Hans Karlsson blogg

Den ryske oppositionella journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina har fullständigt orädd stuckit in sin hand i ett getingbo. I sin första svenska reportagebok skildrar hon den postsovjetiska diasporan i i Sverige, ett parallellsamhälle alldeles under ytan, likt ett tunt lager av mykorrhiza vars trådar är invävda i det dagliga livet. Den gemensamma nämnaren är det ryskspråkiga ursprunget där den starkes rätt råder varvat med rädslan för att en dag tvingas lämna svensk mark. För hur vidrigt livet än ter sig här, livegna i så kallade underjordiska ”vandrarhem” där man delar på ett begränsat utrymme för mat, toalett och vila så är det sju resor värre i Ryssland och de sovjetiska grannländerna. För de ryska muslimska hedersutsatta kvinnorna är skillnaden dock inte så stor eftersom familj och omgivning utövar lika stark kontroll som i hemlandet.

Alla tycks vara införstådda med spelreglerna, att alla luras, alla blir lurade, att fuska och komma undan med den bästa bluffen. Utlovade futtiga svarta ersättningar betalas inte alltid ut efter utfört arbete och den illegale arbetare som måhända opponerar sig riskerar att få ett kokt stryk eller avslöjas för svenska myndigheter. Skulle den utsatte anlita den kaukasiska maffian för att få ut sina pengar så är det kutym att maffian behåller hälften. Ibland betalas lön för syns skull med villkoret att mottagare betalar tillbaka en summa efteråt. Människor på flykt lockas att betala stora summor pengar för saker som det svenska samhället står för. Kom hit, arbete erbjuds, hotell och mat ingår, betala si och så mycket, kan det stå i annonserna och sen lämnas de nyanlända åt sitt öde utanför Migrationsverkets boenden efter att ha skickat sina pengar.

På sajten Den svenska palmen sker alla tänkbara former av sökningar och erbjudanden i denna ryska kultur. Liza Alexandrova-Zorina ger sig in i den världen med sin språkliga och kulturella kompetens och skildrar enskilda människoöden liksom kriminella strukturer som ibland utnyttjas av skrupelfria svenska arbetsgivare, men oftast är det landsmän som lurar sina egna landsmän eller den svenska staten på olika bidrag. Att detta kan existera så utbrett i Sverige är en gåta. Det är ytterligare en nivå av råhet vid sidan av de kriminella våldsamma gäng som vi har fått lära känna på senare tid.

Imperiets barn är ett journalistiskt mästerverk som bäst läses tillsammans med den tidigare recenserade boken Klanerna – Den systemhotande brottsligheten. Det blir en ögonöppnare.

Förlag: Volante

Betyg: HHHH+

Läs mer här: https://volante.se/2022/11/volanteforfattaren-liza-alexandrova-zorina-hotas-av-utvisning-till-ryssland/

Jag brukar ha svårt för självhjälpsböcker för att de ofta kommer med banala, självklara råd och tråkiga listor som läsaren ska fylla i, en ytlig predikan som behövande sällan kan ta till sig och fan och hans moster. Så jag tog mig an Perfektionsfällen med visst inre motstånd. Till min glädje blev jag positivt överraskad. Boken handlar snarare om motsatsen, att strävan efter att ständigt förbättras, växa, att nå perfektion… det är kulturens stora sjuka. Läsningen lägger ett annorlunda raster över tillvaron och det gillar jag. Bara en sak som prokrastinering, som många slänger sig med som en kurios lustig egenskap, att vi är tidsoptimister, är i själva verket ett sätt att hantera ångest. Vi anar att vi aldrig kan bli eller göra något så bra som vi skulle vilja och därför skjuter vi saken framför oss eftersom det är för ångestdrivet att ta tag i det.

Inte minst kopplar Curran ihop vår perfektionism med just den utbredda psykiska ohälsan. Vi dras alltid med en känsla av att vi inte är bra nog, det vi gör är inte tillräckligt. Samtidigt kommer vi aldrig nå det perfekta. Perfektionism bygger ett ständigt missnöje, så har det egentligen varit sedan de romantiska novellerna kom på 1800-talet och än mer när filmerna visade tillrättalagda drömbilder på bioduken. Sedan sociala mediers intåg i våra liv så förstärks detta ytterligare, inte bara i ett lokalt perspektiv utan även globalt, och det når oss dygnet runt. De är designade för att vara beroendeframkallande. Curran lyfter även fram hur bedrägligt högre utbildning blir för unga människor. Det är inte bara önskvärt med bra resultat, det blir nödvändigt och sen kommer de ändå ut på en arbetsmarknad där ett bra arbete inte alltid följer efter en lång utbildning. Konkurrensen blir hård i en perfektionistisk kultur.

Curran kan förstås inte stanna där utan han börjar då predika, som så lätt blir förnumstigt, men den här gången är resonemanget balanserat. Det vore en dyr investering för samhället att låta utbildning präglas av lust och personlig utveckling snarare än jakten på goda resultat, men det skulle förmodligen betalas tillbaka en del i minskad ohälsa. Perfektionism är inte kopplat till kompetens utan till osäkerhet och skam. I stället för ständigt ökad BNP-tillväxt så skulle det politiska målet kunna vara ökat mänskligt välmående. I vårt eget liv kan vi ge upp strävan efter perfektion och i stället sakta ner och acceptera att något är bra nog. Jag skulle kunna sätta en peng på att du kommer att må lite bättre efter att ha läst den här boken.

Ps. Om du tycker att den här recensionen blev lite så där så är det helt riktigt. Den behöver inte vara perfekt utan bara good enough och det var så himla gôtt.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH

Se Thomas Curran på Ted Talks:

Det finns några artister, journalister, sakkunniga experter m.fl. som gör att jag stannar till i steget när jag ser eller hör dem i TV eller radio. Magnus Ranstorp är en av dem. Terrorforskaren som ofta tillfrågas när något fruktansvärt har hänt, när något komplicerat ska förklaras eller kanske när tuffa sanningar behöver sägas. Jag hade ingen aning om att Ranstorp är och har varit så efterfrågad som auktoritet inom terrorforskningen runt om i världen och vilken erfarenhet han besitter efter sina möten med nyckelpersoner på båda sidor av konflikterna i Mellanöstern. Han har främst inriktat sig på Hamas och Hizbollah under konflikten med Israel, men har också agerat som expertvittne efter bestialiska terrordåd av Al-Qaida och Islamiska staten. På hemmaplan har han inte fått samma erkännande.

I sina forskningsrapporter om bland annat Rosengård i Malmö och våldsbejakande miljöer kopplade till salafism i Sverige, har Magnus Ranstorp varit före sin tid med att påtala och varna för radikalisering och risker för olika terrordåd. Han har blivit kallad islamofob och alarmist i en tid när det inte gick att prata om hedersförtyck och radikaliserade rörelser inom islam utan att bli anklagad för att ha grumliga avsikter. Den allmänna bilden är att han riktar sig mot islamiseringen, men samtidigt har han sagt att den största hotbilden finns i de högerextrema kretsarna. Under NMR:s våldsamma demonstration utanför Bokmässan i Göteborg 2017 så fanns en bild på Magnus Ranstorp på ett av plakaten som utpekad landsförrädare.

Nu har han släppt sin biografi, som inte så mycket handlar om Ranstorps liv eller inre reflektioner som om hans karriär. Det är fascinerande läsning om möten med diverse ledare för varierande grupper i den islamiska världen, vilka risker han utsätter sig för och hur skickligt han tar sig fram i motsatta miljöer. Trots att det är en hel del komplicerade relationer och händelseförlopp som påverkar varandra så tycker jag ändå att jag får en hygglig bild av hur denna typ av forskning går till och en historisk översikt över uppmärksammade terrordåd. I och med den aktuella konflikten mellan Israel och Hamas så blir boken extra intressant läsning, men också avsnitten som rör Lars Wilks och Anders Behring Breivik. Många timmar har han tillbringat på flygplan över olika kontinenter och hav, på väg mot nästa uppdrag, långt ifrån sin familj. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH

I den förhållandevis tunna reportageboken ”Klaneran – Den systemhotande brottsligheten” möter vi en förfärande bild av en ständigt pågående dränering av vårt välfärdssystem. Jan Persson och Johannes Wahlström har kartlagt hur en mängd bedrägliga företeelser, som ibland sticker upp huvudet i form av något uppmärksammat åtal eller som ett avslöjande i något tidningsreportage, kan länkas samman till ett antal familjenätverk. Infiltrationen i samhället skildras bland annat från bankvärlden där någon banktjänsteman, antingen som familjemedlem eller utpressad, godkänner förfalskade intyg, felaktiga lönespecifikationer och övervärderade fastigheter för att sen medge stora summor i lån som personerna aldrig hade fått rätt till annars.

Särskilt förtjust blir jag som läsare över att berättelserna börjar långt tillbaka i avlägsna delar av världen och visar hur trådarna leder till Sverige. Som när kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan bröt ut över området Nagorno Karabach fick konsekvenser för den svenska handeln med hårvårdsprodukter på en ort i södra Sverige. Eller när några kompisar från den turkiska byn Kulu åkte tåg till Stockholm 1965 efter att ha läst en platsannons om ett jobberbjudande. På plats skriver en av kamraterna till hembyn om rikedomen i Sverige. ”Berätta så att alla i Kulu hör, det finns mat i Sverige, det finns arbete i Sverige.” Allt fler invånare från Kulu flyttade till Sverige och fick jobb, framför allt i familjen Ax:on Johnsons olika serviceföretag. Ljuset hamnar sen på en av dem som kommer att ägna sig åt avancerat byggfusk i flera bolag med utnyttjande av svart arbetskraft. När det nyligen hettade till runt mannen organiserade han tiotusen svenskar i hembyn Kulu, som har flyttat tillbaka efter pensionen, att rösta i riksdagsvalet på byns tidigare borgmästares son. Efter att ha blivit utesluten ur Centerpartiet på grund av kopplingar till ultranationalistiska organisationen Grå vargarna startade sonen ett nytt parti i Sverige. En annan svensk med rötter i den turkiska byn Kulu blev för inte länge sedan partiledare för Centerpartiet.

Ytterligare ett exempel i boken visar hur en stor del av befolkningen från området Tur Ardin i sydöstra Turkiet sedan länge är bosatt i Södertälje. De lockades hit som billig arbetskraft i Wallenbergs företag, framför allt lastbilstillverkaren Scania. Wallenbergarna fortsatte att driva på för en stor invandring trots att behovet av arbetskraft avtog, trots att arbetsuppgifterna blev allt mer avancerade. Till slut lämnade familjen Wallenberg Scania och nu finns ett invecklat parallellsamhälle på orten.

Boken Klanerna rekommenderas till alla som vill se en annan bild av Sverige än faluröda stugor och gula rapsfält. Delvis är texterna raka och torra som i en uppslagsbok, i andra delar märks det snabba, neutrala journalistspråket som bit för bit fyller ut bilden ända ut i kanterna.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH+

Som göteborgare sedan ett kvarts sekel minns jag de stora, tunga spelmaskinerna som stod i något hörn i minsta kiosk, restaurang, grill, kafé, krog… överallt fanns de blinkande lådorna och nästan alltid satt någon där och tryckte på knapparna, till synes i timmar. Själv provade jag aldrig någon av dem, jag har alltid sett spel om pengar på maskiner som lurendrejeri, att slumpen inte är inblandad utan att maskinen är förprogrammerad. Det verkade alltså vara något skumt som pågick där och jag tittade bort. I samband med maskinerna florerade namnet Rade Kotur i samma anda som tungt kriminella grupperingar… Albanligan, OG, ”juggemaffian” vilket förstärkte känslan av att vilja hålla sig borta.

Nu har Johanna Bäckström Lerneby skrivit en bok om ”spelkungen” i Göteborg och den första stora samverkan mellan myndigheter som ledde till att Rade Kotur dömdes till tolv års fängelse 2008 efter vad som beskrivs som en maffiarättegång. Hennes förra bok, ”Familjen” om ett utbrett kriminellt klannätverk i Göteborg var riktigt skrämmande läsning som placerade reportageboken som en av de bästa jag kommit över. Johanna är en skicklig berättare som skriver lätt och insiktsfullt, hon förklarar skeenden med journalistens neutrala tonläge och hon är orädd för att ställa kritiska frågor direkt till utpekade personer, men tyvärr når inte Spelkungen samma höjd som Familjen.

Den blir inte lika spännande, inte lika skrämmande trots sitt flytande språk och potentiella historia med utpressning och mord. Något saknas som är svårt att sätta fingret på och kanske är det ”huret”. Johanna berätta att något händer, att någon gör si eller så, men jag hade velat veta mer om hur. Hur pressade var varje småföretagare att ta emot maskinerna? Vad hände om de avstod eller var det ett för bra erbjudande att tacka nej till? Särskilt när det gäller den myndighetssamverkan som inleddes mellan Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten, Tullen, Polisen, Kronofogden med flera hade jag velat veta mer om vad de faktiskt gjorde. Utbytte information? Vilken information och hur gjorde det skillnad? Rättegångarna refereras till snabbt, men vad var de konkreta bevisen som fällde Rade Kotur? Själv hävdar han att han utmanade det svenska spelmonopolet och blev utsatt för ett riggat motangrepp från staten. Samtidigt var han hotad av kriminella personer eftersom han genererade så mycket pengar genom spelmaskinerna.

Naturligtvis betvivlar jag inte domen, men jag vill veta mer än att spelkungen blev dömd. Boken är uppbruten i delar och kapitel och varje kapitel består i sin tur av korta avsnitt som gör allt lättläst, men varje avsnitt blir som en ögonblicksbild som avslutas med en dramatisk cliffhanger som sen inte riktigt motsvaras i kommande avsnitt. Kanske var mina förväntningar högt ställda efter den utmärkta Familjen för till syvende och sist så är Spelkungen ett viktigt reportage om en verksamhet och en tid i Göteborg som förmodligen alla som rörde sig i nöjesvärlden då kom i kontakt med.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH

Vi hör många gånger sägas att nu har nya gränser passerats i gängvåldet. Konflikter mellan eller inom de kriminella nätverken blossar ideligen upp och resulterar i dåd som får experter att säga att det här såg vi inte tidigare. När den nyexaminerade läkaren Karolin Hakim skjuts i huvudet på gatan i Malmö samtidigt som hon har sitt spädbarn i famnen, försvann ännu några illusioner inom oss. Mordet var kulmen på en förfärlig våldsvåg som drog genom ”parkernas stad” vilket gav polisen anledning att sätta igång operation Rimfrost, en variant av Sluta skjut-projektet som i dag finns i flera svenska städer. TV4:s kriminalreporter Therése Cedergrens nya bok Mordet på Ribersborg är en berättelse om Karoline Hakim och om de brutala konflikter som förekom åren innan och efter hennes död. Lojaliteter växlar och aktörer rör sig vant mellan olika länder i och utanför Europa som blir indragna i framför allt narkotikahanteringen.

Tyvärr är boken också en berättelse om Therése Cedergren. Jag brukar känna instinktiv motvilja mot journalister som skriver in sig själva och sina känslor i reportage som är starka nog att stå på egna ben. Alldeles särskilt värjer jag mig mot långa skildringar av hur journalisten blir serverad kaffe av den som ska bli intervjuad i stället för att gå rakt på historien. Det finns många sådana scener i denna bok, men i vissa delar är det ändå motiverat. Man skulle kunna säga att Therése passerar någon journalistisk gräns när hon exempelvis närmar sig Karolin Hakims mamma och blir en nära vän till henne. Vid sidan av sitt jobb på TV4 bedriver Therése en egen undersökning av vad som ledde fram till mordet på Karolin, som än i dag är ouppklarat, och då är det lätt hänt att komma för nära. Frustrationen över att fastna har nog många i branschen upplevt, jag har själv varit i en liknande situation. Sammantaget blir boken en berättelse om arbetet för en journalist som blir personligt engagerad i att lösa ett brott, i att försöka förstå det som är obegripligt.

Förlag: Bokförlaget Forum

Betyg: HH

”Det är då som det stora vemodet rullar in och från havet blåser en isande gråkall vind.” Flera artister har gjort den, men Jerry Williams inspelning från 1990 av kompositören Ted Ströms ”Vintersaga” kan vara den starkaste. Nu har regissören Carl Olsson gjort en lika fragmentarisk skildring av det svenska vemodet med sången från 1984 som inspiration. Alla tjugofyra textstrofer gestaltas på olika sätt, helt frikopplade från varandra. Mestadels genom en stilla kamera som riktas mot en scen där det oftast inte händer någonting alls och som inte har något med varandra att göra förutom att det är en svensk vintrig vardag. Långa tagningar av en kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken, av gränsstationen i Torneå, av en gumma på en spark. Ögonblick som lika gärna hade kunnat var tusen andra ögonblick.

Jag har lite svårt att värdera filmen, den lämnar mig ganska oberörd och samtidigt är scenerna vackra att betrakta. Den stora spännvidden från frusna drömmar uti monarkin till en överdos på Skärholmens station och plötsligt slår det mig att filmen är berättelsen om vårt land, ett Sverige vi minns, som i stora delar har gått förlorad. Med låten ringande i öronen kan filmen Vintersaga bli ett värdefullt biobesök i höst.

Regi och manus: Carl Olsson

Betyg: HH

Jerry Williams Vintersaga: https://www.youtube.com/watch?v=0q_Bbd2SGtY

Inför förra årets Bokmässa i Göteborg släppte Nicolas Lunabba sin hyllade debutbok, ”Blir du ledsen om jag dör?”. Jag kilade runt på mässgolvet och insåg att jag råkade följa honom i spåret för han dök upp överallt och varje gång stannade jag till för att lyssna, hänryckt över det han pratade om. I år är Nicolas tillbaka med en ny bok, ”Dagbok från 20-talet”, en kortare skrift om sommaren 2022 och veckorna innan debutboken skulle spridas. Energifältet runt honom finns kvar. Efter ett seminarium fick jag ett infall att gå fram och ställa en fråga, men det var inte alldeles enkelt. Vid årets bokmässa hade säkerheten skärpts så att besökarna blev visiterade inpå kroppen. Terrorhotnivån har höjts till en fyra på en femgradig skala i Sverige och trots en uppsluppen stämning så verkade de flesta av besökarna ha viss vaksamhet runt sig.

Jag hade precis läst klart den nya boken där Nicolas Lunabba flera gånger återkommer till känslan av att han är hotad. Som läsare är det till en början oklart varför. Visserligen är Nicolas verksamhetschef för organisationen Hela Malmö som bland annat verkar nära ungdomar i utsatta områden som riskerar att hamna i grov kriminalitet, men det är väl bara fantastiskt? Vem skulle ha problem med det? Snart radas möjliga antagonister upp. Sverigedemokraterna i Malmö har pekat ut organisationen som extremistisk och kriminell. För att ge ungdomarna en trygg plats nekas Malmöpolisen att komma in i lokalerna och det väcker irritation. SÄPO har intresserat sig organisationen genom att försöka rekrytera informatörer, men framför allt finns verksamheten i samma områden som den organiserade brottsligheten och de ”konkurrerar” om samma barn och unga. Dessutom berättar Nicolas i boken att han var i Almedalen och delade scen med Ing-Marie Wieselgren minuterna innan hon blev attackerad av en psykotisk man.

Men jag är inget av detta och vi är på en öppen bokmässa. Herregud. Jag tvekar på stället om min fråga egentligen är så viktig och sneglar mot den reslige väktaren vid salens utgång innan jag samlar mod och närmar mig. Jag hinner knappt säga Hej innan Nicolas vänder sig om och lägger en vänskaplig arm över mina axlar. Jag blir generad över hans fysiska närhet – vi har aldrig pratat förut. Hans uppmärksamhet riktas mot mig trots att det är många som drar i honom. Alldeles nyss hade moderatorn Kattis Ahlström frågat honom om han får ungdomar att läsa och han svarade att böcker är det sista vi ska ge till ungdomarna utifrån där de befinner sig. Böcker kan vara en symbol för det som gör ont, säger han. Jag känner att jag blir rastlös när jag läser en mening. Så fort jag öppnar en bok påminns jag om hur dum jag är, jag förstår inte orden. Nicolas jobbar för att lära känna barnen, för att förstå vad de behöver. De pratar ofta om maten före moralen, mat i magen, trygga vuxna, kramar och om man börjar i den änden så blir de läsande människor sen. Fysisk närhet är hans sätt att jobba.

En bättre förebild för unga går inte att uppbringa. Kanske är hemligheten med Nicolas Lunabbas nimbus att han benämner det som många av oss tänker, även det fula. Han spelar inte, något många unga kan se igenom, om vuxnas engagemang inte bottnar i dem själva. På riktigt. Vi har följe ut från seminariesalen fast vi hinner aldrig prata om min fråga innan han måste vidare, miljön är för splittrad. En sak är dock kristallklar, Nicolas Lunabba behöver aldrig mer fundera över sin språklöshet. Hans förmåga att formulera sig så att vi andra förstår gör honom till ett proffs i sin bransch.

Se seminarium från Bokmässan på UR Play.

Förlag: Natur & Kultur

Betyg: HHH+