Blog Image

Hans Karlsson blogg

Reflektioner, iakttagelser, bok- och filmrecensioner mm.

Här kommer jag att reflektera över aktuella händelser, möten och livsöden som kommer i min väg samt en och annan bok- och filmrecension.

Romani kris – Parallella rättegångar i Sverige: Jenny Strindlöv

Bok- och filmrecension Posted on 01/02/2025 15:46

Det är ingen vacker bild av det romska samhället som skildras i Jenny Strindlövs bok. I fokus ligger romernas omtalade parallella rättsskipning mellan sina egna, men även romernas kultur i stort lyfts fram genom flera starka exempel. Låt oss vara tydliga; alla män slår inte sina fruar, ändå måste vi kunna prata om mäns våld mot kvinnor. Alla romer lever inte efter de gamla traditionerna, ändå måste det vara möjligt att prata om de dysfunktionella delarna av romers värderingar och traditioner som finns. Många romer har kontaktat Jenny Strindlöv för att de inte vill leva utifrån dessa regler, men de drabbas ändå genom att de är födda i en kultur som de själva inte har valt.

Länge har den romska diasporan varit en huvudvärk för samhällen i Europa, på senare tid i form av ett dåligt samvete över tidigare diskriminering och fördomar. I Sverige har rädslan för att trampa fel rörande en minoritet, att säga något som riskerar att man framstår som rasist, medfört att kritik och ifrågasättande har uteblivit vilket i sin tur har möjliggjort bedrägerier och särbehandling. Det är inte ovanligt att romska flickor tas ur skolan i trettonårsåldern. Delvis beror det tydligen på föräldrarnas rädsla för att flickan ska kidnappas av en annan romsk familj, att hon ska utsättas för övergrepp, förlora oskulden och därmed sitt värde för framtiden. Skolan hävdar å sin sida att de inte kan vakta enskilda elever på det sättet. Delvis beror det på att de snart könsmogna flickorna inte får riskera att prata med pojkar som de inte är släkt med och därmed få dåligt rykte. Flickor behöver inte heller någon högre skolgång eftersom de snart ska gifta sig och deras roll finns då i svärföräldrarnas hem som en god svärdotter för att ta hand om barnen.

Ett genomgående tema bland lärare, socialsekreterare och andra myndighetspersoner som Strindlöv pratar med är hopplöshet. Trots otaliga projekt och insatser är det lite som har förändrats. Skolan har svårt att agera. Strindlöv lyfter flera exempel där etablerade romer har engagerats som brobyggare, men det slutar ofta med att brobyggarna sitter och förklarar för myndigheterna att det är så här den romska kulturen fungerar, det måste de förstå och helt enkelt acceptera.

Den romska kulturen präglas i grunden av en godtycklig uppdelning mellan rent och orent, eller snarare mellan romskt och gadje, icke-romskt. Vad som är rent och romskt sägs ha lång historia, men i praktiken kan utslagen variera utifrån enskilda domare och det går rykten om att mutor är möjliga. Ärenden som blir romska rättegångar är sällan ett brott enligt svensk lagstiftning. Den romska lagen finns inte nedskriven utan överförs muntligt. Den ska ses som en medling i konflikter. Romani kris sker regelbundet livesänt på Facebook och når därför ut till romer över hela världen. De handlar vanligtvis om relationer, ett förhållande tar slut och kvinnan träffar en ny man. Då dras hela familjer och släkter in i konflikten, deras närvaro under kris krävs och de kan bli belagda med böter på flera hundratusen kronor till den förre mannens familj även om uppbrottet först har varit i samförstånd. I värsta fall blir de uteslutna ur gemenskapen om de vägrar att lyda.

Domarna är alltid äldre män. När Strindlöv träffar dem anstränger de sig för att förklara hur hög moral de har som romer. Deras flickor är inte som svenska flickor (horor) utan de bevarar sitt värde (oskulden) till äktenskapet. Svenska flickor i trettonårsåldern kan ha haft tre, fyra män, hävdar en domare, och så vill inte romska föräldrar att deras flickor ska vara. Samtidigt är alla domare som Strindlöv kollar upp dömda för diverse stöldbrott, bokföringsbrott, penningtvätt, häleri osv. När Strindlöv frågar om detta så säger de att de bara är människor som ibland gör dumheter. De kanske ser något i en affär som de vill ha, men inte har råd att köpa och då gör de något dumt. Ordagrant: ”Man kanske har femhundra kronor och då tar man något för tvåhundra så man inte behöver betala med sin femhundring. Eller så var det folk i kön så man struntar i det.” Sådana åsikter gör inte männen olämpliga som domare i romani kris. Strindlöv tar ett annat exempel där en romsk grupp hade lyckats lura en pensionär på ett stort belopp, men de kunde inte komma överens om hur pengarna skulle fördelas sinsemellan. Alla tyckte att de hade mer rätt till dem än de andra. Bara en enda kvinna frågade i en kommentar på Facebook om inte icke-romen som hade blivit lurad hade rätt till pengarna, men hon fick inget gehör. I kvinnans familj var det nämligen okej att stjäla mat, men inte att ge sig på enskilda människor.

Tyvärr blir nästan alla ens fördomar bekräftade i trippelkvadrat under läsningen, som Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet. Inte för att Strindlöv fultolkar vad som sägs utan tvärtom, de medverkande i boken försöker på alla sätt rättfärdiga hur de ser på världen och icke-romer. Strindlöv låter respondenterna tala fritt och det blir uppenbart hur böjligt regelverket är utifrån deras eget perspektiv. Hon ifrågasätter ibland. Varför får inte flickan och pojken bestämma själva? Varför blanda in deras pappor och familjer? Svaren blir ett goddag yxskaft och de talar förbi varandra som om de varken förstår frågan eller svaret. Varför får inte jag som kvinna gå ut själv? För då kommer någon att se dig prata med en kille och det ryktet vill du inte ha.

Det ska sägas att Strindlöv har pratat med ett hundratal romer och många av dem försvarar sin romani kris för att de inte anser att de får hjälp av svenska myndigheter. Kanske för att konflikten rör en fråga som myndigheterna inte lägger sig i. Andra vill inte leva efter det gamla systemet utan önskar en utveckling, men de drabbas ändå för att deras närstående drabbas. En kvinna säger att hon aldrig har upplevt sig diskriminerad av det svenska samhället, däremot blir hon ständigt diskriminerad i sin egen kultur. När en kvinna vill bli självständig, studera och jobba, så drar sig andra romer undan och säger att hon har blivit en gadje, som icke-romerna. Många som Strindlöv har pratat med menar att rädslan för att prata om det dysfunktionella i romernas kultur bara stärker ett fåtal starka män och familjer.

Domarna i romani kris avråder samtidigt romer från att vända sig till svenska myndigheter. De tilltalade uppmanas att följa beslutet enligt den romska lagen, annars väntar gatans lag. Det är vad som hände Nadja Blom i Göteborg sommaren 2022. Hon hade bestämt sig för att lämna sin man och träffat en annan man. En dag blir hon påkörd på trottoaren av sina söner och avlider. Samtidigt livesänder de på Facebook från bilen där de säger att de har dödat sin mamma, det är så de gör med horor. Ingen i kommuniteten godkände ett sånt agerande, men det hotas med sådana konsekvenser ibland som enda alternativet om inte romani kris respekteras.

Åtskilliga försök har gjorts från samhället för att integrera romer. I Malmö bildades Romska rådet där alla representerar olika romska föreningar. När Strindlöv söker efter dessa hittar hon inte att det finns någon verksamhet eller information överhuvudtaget. Ändå lyckas föreningarna samla in åtskilliga miljoner kronor i olika kulturstöd som verkar gå direkt till att försörja enskilda familjer. Medlemslistorna består av familjemedlemmar. När kommunalrådet Frida Trollmyr i Malmö blev informerad om detta fångas hennes kommentar på band: ”Vad ska jag göra? Ska jag lägga ner verksamheten? Det vore politiskt självmord.”

Julen 2023 uppmärksammades en springnota i Malmö där en grupp på trettiofem personer åt och drack på en restaurang för drygt 82 000 kronor och hävdade att en förening skulle faktureras. Inga pengar betalades. Mannen som tog springnotan var tidigare dömd för 87 olika bedrägerier. När Strindlöv frågar en av domarna som hon träffar om inte han vill engagera sig i föreningsverksamhet börjar han le lite och säger att det finns det mycket pengar att tjäna där, men det är inget för honom. Det är bara lurendrejeri.

Jag tycker att Strindlövs bok är ett praktreportage. Hon skriver lätt och pedagogisk, hon låter sina respondenter prata utan att tolka dem och skjuter in ifrågasättande där det är rimligt. Hon räds inte att ta i den laddning som romerna utgör eftersom hon blir kontaktad av så många romer som drabbas och som vill frigöra sig.

Betyg: HHHH

Förlag: Mondial

Läs mer:

https://www.expressen.se/kultur/bocker/romani-kris-skapar-en-dodlig-hederskultur

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/fyra-personer-atalas-efter-springnotan-i-malmo

https://tv.aftonbladet.se/video/345508/de-misstankta-brodernas-video-efter-bilattacken



Goaren – Einár, Dumle och hon som överlevde: Nina Svanberg

Bok- och filmrecension Posted on 22/01/2025 17:19

Många journalister följer vissa framträdande individer bland gängkriminella under lång tid och ibland räcker inte tidningsartiklar till utan de skriver böcker. Expressens granskande reporter Nina Svanberg har lyckats komma några av de mest uppmärksammade personerna nära. En del minns kanske hennes intervju med ”Dumle”, en ung man som levde mitt i skärningspunkten mellan olika grupperingar. Han har huvudrollen i Svanbergs bok ”Utpekad: Goaren” som försöker skildra vad som hände den där kvällen i oktober 2021 när rapparen Einár sköts ihjäl, 19 år gammal.

Journalister är inte sällan beredda att gå långt för att få tillgång till förstahandsberättelser inifrån de slutna miljöer som gängen utgör. I intervjun får Dumle frågor om våld och han svarar, ”det låter inte rimligt, men folk måste bort”. Journalistkollegor hyllade Svanbergs reportage, men det möttes även av en våg av kritik. Att Dumle var dömd för att tillsammans med en grupp andra killar ha begått ett mycket grovt övergrepp på en ung flicka som höll på att förblöda innan hon fick hjälp, nämndes knappt och många ogillar att en sådan kriminell profil får fritt utrymme i media.

I boken blir bilden Dumle lite mer komplex. Han misstänktes för att vara goare, alltså att ha berättat för de som sökte rapparen Einár var han fanns. Einár hade dragit på sig fiender från olika läger och när han var tillsammans med Dumle i Hammarby Sjöstad och skulle ge sig ut på stan möttes han av ett par gärningsmän som sköt mot honom direkt. Dumle hade i sin tur egna antagonister som han hade retat upp. Samtidigt lyckas Svanberg etablera kontakt med hans dåvarande flickvän, ”Tessa”, som inte alls imponeras av hans status inom den kriminella världen. Hon har en helt annan bild av mannen som jagas av såväl polisen som andra kriminella. Hon säger att ingen kan förstå vad hon såg i honom. Det är helt klart en bra historia, värd att läsa.

Inte minst är boken intressant då Nina Svanberg skildrar arbetet och resonemang på en kvällstidning och hur en grävande journalist tar sig fram. Orädd kontaktar hon grovt kriminella på sociala medier och frågar om de vill svara på frågor. Dumle nappar och de utvecklar en ganska tät kontakt. Ett par minuter efter att Einár skjuts skriver han till Nina. Särskilt intressant blir det när polisen kontaktar henne och vill hålla förhör. Här ställs yrkesrollen på sin spets. Mordet på Einár förblir olöst. Ska då journalisten Nina Svanberg berätta för polisen vad hon har hört och eventuellt hjälpa dem vidare? Eller ska hon bevara sitt källskydd och hålla inne med information som skulle kunna hjälpa polisen i en mordutredning? Källskyddet är heligt för journalister, det är inskrivet i grundlagen och till och med straffbart om en källa avslöjas. Om förtroendet urholkas för källskyddet, att information som lämnas kan förmedlas vidare, exempelvis till polisen, så kommer trängda människor inte vilja prata med journalister. Nina väljer att inte säga något till polisen.

Boken ger inte några nya svar även om Nina verkligen försöker. Förutom själva mordet så ger hon en alldeles lagom detaljerad bild av gängmiljön runt Einár. Som många säkert känner till så skjuts även Dumle till döds på juldagen 2022, ett drygt år efter Einár. Även det mordet är olöst i dag. Jag tänker på vad Dumle sa i reportaget i Expressen: ”Låt folk skjuta varandra. Stör dem inte. Låt oss äta varandra tills vi är slut. Det är bästa sättet.”

Betyg: HHH

Förlag: Volante

Extraläsning Expressen: https://www.expressen.se/nyheter/lat-oss-ata-varandra-tills-vi-ar-slut/



Flätan

Bok- och filmrecension Posted on 16/01/2025 17:49

Tre fullständigt skilda kvinnoöden löper parallellt genom filmen och trots tragiken i alla deras liv blir det en vacker historia. Smita är kastlös i norra Indien, hon tömmer latriner och föraktas från alla håll. Dottern riskerar att gå i hennes fotspår och maken kommer hem med feta råttor på ett spett till middag, som de grillar över öppen eld. Han finner sig i situationen, men Smita har sinnesnärvaro att drömma om ett annat liv.

I södra Italien är levnadsförhållandena mer generösa. Giulia jobbar i sin pappas familjeföretag med peruktillverkning när hon upptäcker att ekonomiska problem håller på att putta dem över stupet. En fager yngling, som tack och lov inte är en sol- och vårare den här gången, kommer in som en ängel och väcker nytt hopp i verksamheten. I Kanada lever Sarah som framgångsrik advokat på en viktig firma och ska just ta ännu ett steg uppåt när hon drabbas av bröstcancer. Det kunde inte komma mer olägligt och hon gör vad hon kan för att hålla sjukdomen hemlig.

Det brukar bli störande när handlingen hoppar mellan så splittrade spår, men här är det alldeles lagom långa scener för att publiken ska hinna landa i en berättelse innan vi rycks vidare till nästa. Det är en väldigt intelligent plot, intresset upprätthålls genom hela filmen, men när slutet närmar sig börjar man undra hur trådarna ska flätas samman, annars vore det väl onödigt att berätta om tre så olika kvinnor i samma film? Just då faller pusselbiten ner och allt blir en helhet. Det är vackert och det blir inte alls konstlat eller långsökt utan landar i mjuk naturlighet.

Det här är en film som ni bör ta er tiden och nöjet att se. Berättelsen finns också som bok: Flätan av Laetitia Colombani.

Betyg: HHHH

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=JAEg8G_1Wqo



Here

Bok- och filmrecension Posted on 14/01/2025 18:31

Äntligen en ny film med Tom Hanks och jösses vilken återförening det är efter trettio år! Samma regissör, samma manusförfattare och samma skådespelare som i Forrest Gump. I den historien levde Forrest (Tom Hanks) sitt liv skild från barndomskärleken Jenny (Robin Wright). I den nya filmen Here lever de tillsammans, men det är långt ifrån det dramatiska liv som präglade klassikern. AI har gjort ett rätt gott jobb med Tom Hanks. Här får vi återigen se honom riktigt ung som han var i filmen Big, vi känner igen hans ansikte från Sleepless in Seattle, men den här gången är det ett annorlunda grepp. En kamera har placerats på en specifik plats på jorden från dess skapelse och den filmar allt som sker just där. Ett brinnande kaos med kometnedslag, dinosaurier som jagar byten, istiden kommer och går, jägare och samlare drar förbi. Till en början går det snabbt, men runt sekelskiftet 1900 byggs ett hus på den platsen och kameran råkar hamna precis i ett hörn av vardagsrummet. Här får vi se vardagslivet utspela sig för några familjer med såväl drama som tristess. Jul efter jul.

Filmen blir tyvärr en ganska rörig kompott av scener från olika tidsepoker. Jag lägger särskilt märke till hur telefonen till vänster i bild ständigt växlar utifrån teknikens utveckling. Störst fokus ligger på Tom Hanks familj utan att samlas till någon mer sammanhängande historia. Kanske så som livet är för oss alla, hundratals snabba minnesbilder som skiftar och går in i varandra. Filmens viktigaste budskap är platsens magi, den vi kan längta så intensivt efter när den en dag är förlorad, där livet pågick. Där finns spåren även från andra människor som har levt just där. Epokerna ligger som lager på varandra, som går att lyfta av och blotta en tidigare historia där en stubbe har stått, marken där någon har grävt eller älskat.

Uppriktigt tycker jag inte att filmen når upp till Forrest Gumps nivå vad gäller träffsäkerhet eller minnesvärda scener, men oj vad det nyper till i hjärtat hos en gammal man som vårdar nostalgin som den starkaste känslan vi kan uppleva i livet. När en åldrad Tom Hanks kliver in i det tomma, utrensade rum som en gång varit så självklart för dem att vistas i, då tränger känslorna fram och formulerar en tanke. Jag måste åka hem.

Regi: Robert Zemecki

Betyg: HHHH

Trailer: https://youtu.be/I_id-SkGU2k?si=4aAPhNvuCMfMw26q



Hacking hate

Bok- och filmrecension Posted on 13/01/2025 18:54

Den prisbelönta journalisten My Vingren håller inte med om jämförelsen att hon är verklighetens Lisbeth Salander, men det är ett kittlande epitet som följer henne. Hon betalar ett högt pris för sitt arbete med att kartlägga högerextremism i sociala medier, utsatt för riktigt grova hot och tvingad att leva under skyddad identitet. Filmen Hacking hate följer henne under arbetet med en lång artikel till tidskriften Expo, se https://expo.se/fordjupning/federationen-nazistbroiler-eller-rysk-agent/ Efter att ha visats på några festivaler får filmen nu allmän premiär.

My har byggt upp några fejkade profiler på sociala medier som hjälper henne att infiltrera slutna forum. Snart blir hon inbjuden till en speciell Telegram-grupp och där börjar hon spåra en man som verkar ha särskilt inflytande över medlemmarna. Det är fascinerande att se hur vant hon rör sig över internet och använder dess redskap för att avtäcka bilden av Vincent, som han visar sig heta. My får tag i en adress där Google Street view har filmat och missat att dölja en bils registreringsskylt och så fortsätter det.

Historien tar även My ut i världen. Hon träffar bland annat kvinnan, Anika Collier Navaroli, som fick Trump avstängd på Twitter, hon visar hur ryska påverkanskampanjer når oss och att sociala medier tjänar mycket pengar på näthat som genererar väldigt många visningar. Youtube pekas ut som en särskilt viktig aktör som sprider mycket högerextrema videos till sårbara personer som sannolikt inte hade kommit i kontakt med propagandan annars och därför blir det extra märkligt att just Youtube snabbt plockade bort trailern till filmen för att den ”strider mot Youtubes användarvillkor”.

Som i många andra dokumentärfilmer utvecklas händelserna efter hand som arbetet pågår och det blir till slut allt mer bisarrt. Vincent som i den hemliga Telegram-gruppen sprider hat mot svarta och hbtq-personer visar sig ha haft åtminstone fem svarta flickvänner i USA som har anmält honom för våld i hemmet och han har spelat in en bögporrfilm. Den här världen är så komplex.

Regi: Simon Klose

Betyg: HHH+



Anora

Bok- och filmrecension Posted on 03/12/2024 18:51

ANORA är i stora stycken en vacker och överraskande film mitt i sunkig tragik. Under smeknamnet Ani glider en ung sexarbetare och strippdansös runt på en stökig klubb på Manhattan, hon närmar sig män med ett leende och presenterar sig. Hon kan sitt uppdrag och radar upp männen som hallon på ett grässtrå. Eftersom hon motvilligt kan ryska blir hon utvalt att charma en ung man, Ivan, som visar sig vara son till en snuskigt rik rysk oligark. Ivan lever i ett fullständigt dekadent överflöd med ett varierande intag av droger, festande och obegränsat strösslande av pengar. Samspelet mellan dem är väl synkat, men efter hand gror ett ogillande gentemot den ohanterlige oligarksonen. Det är inte riktigt lika romantiskt som i den klassiska Pretty woman när Ivan frågar om Ani vill vara exklusiv med honom en vecka. Ani slår till med ett för henne fantasibelopp, 15 000 dollar. Ivan tar budet direkt och medger att han lätt hade gått med på det dubbla. När veckan närmar sig sitt slut friar han till henne. Ani anar ett liv i lyx och blir sprudlande lycklig.

Det är nu Ivans föräldrar i Ryssland blir varse om hans bravader i USA, i väntan på att de själva ska hinna fram så skickar de Ivans auktoritära gudfar och ett par ”gorillor” för att styra upp situationen. Här förväntar sig nog publiken att det ska bli våldsamt och kallhamrat, men inte ett skott faller. Inga hot uttalas. Tvärtom visar sig de två lakejerna vara rätt hyggliga och stå på Anis sida. Det är Ivan som är boven som har skapat kaos genom sitt totala oansvariga beteende, det är inte första gången. Hans underlydande får än en gång städa upp efter honom. Här utvecklar sig filmen närmast till ett kammarspel där gruppen med gudfar, lakejer och Ani kliver in och ut genom dörrar och barer och bilar på jakt efter en försvunnen och utslagen Ivan.

Ani har tyvärr svårt att tro på det hon hör. Hon är vass i talet och orädd, hon verkar skärpt, men blir tyvärr något tjatig när hon försöker nå fram till en helt oemottaglig Ivan, som man helst vill knyckla ihop som ett papper. Sagan hon trodde på var bara en lek för honom. Trots sina dryga två timmar är filmen underhållande och klart sevärd. Slutet lämnar en bitter smak i munnen när Ani gör det hon kan för att visa tacksamt över en vänlig gest, men mitt i akten bryter hon genom gränsen mellan det professionella och det personligt känslomässiga. Jag hoppas att det gör att hon aldrig kan återvända till den värld hon kom från.

Regi: Sean Baker

Betyg: HHH+

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=p1HxTmV5i7c



Human forever

Bok- och filmrecension Posted on 01/12/2024 18:19

Framtiden för äldreomsorgen är dyster. Kommunerna står inför utmaningen att rekrytera personal och att behålla den personal som finns. Vårdprogrammen på gymnasieskolorna går halvtomma och arbetsvillkoren för anställda är inte sällan påfrestande både vad gäller schemaläggning och löner. På boenden där personer med demenssjukdom flyttar in hinner personalen oftast bara med det mest nödvändiga och livskvaliteten för omsorgstagarna sjunker när aktiviteter uteblir. Bland personalen kan det saknas såväl utbildning som språkförmåga och motivation. Kommuner lockar med gratis körkort till den som väljer att läsa vård- och omsorgsprogram och undersköterskeyrket har blivit en skyddad yrkestitel av Socialstyrelsen, men det verkar inte bita. Inte så konstigt kanske när den allmänna bilden av äldrevården är att undersköterskor torkar bajs hela dagarna.

I denna mörka dy dimper dokumentärfilmen Human forever ner, utsedd till årets bästa dokumentär på flera filmfestivaler. 55 miljoner människor över hela världen lever med någon form av demens i dag och inom de kommande tjugo åren förväntas andelen fördubblas. Var femte person väntas drabbas. 24-årige Teun flyttar in på ett äldreboende i Holland för att lära känna de boende där. Det är en stundom deprimerande scen. Under tre år reser han till otaliga platser på jorden för att se hur demens hanteras i andra länder och om det finns något att lära av dem. Det är på många sätt en alldeles fantastisk film, till allra största delen beroende på Teuns ljuva förhållningssätt till de gamla.

Kanske blir effekten starkare hos mig som lever utanför vården, kanske är det mer igenkänning för de som jobbar i vården varje dag, men jag hoppas att filmen och Teun ändå kan bli en inspiration för både nuvarande och kommande vårdpersonal. Det är trots allt de som kan påverka tillvaron för personer som inte längre kan bo hemma eller klara sig själva. Teuns besök och samtal med de äldre värmer och livar upp, men tyvärr saknar jag en del perspektiv från de som arbetar med äldre. De syns i bakgrunden, men träder inte fram riktigt. Det eviga dilemmat visas tydligt, det mellan frihet och trygghet. Att dementa rör sig fritt ute bland människor i samhället med risk för att de råkar illa ut eller att utrymmet begränsas till ett tryggt boende där livet blir en enda lång väntan.

På ibland låsta vårdhem i västländer sitter katatoniska äldre hopsjunkna i fåtöljer och stirrar ut i tomma intet, några sitter framåtlutade med pannan mot bordsskivan och… sover? Andra är desto mer rörliga och kan relatera, men är likväl inlåsta och blickar ut på världen. I fattigare länder som Moldavien samsas alla avvikande personer på samma form av gruppboende oavsett diagnos, men Teun finner ändå en gemenskap där som han inte ser hemma. På andra ställen är det kyrkan som hjälper till. I länder som Sydafrika är det ofta något av barnen som bor hemma hos sin dementa förälder och tar hand om dem dygnet runt. I detta fallet hävdar dottern att det är ett privilegium eftersom syskonen ser till att de får allt de behöver, men sett från vår del av världen inställer sig ändå frågan om det är värt uppoffringen. Vi har ju skapat institutioner just för att unga människor inte ska bli bundna till sina gamla föräldrar utan i stället kunna leva sina liv fritt.

Idealet ligger förmodligen som alltid någonstans mittemellan. Teun visar vilken skillnad det blir om de boende får vara delaktiga i vardagsarbetet och inte bara blir passiva mottagare. Men vilka ska då utföra omsorgen i framtiden? Kanske räcker inte ens Teuns entusiasm för att locka ungdomar. Men måste unga bestämma sig direkt i gymnasieåldern? Kanske skulle samhället erbjuda bättre möjligheter att göra en andra karriär mitt i livet. Vi förändras, vi blir mer mogna och börjar se den större bilden, bortom de kanske fem procent bajstorkande som ingår i jobbet och kan därmed uppbringa ett förhållningssätt till våra äldre, att vi är människor hela livet, för evigt.

Regi: Jonathan de Jong

Betyg: HHHH

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=K5SizFcO8DA



Från Kongo till Kumla: Jacques Mwepu

Bok- och filmrecension Posted on 19/11/2024 12:08

Som jag nämnt i tidigare recensioner så är det vissa personer som gör att jag stannar i steget när de dyker upp. Jag vill höra vad de säger. Jacques Mwpeu är en sådan person, numera är han chef för svenska kriminalvårdens flaggskepp, Kumlafängelset. Under hösten släpptes boken om hans flykt från Kongo när han hotades av regimen och livet i Sverige. Å ena sidan är det en framgångssaga där Mwepu visar att motivation och ansträngningar lönar sig. Genom att börja som sommarvikarie inom kriminalvården fångas han upp av ledningspersoner som ser hans potential. Å andra sidan visar han Mwepu hur missriktad svensk integrationspolitik under lång tid har varit.

Jacques Mwepu kommer från en välbärgad klass i ett fint område i Kongo. Det fanns aldrig något tvivel om att han skulle studera juridik på universitet efter en kort session inom katolska kyrkan med avsikt att bli präst. När det gått en tid i Sverige hamnade Mwepu tillsammans med andra från SFI med olika bakgrunder på AMU. Alla behandlades som vita blad. Ingen frågade vad deltagarna kunde sedan tidigare eller vad de ville göra. De fick alla veta att de skulle utbildas till svetsare. När Mwepu påpekar att han vill bli jurist och inte var lämplig som svetsare för att han inte var särskilt händig så blev utbildningsledaren provocerad och sa att Mwepu inte skulle tro att han var finare eller viktigare än någon annan här.

Mwepu berättar mycket om hur bra och välfungerande den svenska kriminalvården är, han får flera uppdrag för FN att sprida den svenska modellen i andra länder. Säkert är svensk kriminalvård i toppklass jämfört med de flesta andra staters standard och i det perspektivet har han rätt, men jag saknar kritik mot den egna organisationen. När jag skrev om kriminalvård för ett tjugotal år sedan så vittnade anställda om att det snarare var organisationen som sög musten ur dem, inte klienterna. I dag har klienterna blivit betydligt tuffare, överbeläggningen gör det svårt att hålla isär grupper och svårigheten att rekrytera medarbetare gör att de som jobbar får långa pass. Inte sällan varannan helg. På vissa anstalter är även kulturen så hård att vissa medarbetare inte känner att de passar in och lämnar. Först i slutet av boken kommer några ord om detta och den höga återfallsfrekvensen. Mwepu skriver mycket om hur synd det är om intagna, hur hemskt det är att vara frihetsberövad, men jag saknar en reflektion över alla de brottsoffer som hans klienter lämnar efter sig.

Samtidigt lyfter Mwepu fram några starka anekdotiska historier om personer som han har jobbat med på olika anstalter som han senare i livet råkar möta någonstans, före detta intagna som vittnar om hur mycket han har betytt för dem för att få ett bra liv i frihet efter avtjänat straff. Det är detta som gör honom till idealist, tanken att alla människor kan förändras.

Betyg: HHH

Förlag: Mondial

Lyssna på Jacques Mwepu: https://sverigesradio.se/avsnitt/jacques-mwepu-sommarprat-2022



Nästa »