Hans Karlsson bok- och filmrecensioner

Hur mycket pengar som satsas på olika brottsförebyggande åtgärder i Sverige är det ingen som vet. En siffra som nämns är 20 miljarder kronor som årligen delas ut från staten. Utöver det kommer pengar från kommuner, regioner och stiftelser liksom projektpengar från Allmänna arvsfonden och EU:s socialfond. Det är svårt att avgöra vad som har effekt, vad som inte fungerar eller vad som rent av är skadligt och förvärrar situationen eftersom dess påverkan kan vara så utdragen och komplex. Politikerna vill ofta se snabba resultat. Civilsamhället och föreningslivet har en tung roll i detta långsiktiga arbete där myndigheter inte når fram. Samtidigt gör polisen bedömningen att välfärdsbrotten generar mer pengar till den organiserade brottsligheten än narkotikahanteringen.

Alexander Gagliano och Kina Pohjanen, båda prisade grävande journalister på Sveriges radio Ekot, bestämde sig för att granska det pengaflöde som ska motverka rekrytering av unga gängkriminella, men att granska det goda visade sig vara besvärligt. Systemet bygger på tillit och självrapportering och vem misstror och kontrollerar de som säger att de vill göra gott? I boken redogör Gagliano och Pohjanen grundligt för tre medialt uppmärksammade fall där kontrollen har uteblivit eller visat ett omfattande fusk och missbruk med pengarna. Statsbidraget i Botkyrka som skulle stoppa gängen, den hyllade föreningen Flamman i Malmö och läxhjälpen i Bergsjön.

Jag gillar det journalistiska perspektivet där de gräver i kvitton, fakturor, mejltrådar och hemliga källor, deras envishet när de inte får svar som duger. Ämnet är ytterst allvarligt, blodet kokar över att det inte bara handlar om slarv eller okunskap utan i många fall om medvetna bedrägerier som möter rädslan hos bidragsgivare att ifrågasätta för att inte kallas rasister. Det är stora summor som försvinner i privata fickor och som alltid så är det hederliga, hårt arbetande, godhjärtade människor som får betala priset när kontrollen och misstänksamheten ökar, när det blir svårare att söka stöd för en bra verksamhet, när kriminella ska avslöjas. Ändå är det något i läsningen som gör att det inte lyfter för mig. Det blir aldrig spännande. Jag vet inte om det är för att författarna jobbar med radio, men språket är pratigt, mer redogörande än gestaltande. Ibland lägger de ut cliffhangers som påminner om klickbeten som ”du kan aldrig tro vad som hände sen” och det fungerar snarare åt motsatt håll. När det som hände inte var någon stor sak så infinner sig en besvikelse.

Avsnittet om Allmänna arvsfonden är mer intressant. Grundtanken när fonden bildades 1928 var att arv utan arvingar ska komma samhällets barn och unga till nytta. Numera permanenta verksamheter som BRIS, Friends och Glada Hudik-teatern startade en gång som arvsfondsprojekt. Även färdtjänst och personlig assistans finansierades först av Arvsfonden innan det blev till en offentlig tjänst inom kommunerna. Samtidigt har senare granskningar anklagat Arvsfonden för gravplundring och att vara en bidragsfabrik då beslutsfattarna har varit usla på att skilja bra verksamhet från dålig med obefintlig uppföljning. Vissa fall har bedrivit rent demokratihotande verksamhet, upprätthållit klanstrukturer och personer kopplade till organiserad och ekonomisk brottslighet har levt gott på fondens pengar. Så sent som 2024 rekommenderade Riksrevisionen att fonden ska läggas ner, men regeringen bestämde i stället att kontrollerna ska skärpas.

Sammantaget är boken ett välkommet inslag i arbetet mot att kriminella ska avslöjas var de än rör sig och den rekommenderas, men frågan är om den tunga läsningen gör boken otillgänglig och inte når ut så brett som den borde. Kunskapen är viktig och förtjänar att kanske spridas i en annan form.

Betyg: HHH

Förlag: Bokförlaget Forum

När jag var ung tonåring på 80-talet fanns det en viss fascination i vänskapskretsen för så kallade ”splatterfilmer” med mycket visuellt våld och blodiga uppgörelser. Tekniken bestod främst av VHS-kassetter och ville man kopiera en film fick man koppla ihop två videobandspelare, den ena på uppspelning och den andre på inspelning. Vissa band med filmer kunde gå runt i ett kompisgäng på helgerna och det fanns viss status i att ha sett de allra värsta. Ibland gick det rykten om att det fanns ”snuffmovies”, alltså filminspelningar av riktiga övergrepp och mord på verkliga människor, men förmodligen var det vandringssägner. Åtminstone hade det aldrig varit aktuellt för någon som jag kände att vilja se på det. Även om spelfilmerna kunde upplevas som realistiska så var det bara effekter på låtsas. Förklaringen till vad det var som lockade ligger nog dolt i hjärnans fettvävnader. Som vuxen kan jag känna vämjelse för sådana filmer, men det var något med ungdomen och dess gränslöshet.

Sedan dess har grafiken och tekniken utvecklats. Våldsamma filmer och dataspel har av vissa ansetts avtrubba dess användare och helt enkelt göra dem allvarligt känslostörda. Internet gjorde att det blev mycket lättare att kopiera och sprida ljud och bild. Frågan är om film- och dataspelsvåldet, som har funnits länge, har något med internetsekten 764 att göra som är rena skräckfilmen i verkligheten. I Sverige blev fenomenet känt när 14-årig kille högg en kniv i ryggen på en 82-årig man som var på väg hem efter ett besök hos sin fru på ett vårdboende. Överfallet sändes live över internet och följdes av flera användare som hejade på. Ett liknande knivöverfall inträffade senare i Borås på en 57-årig kvinna som var ute med sin hund på kvällen, av en lika ung kille.

764 och liknande grupper som No lives matter (NLM) och True crime community (TCC), består av väldigt unga personer och dess syfte är att skapa så groteska, våldsamma filmklipp som möjligt i verkligheten och dela det i slutna grupper på internet. Ju värre desto bättre. För att få vara med eller bli någon som får uppmärksamhet måste du bidra med innehåll. Det ger status och respekt och framför allt chockverkan. Mestadels ägnar sig användarna åt att manipulera barn som de hittar i vanliga spelchattar online, skapa ett förtroende och samla på sig information eller intima bilder på dem för att sen kunna utpressa dem att göra som de blir tillsagda, annars kommer bilderna som redan har skickats att spridas till skolan eller föräldrarna. Barnen krossas bokstavligt, de uppmanas till att skada sig själva, ibland att ta sitt liv för att de är ”redan körda”. Hoten och trakasserierna är inte bara gränslösa i bemärkelsen fasansfulla, en kille i Umeå kan lika snabbt manipulera en flicka i Australien i realtid. När de digitala klippen inte är tillräckligt hetsar de varandra att gå ut på gatan och ge sig på någon, vem som helst. Den 12-årige pojke som knivskar en 5-årig flicka i Helsingborg under sommaren 2026 ska ha en koppling till ett sådant nätverk.

Allt detta skildrar Aftonbladets journalist Gustaf Tronarp med ett tydligt och lättläst språk i sin bok. Han grottar inte i detaljer, men väjer inte heller för att beskriva hur vansinnigt skräckinjagande den här företeelsen är. När polisen lyckas gripa dessa unga förövare och frågar varför de ägnar sig åt detta så framstår de som fullständigt uttråkade. Svaret kan bli lojt, att det är kul. Ibland menar de att de själva är utpressade av andra att skapa innehåll för att inte råka illa ut. Det blir ett system av hållhakar. Tronarps balansgång gör att man orkar sig igenom boken även om man ibland måste ta en paus och andas. Han skildrar offer, förövare och polisens svårigheter i att förhindra övergreppen då det hela tiden kommer nya som radikaliseras in i sekten. Internet är öppet 24/7 och förövarna blir experter på att hitta sårbara barn som kanske saknar vänner utanför datorvärlden. Det är så mörkt och likväl hjälper det inte att blunda. Först måste vi veta vad som står på spel för att kunna agera.

Betyg: HHH

Förlag: Mondial

Jag var länge förtjust i och fascinerad av Greta Thunberg. Hur denna lilla tjej hittade sitt kall i livet och en morgon satte sig lutande mot Riksdagshusets vägg med en enkel skylt om Skolstrejk för klimatet. Hon drog igång en världsomspännande rörelse, unga människor tog efter och skakade om etablissemanget. Hon var sig själv och inte förställd eller korrupt. Det var häftigt att se hennes sura min när hon såg Trump gå förbi henne på FN:s klimattoppmöte i New York 2019. Häftigt att hon vägrade att flyga dit utan åkte segelbåt över Atlanten. Häftigt att världens skurkar, som Putin och Trump, valde att kommentera henne. Gretas ”How dare you-tal” på samma toppmöte är numera klassisk historia. 7,6 miljoner människor uppgavs ha demonstrerat runt om på jorden. Häftigt var även hennes pigga, engagerade ”bla bla bla-tal” på FN:s klimattoppmöte COP26 i Milano 2021. Även om utvecklingen gick trögt så hade hon fångat världens öron och uppmärksamhet.

Filmen skildrar en rad ungdomar som engagerade sig i rörelsen Fridays for future mellan 2018 till 2025. I början är de nästan bara barn. Det är mycket prat. Vi som har levt lite längre har ofta hört argumenten förut, men för dem blev det första gången och de hade passionen som vuxna ofta saknar när livet fylls med annat ansvar. Under filmens gång blir ungdomarna lite äldre och snart är de unga vuxna. De börjar bli utbrända, uppgivna och rids av tvivel.

Efter 2023 tappar de nästan sugen. Det går för långsamt. Den stora förändring som de hoppades på inträffar inte. Utvecklingen går snarare åt fel håll och nu börjar de radikaliseras. Det blir mer och mer civil olydnad och Greta tappar efter hand sitt inflytande och sin plattform. Att se henne släpas bort av polis för att hon blockerar ingången till Riksdagshuset är inte häftigt. Bara sorgligt. Hennes radikalisering eskalerar med engagemanget för Palestina, hon blir alltmer sedd som en oresonlig aktivist och hon syns inte längre på några politiska toppmöten, inga nya bevingade tal sker inför den samlade världsopinionen. Det finns inte längre några pluspoäng för en ikon som Barack Obama att stå bredvid Greta.

Vad hände med den sköra, intellektuella Greta som slog an ett ackord inom oss? Hon skymtar fram i ett sårbart ögonblick i filmen där hon tårögd konstaterar att i den polariserade värld som råder, med ökad extremism och oförsonliga konflikter, så har hon förlikat sig med att hon inte kommer att leva ett långt liv. Låt oss vid Gud hoppas på att hon har fel, att hon får ett långt innehållsrikt liv där dagens outhärdliga realitet lugnar ner sig. Utan att avslöja för mycket så vinner rörelsen ny kraft alldeles innan filmens eftertexter börjar rulla.

Betyg: HH

Distributör: Folkets bio

Den som gillar Ocean’s eleven och dess efterföljande filmer kommer inte att bli besviken på In the grey. Det är fartfyllt tempo med en enkel plot, en god protagonist som knäcker en ond antagonist. Miljardären Salazar vägrar betala tillbaka ett stort lån och bryts steg för steg ner av fixaren Sophias team. De har både hängslen och livrem om något skulle gå snett, men planerna är så komplexa och hastigt genomförda att det inte är någon idé att försöka hänga med. Det går som ett klockverk och övas in i teamets muskelminne. Underhållande är det, inte minst för alla sagolikt vackra människor som har samlats. Henry Cavill. Jake Gyllenhaal, Rosamund Pike och som grädde på moset, Eiza Gonzáles som styr sina undersåtar med ett lillfinger. Deras lojalitet är osviklig och de gör allt det som män drömmer om att få göra för en vacker kvinna. Räddar henne var hon än befinner sig i för knipa i hopp om att förlänas en blick.

Det tar ett tag innan jag känner igen norske Kristofer Hivju, trots han karaktäristiska look (Steinar i svenska Beck). Här är han en hård livvakt åt skurken Salazar. Jag läser att filmen spelades in för tre år sedan under den stora Hollywoodstrejken och att premiären sedan hållits tillbaka av någon anledning. När den nu kommer på biograferna är det utan större marknadsföring. Som bionöje är den klart sevärd, det sprängs och skjuts och replikerna är lika snabba, men håll förväntningarna på en rimlig nivå.

Betyg: HHH

Distributör: Nordisk film

Makarna Raynor och Moth Winn drabbas samtidigt av ett hårt sjukdomsbesked och förlorar sitt hem efter en felinvestering. Utan någonting som binder dem till en särskild plats eller framtid bestämmer de sig för att bara gå. Sätta ena foten framför den andra. De följer en hundra mil lång vandringsled längs Englands sydkust och möter imponerande landskap, krävande omkast i väderleken, fysiska och psykiska utmaningar. I byar längs leden kan de fylla på matförråd, ladda mobiler och pausa stegen. De drivs inte av något annat mål än att klara av vandringen och dagen. Det är en fantastisk film, vacker och inspirerande.

Pilgrimsvandring har alltid varit förknippat med en andlig och kroppslig resa efter livskriser, ett sökande efter mening, att bryta med plikter och rutiner som lämnar plats för reflektion och faktiskt vila i stillhet. Det kan vara att följa i spåren från tidigare generationer eller att hitta sig själv. Paret Will växlar mellan rollerna som stark och svag och upptäcker efter hand att katastrofen i själva verket var en befrielse.

Vi som slaviskt följde Arkiv X på 90-talet får nu återse Gillian Anderson, som då spelade agent Dana Scully, i rollen som en handlingskraftig Raynor. Tillsammans med Jason Isaacs utgör de ett idealt par som samarbetar och fångar upp varandra om någon faller. Filmen bygger på boken med samma namn som i sig är en sann historia. Den rekommenderas varmt, särskilt för den som någon gång har lekt med tanken på att vandra ut i världen med ett avlägset, diffust mål.

Betyg: HHHH+

Distributör: Triart film

Drygt fyrtio år efter mordet på Olof Palme fortsätter böcker att gräva i vad som hände. Det kräver ett visst mod att lyfta fram Christer Pettersson igen efter böckerna och uppmärksamheten de senaste åren kring Stig Engström och den något mer mystiske Christer A. Den som fortfarande tror att det var Christer Pettersson som sköt Palme brukar uppfattas som faktaresistent, men journalisten Thomas Kanger gör ett tappert försök. Kanger skrev den allra första boken om mordet 1987, långt innan Christer Pettersson var känd och nu återvänder han till mordplatsen.

I början känns det rätt bra, Kanger sätter stämningen i tiden och bilden över platsen. Läsaren får en detaljerad redogörelse över förvirringen kring tidpunkterna då klockor inte alltid gick samstämmigt. Petterssons vardagsliv i ständig jakt på knark skildras i maklig lunk. Den som har undrat hur polisen kunde fastna på just Pettersson ser efter hand att det finns trots allt visst fog för misstanken, åtminstone när vittnesmålen börjar snäva in på honom. En prövande teori målas upp. Inte minst Lisbeth Palmes, visserligen starkt ifrågasatta utpekande, väger tungt i en första anblick. Den som har läst Lena Ebervalls och Per E Samuelsons bok ”Bombmannens testamente” hittar där ett tänkbart motiv i vänskapen med Lars Tingström. Likaså den som har sett Mikael Hylins dokumentär från 2006, fast där mynnar det ut i ett helt annat händelseförlopp som bygger på att Pettersson förväxlade sin langare Sigge Cedergren med Olof Palme. Båda känns trovärdiga i sin framställning. Men som i alla teorier faller det på mordplatsen. Det blir ett oerhört pusslande med tidpunkter genom hela boken för att placera Pettersson rätt i tid och plats.

Det som skiljer Engström-spåret från alla andra är att det råder inga tvivel att han var på platsen i rätt tid. Alla andra spår utgår från ett tänkt motiv och sen måste den som har motivet placeras i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan vid just den tiden. Det finns ingen möjlighet att planera eftersom det var ett spontant biobesök av makarna Palme och ett hastigt påkommet beslut att gå hem i stället för att åka tunnelbana. De korsar dessutom Sveavägen från ena till andra sidan vilket gör planeringen än svårare. Alla dessa argument försvinner i Engström-spåret eftersom han faktiskt var där och då. Om han sen var ett osynligt vittne eller en plötsligt påkommen gärningsman är likväl oklart.

Den intresserade rekommenderas att läsa alla tre böckerna och landa i den uppfattning man känner att man kan leva med. Den stora gåtan kvarstår trots allt, kanske fanns det en fjärde ensamagerande gärningsman i området som har klarat sig undan alla spekulationer.

Betyg: HH

Förlag: Kaunitz-Olsson

Jag har läst några böcker nu av äldre poliser som sammanfattar sina karriärer. Leif Jennekvist blev känd för allmänheten när han fick ansvar för utredningen av mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Vi som gillar att nörda ner oss i tjuv och polis-historier och gamla mordfall minns honom och frustrationen när tiden gick och ingen mördare kunde gripas. Skulle vi drabbas av ännu ett olöst trauma efter mordet på Olof Palme? Jag minns särskilt att ett prov hämtades från PKU-registret för att jämföra med spår från gärningsmannen trots att det inte var tillåtet. PKU är en samling blodprov från alla barn födda i Sverige efter 1975. Agerandet bidrog till att mordet på Anna Lindh klarades upp, men sedan dess har inget blodprov fått hämtas där. Det är samma dilemma som vilar över den nya dna-lagen kring släktforskning. Möjligheten att lösa svåra brott ställs mot integriteten.

Jennekvists bok är full av anekdoter från hans tidiga år som polis. Han är för ovanlighetens skull en hög chef som har gått hela vägen från patrullering. De korta utsvävningarna är precis som det ska vara där patrullpolisen kan möta nästan vad som helst. Ett exempel som berör särskilt är den äldre kvinna som ringer polisen med jämna mellanrum och klagar på sin man. Jennekvist åker dit, men lägenheten är tom. Maken visade sig vara avliden sedan några år, men kvinnan nickar ändå mot en köksstol och säger, titta, han sitter bara där och gör ingenting längre…

Ganska snabbt avancerar Jennekvist till allt högre chefspositioner och bokens avsnitt blir efter hand lite tyngre och torrare. Tonen blir rakare och mer flyktig runt otaliga mötesrum, men det är ändå intressant att följa polisverksamheten på den nivån. Som alltid när det gäller dessa sammanfattande av personliga karriärer med tillbakablickar så får läsaren en chans att minnas fall som vi kanske har följt i media under vårt eget liv fram till dess upplösning och nostalgin kan väckas. Boken är ett litet bidrag i den samlade historieskrivningen av svenska fall.

Betyg: HHH

Förlag: Lind&Co

Många blev upprörda när tidigare statsminister Göran Persson 2004 lämnade ordförandeposten i arbetarpartiet Socialdemokraterna och flyttade in i en sörmländsk herrgård och blev godsägare. Därpå följde en utdragen grannfejd som nådde förlikning efter tio år. Regissören Ulf Malmros nya film Grannfejden är baserad på den historien där Kjell Bergqvist gör ett ganska lågmält porträtt av Göran Persson som visserligen snattar smågodis i affären, men i övrigt känner sig bortglömd och olycklig. Livet på landet och som styrelseproffs blev inte som han hade tänkt sig. Ia Langhammer spelar däremot en vidrig fd statsministerfru, oklart hur mycket av Anitra Steen som finns i henne. Referenserna till verkligheten är dock många, som att paret försöker muta kommunledningen att tvångsomhänderta den egensinnige grannen mot att de ser till att ett Systembolag kommer till byn. Anitra var ju VD för Systembolaget.

Grannen Flodman spelas av Robert Gustafsson (ett par månader efter sin insats i Regnmannen). Om man bortser från ett ganska styltigt manus så är filmen rolig och har potential att bli en klassiker, likt Den bästa sommaren. Gustafsson gestaltar sin roll som byfåne lika sårbart och harmlöst som Roland Järverup. Flera drag förenar dem, inte bara värmländskan och självutplåningen. Människor i Flodmans omgivning driver med honom och är genuint elaka på ett sätt som, trots filmens komiska ambition, sätter sig som en klump i halsen.

Även Tuva Novotny har medverkat i tidigare filmer av Malmros. Här säger hon repliken som säkert kommer att sätta sig. ”Influencer är inget yrke, det är en diagnos.” Kanske är den värmländska miljön lite klyschig liksom den kända Instagramprofilen från Stockholm som återvänder hem, men här är ändå en härlig svensk film som med stor sannolikhet kommer att spelas länge på såväl bio som senare i televisionen.

Betyg: HHH

Distributör: Nordisk film