Hans Karlsson blogg

Efter några decennier där vi har sett många böcker med berättelser av och om grovt kriminella, deras brott och drogberoende innan de hittar vägen ut i ett värdigt liv, så skönjer vi nu en rad nya böcker skrivna av poliser. En av de senaste är spaningsledaren i Rinkeby, Mats Lindströms som ger sitt perspektiv på flera av de mest uppmärksammade dödsskjutningarna och gängkonflikterna. Till sin hjälp har han haft Expressens krimreporter Fredrik Sjöshult. Om det är Mats eller Fredriks förtjänst är oklart, men språket är till stor del rapp tidningsprosa. Det är inte särskilt mycket känslor, uppväxtnostalgi eller djupanalys utan snarare pang på rödbetan.

Vi får följa med på en mängd olika insatser som riktas mot specifika gängbildningar eller brottsplaner, inte sällan med lustiga namn för att avdramatisera det farliga kapital som gängen gärna vill förmedla. Exempelvis ska det ha varit polisen som gav ”Den kurdiska rävens” (fox) gäng namnet Foxtrot efter den mjuka dansen. När rivalen ”Jordgubben” bröt sig loss och bildade ett eget gång kallade polisen det för Rumba för att behålla temat.

Eftersom tempot är högt blir det inte någon direkt spänning i läsningen, ändå är det intressant att läsa om polisens metoder, telefonavlyssning, knäckta chattar, utdragna spaningsperioder… förutom det grova våldet som polisen försöker förhindra är det som väcker mest känslor den upprördhet som följer av domstolarnas närmast orimliga krav på bevisning. Att få någon dömd för förberedelsebrott är ett hopplöst projekt trots högst detaljerade planer. Det räcker inte att vara känd nätverkskriminell och sitta med automatvapen i en bil utanför en lägenhet där en annan känd antagonist eller en miljardär befinner sig utan polisen måste här gå en svår balansgång när de spanar under pågående förberedelser. Hur långt ska de låta personerna gå utan att själva brottet begås, just för att de inte ska släppas sen av domstolar för att inget hände? Möjligen kan det bli ett vapenbrott, men polisen vill ofta ha mer på personen för att få ett längre straff så att personen är borta från gatan en längre tid. Innan lagändringarna gav vapenbrott inga längre straff och ibland släpptes personen samma dag i väntan på rättegång. Det kan också vara svårt att knyta ett visst vapen till en specifik person.

Lindström ger en bra bild av relationen mellan de mest brottsaktiva och polisen, inte minst är han själv känd eller snarare ökänd i kretsarna och det berättas anekdoter om olika spektakulära gripanden. På något sätt har de en respekt för varandra, polisen och kriminella, om de möts under rättegångar kan de prata nästan skämtsamt med varandra, ge varandra pikar och Lindström strävar efter att ha en relation där han ska kunna ta dem i hand efter avslutat ärende. Han småpratar med dem om deras slang och raptexter, vad ord betyder och skriver till och med egna raptexter till killarna. Detta gör att obegripliga avlyssningar blir lättare att avkoda när brottsplaner diskuteras på telefon eller i chattar.

Den som har följt utvecklingen kring nätverkskriminaliteten i Sverige kan med fördel läsa om spaningsledaren och få ytterligare ett lager av kunskap om vad svensk polis står inför och vilka resurser som finns att motverka en eskalering.

Bokförlaget Forum

Betyg: HHH

Jag minns inte när jag såg Mikael Ribbenvik första gången, men jag kommer ihåg att jag omedelbart fattade tycke för honom. Han var någon mellanchef på Migrationsverket och han talade om sin svåra verksamhet på ett så sansat och pedagogiskt sätt att allt bara blev fullständigt klart. Sveriges kanske mest kritiserade myndighet som kläms från både höger och vänster blev begriplig. Från ena sidan sägs de vara asylaktivister, från andra anklagas de för att vara okänsliga. Sedan dess har jag stannat till och lyssnat när Ribbenvik dyker upp i TV-rutan. När han blev generaldirektör tänkte jag att där är rätt man på rätt plats.

Vem kunde ana att en bok om det tunga ämnet migration kunde vara så rolig att läsa? Ribbenvik sätter tonen direkt och han levererar en översikt över de stora händelserna på migrationsområdet de senaste tjugo åren samtidigt som han ger sin personliga resa i detta kall. Han har en humor som jag delar och många gånger skrattar jag högt över anekdoter och knasiga situationer som uppstår. Exempelvis när ID-kontrollerna hade införts 2015 och obetänksamt skulle Ribbenvik som ställföreträdande generaldirektör flyga hem till Helsingborg, han gjorde det via Kastrup. Resandet mellan Helsingborg och Helsingör har varit öppet sedan passkontrollöverenskommelsen 1957 och få ser det som en landsgräns. Givetvis hade Ribbenvik inte med sig sitt pass och en gränsvakt vägrade släppa in honom i Helsingborgs hamn tills en överordnad kände igen honom från TV. Han var okej att släppa in.

Som den principfasta tjänsteman Ribbenvik verkar vara tror jag att han håller tillbaka en hel del och att det finns mycket mer att hämta där. Förutom den lättsamma tonen och det superheta ämnet så är den stora behållningen det som fick mig att lägga märke till Ribbenvik från början. Han lyckas skildra och förklara beslut som i förstone ter sig obegripliga, varför små söta flickor och sjuka mormödrar utvisas medan avskydda terrorister får stanna, spelet mellan en myndighet och politiken, effekterna av stora världshändelser och beslut som fattas av en ensam man på toppen. Ribbenvik har gått hela vägen, från en timvikarie till GD. Hans första USP var att han bodde nära Migrationsverkets kontor i Helsingborg och snabbt kunde ta sig dit vid behov. Jag tror att det var en stor förlust för Sverige när Ribbenvik inte fick förlängt. Ribbenvik fick skulden för flyktingkrisen så som en ”vädergubbe” får skulden för det dåliga sommarvädret, men han var rätt man på rätt plats.

Läs den. Det är i stora stycken ett försvarstal och säkert finns det många dimensioner som gör verksamheten mer komplex än vad som framgår av boken, men jag tycker att den var rolig att läsa och det är också en kvalitet.

Exempel:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ribbenvik-om-bjorn-soder-tweeten-det-ar-trams

Förlag: Mondial

Betyg: HHHH

Få av oss har glömt vad som hände natten till den 2 augusti 2020. Det var sommaren efter att Karolina Hakim hade skjutits i huvudet i Malmö, med sin bebis i famnen, av en gängkriminell som jagade hennes sambo. Pandemin var fortfarande ny och skrämmande och det fanns inga vaccin i sikte. Vi vaknade till nyheten att 12-årige Adriana hade träffats av skott under en gängskjutning vid McDonalds i Botkyrka. Karl Enn inleder sin bok om mordet med den fråga som väldigt många ställde sig, vad gjorde en 12-åring ute vid McDonalds så sent på natten? Frågan kan vara berättigad tills man tänker nästa steg. Ska våra gator tas över av gängen när det har blivit mörkt? Ska vi inte kunna röra oss fritt i samhället även på natten?

Många poliser är ångerfulla över att det inte gjordes mer mot gängen i början. Mordet på Adriana var följden av en tio år konflikt mellan två gäng med ursprung i Vårby k Stockholm. Två barndomskamrater blev osams och inledde en jakt på varandra med skarpa vapen och många på båda sidor blev skjutna. Andra gäng tog ställning för ena eller andra sidan och drogs in som gärningsmän eller offer. Parallellt pågick den vanliga gängverksamheten med smuggling och försäljning av narkotika, hot mot boende i områdena, utpressning av företagare… Rapartisten Einár kidnappades av ena sidan och han sökte sen skydd på andra sidan. Ingen pratar med polisen, inte heller efter händelsen i Botkyrka. Ändå är det flera lyckosamma omständigheter som gör att mordet på Adriana kan klaras upp efter ett par år, förutom knäckta krypterade chattar var det uppmärksamma poliser och orädda gängkriminella som trots riskerna publicerade en rapvideo som gav polisen ledtrådar.

Det här är ett perfekt journalistiskt reportage, det kan nog inte bli bättre berättat. Jag vill ge full pott. Karl Enn inte bara skriver klart och medryckande, han går direkt på de inblandade, söker kontakt med de dömda gängledarna, pratar med avlidna ungdomars anhöriga, läser otaliga utredningar. Jag häpnar under berättelsens gång över att dessa personer hela tiden begår olika brott, åker fast, ibland hamnar de i fängelse och sen begår nya brott så fort de kommer ut. När Adriana blir skjuten skulle den dömde mördaren ha suttit häktad för vapenbrott, men han var ändå ute och kunde röra sig fritt med skarpa skjutvapen i jakt på sina fiender.

Adriana har maximal otur, hon har aldrig smitit ut på natten förut. Den gängkriminelle som är måltavlan råkar inte bara vara på samma plats som hon, McDonalds, utan han springer också för att söka skydd mot det håll som Adriana står just då. Hon är den enda som träffas av kulorna. I chattar och Karl Enns kontakter blir det tydligt att mordet är skamligt även bland de kriminella, men ingen kliver fram och tar på sig dådet. I den stora bilden är det inget som förändras efter detta. Gängskjutningarna fortsätter att öka flera år efter mordet på Adriana, men för den dömde mördaren verkar i alla fall livet inte vara detsamma. Samtidigt som han grips så har han en nyfödd flicka hemma som han knappt har träffat. I brev som han skriver till andra kriminella säger han att han brukar skicka godisklubbor från fängelsekiosken till dottern. Det är också ett jävligt fattigt liv.

Förlag: Mondial

Betyg: HHHH+

Den ryske oppositionella journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina har fullständigt orädd stuckit in sin hand i ett getingbo. I sin första svenska reportagebok skildrar hon den postsovjetiska diasporan i i Sverige, ett parallellsamhälle alldeles under ytan, likt ett tunt lager av mykorrhiza vars trådar är invävda i det dagliga livet. Den gemensamma nämnaren är det ryskspråkiga ursprunget där den starkes rätt råder varvat med rädslan för att en dag tvingas lämna svensk mark. För hur vidrigt livet än ter sig här, livegna i så kallade underjordiska ”vandrarhem” där man delar på ett begränsat utrymme för mat, toalett och vila så är det sju resor värre i Ryssland och de sovjetiska grannländerna. För de ryska muslimska hedersutsatta kvinnorna är skillnaden dock inte så stor eftersom familj och omgivning utövar lika stark kontroll som i hemlandet.

Alla tycks vara införstådda med spelreglerna, att alla luras, alla blir lurade, att fuska och komma undan med den bästa bluffen. Utlovade futtiga svarta ersättningar betalas inte alltid ut efter utfört arbete och den illegale arbetare som måhända opponerar sig riskerar att få ett kokt stryk eller avslöjas för svenska myndigheter. Skulle den utsatte anlita den kaukasiska maffian för att få ut sina pengar så är det kutym att maffian behåller hälften. Ibland betalas lön för syns skull med villkoret att mottagare betalar tillbaka en summa efteråt. Människor på flykt lockas att betala stora summor pengar för saker som det svenska samhället står för. Kom hit, arbete erbjuds, hotell och mat ingår, betala si och så mycket, kan det stå i annonserna och sen lämnas de nyanlända åt sitt öde utanför Migrationsverkets boenden efter att ha skickat sina pengar.

På sajten Den svenska palmen sker alla tänkbara former av sökningar och erbjudanden i denna ryska kultur. Liza Alexandrova-Zorina ger sig in i den världen med sin språkliga och kulturella kompetens och skildrar enskilda människoöden liksom kriminella strukturer som ibland utnyttjas av skrupelfria svenska arbetsgivare, men oftast är det landsmän som lurar sina egna landsmän eller den svenska staten på olika bidrag. Att detta kan existera så utbrett i Sverige är en gåta. Det är ytterligare en nivå av råhet vid sidan av de kriminella våldsamma gäng som vi har fått lära känna på senare tid.

Imperiets barn är ett journalistiskt mästerverk som bäst läses tillsammans med den tidigare recenserade boken Klanerna – Den systemhotande brottsligheten. Det blir en ögonöppnare.

Förlag: Volante

Betyg: HHHH+

Läs mer här: https://volante.se/2022/11/volanteforfattaren-liza-alexandrova-zorina-hotas-av-utvisning-till-ryssland/

Jag brukar ha svårt för självhjälpsböcker för att de ofta kommer med banala, självklara råd och tråkiga listor som läsaren ska fylla i, en ytlig predikan som behövande sällan kan ta till sig och fan och hans moster. Så jag tog mig an Perfektionsfällen med visst inre motstånd. Till min glädje blev jag positivt överraskad. Boken handlar snarare om motsatsen, att strävan efter att ständigt förbättras, växa, att nå perfektion… det är kulturens stora sjuka. Läsningen lägger ett annorlunda raster över tillvaron och det gillar jag. Bara en sak som prokrastinering, som många slänger sig med som en kurios lustig egenskap, att vi är tidsoptimister, är i själva verket ett sätt att hantera ångest. Vi anar att vi aldrig kan bli eller göra något så bra som vi skulle vilja och därför skjuter vi saken framför oss eftersom det är för ångestdrivet att ta tag i det.

Inte minst kopplar Curran ihop vår perfektionism med just den utbredda psykiska ohälsan. Vi dras alltid med en känsla av att vi inte är bra nog, det vi gör är inte tillräckligt. Samtidigt kommer vi aldrig nå det perfekta. Perfektionism bygger ett ständigt missnöje, så har det egentligen varit sedan de romantiska novellerna kom på 1800-talet och än mer när filmerna visade tillrättalagda drömbilder på bioduken. Sedan sociala mediers intåg i våra liv så förstärks detta ytterligare, inte bara i ett lokalt perspektiv utan även globalt, och det når oss dygnet runt. De är designade för att vara beroendeframkallande. Curran lyfter även fram hur bedrägligt högre utbildning blir för unga människor. Det är inte bara önskvärt med bra resultat, det blir nödvändigt och sen kommer de ändå ut på en arbetsmarknad där ett bra arbete inte alltid följer efter en lång utbildning. Konkurrensen blir hård i en perfektionistisk kultur.

Curran kan förstås inte stanna där utan han börjar då predika, som så lätt blir förnumstigt, men den här gången är resonemanget balanserat. Det vore en dyr investering för samhället att låta utbildning präglas av lust och personlig utveckling snarare än jakten på goda resultat, men det skulle förmodligen betalas tillbaka en del i minskad ohälsa. Perfektionism är inte kopplat till kompetens utan till osäkerhet och skam. I stället för ständigt ökad BNP-tillväxt så skulle det politiska målet kunna vara ökat mänskligt välmående. I vårt eget liv kan vi ge upp strävan efter perfektion och i stället sakta ner och acceptera att något är bra nog. Jag skulle kunna sätta en peng på att du kommer att må lite bättre efter att ha läst den här boken.

Ps. Om du tycker att den här recensionen blev lite så där så är det helt riktigt. Den behöver inte vara perfekt utan bara good enough och det var så himla gôtt.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH

Se Thomas Curran på Ted Talks:

Det finns några artister, journalister, sakkunniga experter m.fl. som gör att jag stannar till i steget när jag ser eller hör dem i TV eller radio. Magnus Ranstorp är en av dem. Terrorforskaren som ofta tillfrågas när något fruktansvärt har hänt, när något komplicerat ska förklaras eller kanske när tuffa sanningar behöver sägas. Jag hade ingen aning om att Ranstorp är och har varit så efterfrågad som auktoritet inom terrorforskningen runt om i världen och vilken erfarenhet han besitter efter sina möten med nyckelpersoner på båda sidor av konflikterna i Mellanöstern. Han har främst inriktat sig på Hamas och Hizbollah under konflikten med Israel, men har också agerat som expertvittne efter bestialiska terrordåd av Al-Qaida och Islamiska staten. På hemmaplan har han inte fått samma erkännande.

I sina forskningsrapporter om bland annat Rosengård i Malmö och våldsbejakande miljöer kopplade till salafism i Sverige, har Magnus Ranstorp varit före sin tid med att påtala och varna för radikalisering och risker för olika terrordåd. Han har blivit kallad islamofob och alarmist i en tid när det inte gick att prata om hedersförtyck och radikaliserade rörelser inom islam utan att bli anklagad för att ha grumliga avsikter. Den allmänna bilden är att han riktar sig mot islamiseringen, men samtidigt har han sagt att den största hotbilden finns i de högerextrema kretsarna. Under NMR:s våldsamma demonstration utanför Bokmässan i Göteborg 2017 så fanns en bild på Magnus Ranstorp på ett av plakaten som utpekad landsförrädare.

Nu har han släppt sin biografi, som inte så mycket handlar om Ranstorps liv eller inre reflektioner som om hans karriär. Det är fascinerande läsning om möten med diverse ledare för varierande grupper i den islamiska världen, vilka risker han utsätter sig för och hur skickligt han tar sig fram i motsatta miljöer. Trots att det är en hel del komplicerade relationer och händelseförlopp som påverkar varandra så tycker jag ändå att jag får en hygglig bild av hur denna typ av forskning går till och en historisk översikt över uppmärksammade terrordåd. I och med den aktuella konflikten mellan Israel och Hamas så blir boken extra intressant läsning, men också avsnitten som rör Lars Wilks och Anders Behring Breivik. Många timmar har han tillbringat på flygplan över olika kontinenter och hav, på väg mot nästa uppdrag, långt ifrån sin familj. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH

I den förhållandevis tunna reportageboken ”Klaneran – Den systemhotande brottsligheten” möter vi en förfärande bild av en ständigt pågående dränering av vårt välfärdssystem. Jan Persson och Johannes Wahlström har kartlagt hur en mängd bedrägliga företeelser, som ibland sticker upp huvudet i form av något uppmärksammat åtal eller som ett avslöjande i något tidningsreportage, kan länkas samman till ett antal familjenätverk. Infiltrationen i samhället skildras bland annat från bankvärlden där någon banktjänsteman, antingen som familjemedlem eller utpressad, godkänner förfalskade intyg, felaktiga lönespecifikationer och övervärderade fastigheter för att sen medge stora summor i lån som personerna aldrig hade fått rätt till annars.

Särskilt förtjust blir jag som läsare över att berättelserna börjar långt tillbaka i avlägsna delar av världen och visar hur trådarna leder till Sverige. Som när kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan bröt ut över området Nagorno Karabach fick konsekvenser för den svenska handeln med hårvårdsprodukter på en ort i södra Sverige. Eller när några kompisar från den turkiska byn Kulu åkte tåg till Stockholm 1965 efter att ha läst en platsannons om ett jobberbjudande. På plats skriver en av kamraterna till hembyn om rikedomen i Sverige. ”Berätta så att alla i Kulu hör, det finns mat i Sverige, det finns arbete i Sverige.” Allt fler invånare från Kulu flyttade till Sverige och fick jobb, framför allt i familjen Ax:on Johnsons olika serviceföretag. Ljuset hamnar sen på en av dem som kommer att ägna sig åt avancerat byggfusk i flera bolag med utnyttjande av svart arbetskraft. När det nyligen hettade till runt mannen organiserade han tiotusen svenskar i hembyn Kulu, som har flyttat tillbaka efter pensionen, att rösta i riksdagsvalet på byns tidigare borgmästares son. Efter att ha blivit utesluten ur Centerpartiet på grund av kopplingar till ultranationalistiska organisationen Grå vargarna startade sonen ett nytt parti i Sverige. En annan svensk med rötter i den turkiska byn Kulu blev för inte länge sedan partiledare för Centerpartiet.

Ytterligare ett exempel i boken visar hur en stor del av befolkningen från området Tur Ardin i sydöstra Turkiet sedan länge är bosatt i Södertälje. De lockades hit som billig arbetskraft i Wallenbergs företag, framför allt lastbilstillverkaren Scania. Wallenbergarna fortsatte att driva på för en stor invandring trots att behovet av arbetskraft avtog, trots att arbetsuppgifterna blev allt mer avancerade. Till slut lämnade familjen Wallenberg Scania och nu finns ett invecklat parallellsamhälle på orten.

Boken Klanerna rekommenderas till alla som vill se en annan bild av Sverige än faluröda stugor och gula rapsfält. Delvis är texterna raka och torra som i en uppslagsbok, i andra delar märks det snabba, neutrala journalistspråket som bit för bit fyller ut bilden ända ut i kanterna.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH+

Som göteborgare sedan ett kvarts sekel minns jag de stora, tunga spelmaskinerna som stod i något hörn i minsta kiosk, restaurang, grill, kafé, krog… överallt fanns de blinkande lådorna och nästan alltid satt någon där och tryckte på knapparna, till synes i timmar. Själv provade jag aldrig någon av dem, jag har alltid sett spel om pengar på maskiner som lurendrejeri, att slumpen inte är inblandad utan att maskinen är förprogrammerad. Det verkade alltså vara något skumt som pågick där och jag tittade bort. I samband med maskinerna florerade namnet Rade Kotur i samma anda som tungt kriminella grupperingar… Albanligan, OG, ”juggemaffian” vilket förstärkte känslan av att vilja hålla sig borta.

Nu har Johanna Bäckström Lerneby skrivit en bok om ”spelkungen” i Göteborg och den första stora samverkan mellan myndigheter som ledde till att Rade Kotur dömdes till tolv års fängelse 2008 efter vad som beskrivs som en maffiarättegång. Hennes förra bok, ”Familjen” om ett utbrett kriminellt klannätverk i Göteborg var riktigt skrämmande läsning som placerade reportageboken som en av de bästa jag kommit över. Johanna är en skicklig berättare som skriver lätt och insiktsfullt, hon förklarar skeenden med journalistens neutrala tonläge och hon är orädd för att ställa kritiska frågor direkt till utpekade personer, men tyvärr når inte Spelkungen samma höjd som Familjen.

Den blir inte lika spännande, inte lika skrämmande trots sitt flytande språk och potentiella historia med utpressning och mord. Något saknas som är svårt att sätta fingret på och kanske är det ”huret”. Johanna berätta att något händer, att någon gör si eller så, men jag hade velat veta mer om hur. Hur pressade var varje småföretagare att ta emot maskinerna? Vad hände om de avstod eller var det ett för bra erbjudande att tacka nej till? Särskilt när det gäller den myndighetssamverkan som inleddes mellan Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten, Tullen, Polisen, Kronofogden med flera hade jag velat veta mer om vad de faktiskt gjorde. Utbytte information? Vilken information och hur gjorde det skillnad? Rättegångarna refereras till snabbt, men vad var de konkreta bevisen som fällde Rade Kotur? Själv hävdar han att han utmanade det svenska spelmonopolet och blev utsatt för ett riggat motangrepp från staten. Samtidigt var han hotad av kriminella personer eftersom han genererade så mycket pengar genom spelmaskinerna.

Naturligtvis betvivlar jag inte domen, men jag vill veta mer än att spelkungen blev dömd. Boken är uppbruten i delar och kapitel och varje kapitel består i sin tur av korta avsnitt som gör allt lättläst, men varje avsnitt blir som en ögonblicksbild som avslutas med en dramatisk cliffhanger som sen inte riktigt motsvaras i kommande avsnitt. Kanske var mina förväntningar högt ställda efter den utmärkta Familjen för till syvende och sist så är Spelkungen ett viktigt reportage om en verksamhet och en tid i Göteborg som förmodligen alla som rörde sig i nöjesvärlden då kom i kontakt med.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH