existerar. En följd av tidningsartikeln i Filter blev att diagnoskriterierna utvärderades av SBU som inte fann något vetenskapligt underlag alls för uppgivenhetssyndrom och Socialstyrelsen drog tillbaka sin vägledning.

Det finns ett fåtal starka reportage som vänder upp och ner på en föreställningsvärld. Ett sådant är Hannes Råstams avslöjande reportage om hanteringen av Thomas Quick. Ett annat är Ola Sandstigs reportage om de apatiska barnen. Det visar faran när en fråga tillåts polariseras så hårt att inga andra tankar får plats. Ett exempel: den drivande barnläkargruppen fick Socialstyrelsen att ta bort sitt råd om att vara uppmärksam på manipulation för att det var kränkande.

Boken är väl berättad, lättläst och underbyggd. Sandstigs historieskrivning av synen på invandring under det tidiga 90-talet är helt i klass med Gellert Tamas skildring i boken ”Lasermannen”, men därefter drar de åt olika håll. I vissa partier får jag tyvärr intrycket att Sandstig hellre fäller än friar när osäkerhet råder, som i frågan om en del barn skulle ha blivit drogade/medicinerade eller inte, men i övrigt är den ödmjuk inför det svåra ämnet och lämpar sig för sträckläsning.

Förlag: Mondial

Betyg: HHHH+