Hans Karlsson blogg

ANORA är i stora stycken en vacker och överraskande film mitt i sunkig tragik. Under smeknamnet Ani glider en ung sexarbetare och strippdansös runt på en stökig klubb på Manhattan, hon närmar sig män med ett leende och presenterar sig. Hon kan sitt uppdrag och radar upp männen som hallon på ett grässtrå. Eftersom hon motvilligt kan ryska blir hon utvalt att charma en ung man, Ivan, som visar sig vara son till en snuskigt rik rysk oligark. Ivan lever i ett fullständigt dekadent överflöd med ett varierande intag av droger, festande och obegränsat strösslande av pengar. Samspelet mellan dem är väl synkat, men efter hand gror ett ogillande gentemot den ohanterlige oligarksonen. Det är inte riktigt lika romantiskt som i den klassiska Pretty woman när Ivan frågar om Ani vill vara exklusiv med honom en vecka. Ani slår till med ett för henne fantasibelopp, 15 000 dollar. Ivan tar budet direkt och medger att han lätt hade gått med på det dubbla. När veckan närmar sig sitt slut friar han till henne. Ani anar ett liv i lyx och blir sprudlande lycklig.

Det är nu Ivans föräldrar i Ryssland blir varse om hans bravader i USA, i väntan på att de själva ska hinna fram så skickar de Ivans auktoritära gudfar och ett par ”gorillor” för att styra upp situationen. Här förväntar sig nog publiken att det ska bli våldsamt och kallhamrat, men inte ett skott faller. Inga hot uttalas. Tvärtom visar sig de två lakejerna vara rätt hyggliga och stå på Anis sida. Det är Ivan som är boven som har skapat kaos genom sitt totala oansvariga beteende, det är inte första gången. Hans underlydande får än en gång städa upp efter honom. Här utvecklar sig filmen närmast till ett kammarspel där gruppen med gudfar, lakejer och Ani kliver in och ut genom dörrar och barer och bilar på jakt efter en försvunnen och utslagen Ivan.

Ani har tyvärr svårt att tro på det hon hör. Hon är vass i talet och orädd, hon verkar skärpt, men blir tyvärr något tjatig när hon försöker nå fram till en helt oemottaglig Ivan, som man helst vill knyckla ihop som ett papper. Sagan hon trodde på var bara en lek för honom. Trots sina dryga två timmar är filmen underhållande och klart sevärd. Slutet lämnar en bitter smak i munnen när Ani gör det hon kan för att visa tacksamt över en vänlig gest, men mitt i akten bryter hon genom gränsen mellan det professionella och det personligt känslomässiga. Jag hoppas att det gör att hon aldrig kan återvända till den värld hon kom från.

Betyg: HHH+

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=p1HxTmV5i7c

Framtiden för äldreomsorgen är dyster. Kommunerna står inför utmaningen att rekrytera personal och att behålla den personal som finns. Vårdprogrammen på gymnasieskolorna går halvtomma och arbetsvillkoren för anställda är inte sällan påfrestande både vad gäller schemaläggning och löner. På boenden där personer med demenssjukdom flyttar in hinner personalen oftast bara med det mest nödvändiga och livskvaliteten för omsorgstagarna sjunker när aktiviteter uteblir. Bland personalen kan det saknas såväl utbildning som språkförmåga och motivation. Kommuner lockar med gratis körkort till den som väljer att läsa vård- och omsorgsprogram och undersköterskeyrket har blivit en skyddad yrkestitel av Socialstyrelsen, men det verkar inte bita. Inte så konstigt kanske när den allmänna bilden av äldrevården är att undersköterskor torkar bajs hela dagarna.

I denna mörka dy dimper dokumentärfilmen Human forever ner, utsedd till årets bästa dokumentär på flera filmfestivaler. 55 miljoner människor över hela världen lever med någon form av demens i dag och inom de kommande tjugo åren förväntas andelen fördubblas. Var femte person väntas drabbas. 24-årige Teun flyttar in på ett äldreboende i Holland för att lära känna de boende där. Det är en stundom deprimerande scen. Under tre år reser han till otaliga platser på jorden för att se hur demens hanteras i andra länder och om det finns något att lära av dem. Det är på många sätt en alldeles fantastisk film, till allra största delen beroende på Teuns ljuva förhållningssätt till de gamla.

Kanske blir effekten starkare hos mig som lever utanför vården, kanske är det mer igenkänning för de som jobbar i vården varje dag, men jag hoppas att filmen och Teun ändå kan bli en inspiration för både nuvarande och kommande vårdpersonal. Det är trots allt de som kan påverka tillvaron för personer som inte längre kan bo hemma eller klara sig själva. Teuns besök och samtal med de äldre värmer och livar upp, men tyvärr saknar jag en del perspektiv från de som arbetar med äldre. De syns i bakgrunden, men träder inte fram riktigt. Det eviga dilemmat visas tydligt, det mellan frihet och trygghet. Att dementa rör sig fritt ute bland människor i samhället med risk för att de råkar illa ut eller att utrymmet begränsas till ett tryggt boende där livet blir en enda lång väntan.

På ibland låsta vårdhem i västländer sitter katatoniska äldre hopsjunkna i fåtöljer och stirrar ut i tomma intet, några sitter framåtlutade med pannan mot bordsskivan och… sover? Andra är desto mer rörliga och kan relatera, men är likväl inlåsta och blickar ut på världen. I fattigare länder som Moldavien samsas alla avvikande personer på samma form av gruppboende oavsett diagnos, men Teun finner ändå en gemenskap där som han inte ser hemma. På andra ställen är det kyrkan som hjälper till. I länder som Sydafrika är det ofta något av barnen som bor hemma hos sin dementa förälder och tar hand om dem dygnet runt. I detta fallet hävdar dottern att det är ett privilegium eftersom syskonen ser till att de får allt de behöver, men sett från vår del av världen inställer sig ändå frågan om det är värt uppoffringen. Vi har ju skapat institutioner just för att unga människor inte ska bli bundna till sina gamla föräldrar utan i stället kunna leva sina liv fritt.

Idealet ligger förmodligen som alltid någonstans mittemellan. Teun visar vilken skillnad det blir om de boende får vara delaktiga i vardagsarbetet och inte bara blir passiva mottagare. Men vilka ska då utföra omsorgen i framtiden? Kanske räcker inte ens Teuns entusiasm för att locka ungdomar. Men måste unga bestämma sig direkt i gymnasieåldern? Kanske skulle samhället erbjuda bättre möjligheter att göra en andra karriär mitt i livet. Vi förändras, vi blir mer mogna och börjar se den större bilden, bortom de kanske fem procent bajstorkande som ingår i jobbet och kan därmed uppbringa ett förhållningssätt till våra äldre, att vi är människor hela livet, för evigt.

Regi: Jonathan de Jong

Betyg: HHHH

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=K5SizFcO8DA

Som jag nämnt i tidigare recensioner så är det vissa personer som gör att jag stannar i steget när de dyker upp. Jag vill höra vad de säger. Jacques Mwpeu är en sådan person, numera är han chef för svenska kriminalvårdens flaggskepp, Kumlafängelset. Under hösten släpptes boken om hans flykt från Kongo när han hotades av regimen och livet i Sverige. Å ena sidan är det en framgångssaga där Mwepu visar att motivation och ansträngningar lönar sig. Genom att börja som sommarvikarie inom kriminalvården fångas han upp av ledningspersoner som ser hans potential. Å andra sidan visar han Mwepu hur missriktad svensk integrationspolitik under lång tid har varit.

Jacques Mwepu kommer från en välbärgad klass i ett fint område i Kongo. Det fanns aldrig något tvivel om att han skulle studera juridik på universitet efter en kort session inom katolska kyrkan med avsikt att bli präst. När det gått en tid i Sverige hamnade Mwepu tillsammans med andra från SFI med olika bakgrunder på AMU. Alla behandlades som vita blad. Ingen frågade vad deltagarna kunde sedan tidigare eller vad de ville göra. De fick alla veta att de skulle utbildas till svetsare. När Mwepu påpekar att han vill bli jurist och inte var lämplig som svetsare för att han inte var särskilt händig så blev utbildningsledaren provocerad och sa att Mwepu inte skulle tro att han var finare eller viktigare än någon annan här.

Mwepu berättar mycket om hur bra och välfungerande den svenska kriminalvården är, han får flera uppdrag för FN att sprida den svenska modellen i andra länder. Säkert är svensk kriminalvård i toppklass jämfört med de flesta andra staters standard och i det perspektivet har han rätt, men jag saknar kritik mot den egna organisationen. När jag skrev om kriminalvård för ett tjugotal år sedan så vittnade anställda om att det snarare var organisationen som sög musten ur dem, inte klienterna. I dag har klienterna blivit betydligt tuffare, överbeläggningen gör det svårt att hålla isär grupper och svårigheten att rekrytera medarbetare gör att de som jobbar får långa pass. Inte sällan varannan helg. På vissa anstalter är även kulturen så hård att vissa medarbetare inte känner att de passar in och lämnar. Först i slutet av boken kommer några ord om detta och den höga återfallsfrekvensen. Mwepu skriver mycket om hur synd det är om intagna, hur hemskt det är att vara frihetsberövad, men jag saknar en reflektion över alla de brottsoffer som hans klienter lämnar efter sig.

Samtidigt lyfter Mwepu fram några starka anekdotiska historier om personer som han har jobbat med på olika anstalter som han senare i livet råkar möta någonstans, före detta intagna som vittnar om hur mycket han har betytt för dem för att få ett bra liv i frihet efter avtjänat straff. Det är detta som gör honom till idealist, tanken att alla människor kan förändras.

Betyg: HHH

Förlag: Mondial

Lyssna på Jacques Mwepu: https://sverigesradio.se/avsnitt/jacques-mwepu-sommarprat-2022

Första halvan är oerhört drabbande. Den namnlösa pappan till ett namnlöst berättarjag har gått bort och dottern, som är det enda barnet, tillbringar några mörka höstveckor med att städa ur hans lägenhet i ett höghus i en namnlös förort. Hon har själv levt ett varannan-helg-liv i lägenheten under en del av sin barndom tills hon blev stor nog att säga nej. Som vuxen är hennes blick för detaljer ljuvlig att läsa om, spridda minnen blänker till likt stillbilder i ett album. Känslominnen där det inte finns ord. Tristess och vanmakt.

Ingenting har egentligen förändrats där sedan hon var liten. Något hon en gång tappade under sängen ligger kvar. Hon föreställer sig hur pappan har gått mellan rummen, suttit vid sitt köksbord, tittat ut på samma gård i decennier. Över allt ligger en hinna av kladdigt fett. Sorteringen av lägenhetens innehåll, återstoden av ett liv där ingenting slängs, ger henne förståelse för pappan och hans besvär. Breven till myndigheter som han har skrivit och skrivit om och sparat kopior av, kvitton, fotografier som hon inte känner igen människorna på. Allt ger ledtrådar till hur hans liv har varit som ung, som vuxen och som gammal. Allt läggs osentimentalt i den svarta sopsäcken som ska till förbränning.

Pappan var ensam hela livet, stötte bort människor. Dottern inser att hon är lika ensam, ingen kommer hem till henne och beklagar sorgen. Delvis är hennes ensamhet självvald, delvis en oförståelse för vad som krävs för att vara delaktig. Bokens andra halva tappar tyvärr magin och är ett osammanhängande filosoferande över ensamheten i vårt samhälle uppblandat med ett lager av en annan karaktärs ensamhet för drygt hundra år sedan. Stycken med utdrag ur en i Stockholm prostituerad kvinnas berättelse. Jag saknar den så rena skildringen om pappans och dotterns relation.

Pappan hade kanske inte insikt i vad ett barn behöver, vare sig gällande kost eller stimulans, en terapeut kallar det för ”vanvård”, men dottern känner inte igen sig i begreppet. Han var hennes pappa och den förlorade tråden plockar Sofia Lilly Jönsson upp på bokens sista sidor där hon ger uttryck för nostalgins såriga övermakt som slår till. Hon längtar hem, även till det torftiga liv som fanns där i lägenheten. Åtminstone är det så jag tolkar det.

Förlag: Albert Bonniers förlag

Betyg: HHH

Bävar du inför höstens mörker? Känner du att vardagen är grå och trist? Att livet står stilla? Då ska du skaffa dig en biobiljett till filmen We live in time. Kalla den för brittisk romantisk dramakomedi, om du vill, men här finns inget trams. Kanske en del klichéer, men inga överdrifter. Den är omskakande och har allt som krävs för att bli en klassiker.

Almuts och Tobias vägar korsar varandra på ett för genren typiskt dramatiskt sätt, de är på rätt plats i livet och där finns ingen tvekan. De blir det perfekta paret, men det är okej. Filmen hoppar fram och tillbaka i tiden och man får tänka något ögonblick för att förstå var de är, men både Andrew Garfield (Spindelmannen) och Florence Pugh (Oppenheimer) är så charmiga att man förlåter det. Tidigt blir biobesökarna varse om vad som väntar dem, en allvarlig cancer som skruvar upp livets hastighet. De måste skynda att älska.

Om vi råkar ha slumrat till och tycker att det mesta i tillvaron går på tomgång eller stressar hårt och blir fartblinda, då är dessa dryga hundra minuters bioupplevelse ett uppvaknande. Jag kan sätta en stämpel på att den har både skratt- och gråtgaranti. När vi lämnar salongen greppar handen i luften i ett försök att hålla kvar tiden, och livet, innan det rinner mellan fingrarna. Carpe diem. Visst, det finns många starka dramakomedier, men den här får ni inte missa.

Regi: John Crowley

Betyg: HHHH

Den politiska dragkampen mellan om våra högst begränsade samhällsresurser i huvudsak ska läggas på repressiva eller förebyggande åtgärder mot det urspårade gängvåldet pågår för fullt. I den tidigare polischefen Christofer Bohmans skildring blir konflikten brännhet. Bohman blev viral efter att ha gjort ett filmat Facebook-inlägg 2019 då en minderårig kille hade dragit fram en pistol mot butikspersonalen när han blir påkommen med att snatta fikabröd i en affär. Allt fångas på övervakningskameran.

I boken får vi följa Christoffer Bohmans karriär inom polisen och se hans perspektiv på en rad kända våldsdåd i framför allt norra Stockholm. Den tangerar ibland ett skönlitterärt språk eftersom den växlar mellan Bohmans subjekt och en karaktär kallad Nico som är en mix av ett par olika gängkriminella individer. Syftet är att visa på de relationer som trots allt kan uppstå mellan polisen och de, ofta unga, personer de jagar. Det skapar ibland som en egen bubbla mellan dem, att det blir en distans till de oerhörda tragedier och brottsoffer som kriminalitet lämnar efter sig.

Exempelvis riktar sig en av flera specifika insatser i boken mot Turebergsnätverket i Sollentuna som har utövat gränslös kontroll över ett par bostadshus på en gata. De använder bostadsrätternas källare som skyttebana och näringsidkare i området betalar varje månad tillsammans en halv miljon kronor i så kallade beskyddarpengar, utöver den sedvanliga narkotikahanteringen. Det har pågått i årtionden. Här lyckas Bohman få med sig det Nationella operativa rådet, som är en samverkan mellan tolv olika myndigheter som alla kan prioritera samma ärenden från sina respektive håll. När trycket blir för hårt mot ett annat nätverk i Märsta får Bohman veta att det finns ett mordkontrakt på honom själv och kommunstyrelsens ordförande, vilket till slut får honom att flytta från Stockholm. Efter att en mamma och ett barn blivit träffade under en skottlossning på en lekplats börjar Christoffer Bohman tveka på vad han håller på med.

Han liknar situationen med en kran som inte bara droppar utan rinner för fullt och skapar översvämning av nya rekryter. Domarna i de olika Encrochat-målen motsvarade tvåtusen år, men det kommer ständigt nya unga villiga personer som tar deras plats och Bohman inser att han kan göra bättre skillnad i den förebyggande änden. I dag jobbar han för Skandias stiftelse Idéer för livet och är kritisk till att statistik och strukturella analyser ska förändra situationen. Hans motto är, en individ i taget, riktiga människor på en konkret plats och där finns ett ansvar för oss alla att ta.

Bokförlag: Polaris

Betyg: HHH

Se Bohman på Nyhetsmorgon: https://www.youtube.com/watch?v=VdnHjVKknZw

Mordet på Olof Palme är ett nationellt trauma som fortsätter att förtrolla oss. Nu när det har kommit ytterligare en bok som reder ut ett ganska okänt spår, kallat Christer A, så får jag filosofiska tankar om hur komplex vår värld är, om det i varje givet ögonblick finns så många kopplingar att det kan leda i rakt motsatta riktningar och ändå uppfattas som lika trovärdiga.

När jag läste religionspsykologi så förekom ofta bilden av ank-haren. Vi har ett antal aspekter som är kända för oss och samtidigt en rad andra aspekter som är okända. Där fyller vår hjärna i tomrummen för att vår bild ska bli meningsfull. Är de fragmentariska intrycken vi känner till en anka (Gud finns) eller en hare (Gud finns inte)? Vi vet inte eftersom vi inte kan se strecken under huvudet som bildar kroppen.

I utredningen efter mordet på Olof Palme framträder samma delade uppfattningar. Det vi känner till om händelseförloppet, att det var så många okända tillfälligheter som ledde till att Palme befann sig i korsningen mellan Tunnelgatan och Sveavägen just då, har resulterat i otaliga motsatta spår. Och jag tror inte att det är några dumskallar som har ägnat sig åt dem. Okej, det finns ett par ganska vilda teorier, men om vi bortser från dem och de större, internationella konspirationerna och ser på teorin om en ensam gärningsman som av en slump råkar få syn på Olof Palme, då finns det ändå rätt många uppgifter som leder ut i olika spår och alla kan inte vara sanna.

Var gärningsmannen en anka (Christer Pettersson) eller var det en hare (Skandiamannen)? Än i dag är det rätt många, även inom polisen, som är övertygade om Christer Petterssons skuld. Uppgifterna var trots allt så underbyggda att det ledde till åtal. Samtidigt har på senare tid teorin om Skandiamannen övertygat väldigt många, inte minst den senaste åklagaren som pekar ut Skandiamannen och lägger ner hela Palmeutredningen. Men många andra har inte blivit övertygade av någon av dem. I utkanten av utredningen har det funnits ett annat spår, Christer A, som precis som det mesta andra slarvades bort i kaoset av olika teorier och växlande chefer. Den 28 februari 1986 vid kl.23:20 ska det alltså ha funnits minst tre kroppsmässigt och klädesmässigt liknande män som alla på olika sätt hade tillgång till en Smith & Wesson 357 Magnum-revolver i direkt närhet till biografen Grand, som hade åtminstone skenbara motiv att skjuta Olof Palme och som efter mordet beter sig tillräckligt misstänkt för att intresset för dem inte ska avta. Kanske fanns det även en fjärde man, den riktiga mördaren.

Precis som i de andra spåren så är det en hel del märkliga omständigheter kring Christer A som gör att bitarna tycks falla på plats igen. Han beter sig inte som man kan förvänta sig av någon som är oskyldig, som blir kontaktad av polis i ett så allvarligt ärende som mord på en statsminister utan han börjar obstruera direkt. I dag är Christer A:s licensierade Smith & Wesson 357 Magnum den enda kända revolvern i Stockholmsområdet som inte har provskjutits eftersom den är försvunnen med en obegriplig förklaring. Det går att dra streck mellan kända punkter i utredningen och med lite hjälp framträder en bild, men så länge vi saknar strecken som bildar kroppen under huvudet så förblir frågan om gärningsmannen var en anka eller en hare eller kanske en giraff eller struts. Av oräkneliga böcker som har skrivits om mordet under snart fyrtio år så lyckas journalisten och författaren Jon Jordås redovisa sin bild på etthundra sjuttio sidor. Avsnitten är korta, som vykort. Om luddigt fluff i mordutredningen rensas bort i pärmarna så är kanske dessa sidor allt som återstår. Det blir knappast den sista boken om mordet på Olof Palme, för många har sökandet blivit mål och mening i livet som ett definitivt svar skulle beröva dem.

Bokförlag: Natur&Kultur

Betyg: HHH+

Boken berör det som länge var fullständigt oberörbart. Den har kallats för ”befrielsebok” eftersom den lyfter ett tema som under lång tid har varit otillåtet i Sverige och den är skriven av två statsvetare som, mig veterligen, inte har dragit på sig någon stämpel av att vara ”extrema”. Det handlar om saknaden som många känner efter ett land som var innan den stora invandringen.

Författarna undersöker på ett stillsamt sätt vad som händer i en tidigare ganska homogen befolkning där en stor invandring från regioner långt utanför Europa med helt skilda kulturer har kommit in i vårt livsrum på kort tid. Precis som ”åsiktskorridoren” tidigare uteslöt tankar och åsikter som inte passade in där så har det funnits en ”känslokorridor” som skiljer mellan accepterade och mer förbjudna känslor där saknaden efter en svunnen tid är en sådan känsla. Det har fått många att skämmas och hålla sina tankar för sig själva, många har förlorat vänner, status, uppdrag och arbete på grund av dessa lågstatuskänslor vilket sannolikt har bidragit till den polarisering vi ser i dag. När dessa personer har förminskats har de sökt efter upprättelse, ett erkännande.

Tesen är att Sverige genom historien har präglats av en ingenjörskultur, ett rationellt och förnuftigt framåtblickande. Det har smittat av sig på det sociala området där stora sociala projekt har ritats upp, som mångkulturprojektet. Tanken var att i Sverige har vi ingen kultur, vem som helst kan passa in här eftersom vi är universella. Den som har försökt lyfta fram svenska värderingar har fått stå och skämmas över att det blir hopplöst när den avkrävs exempel. Problemet är att det är ett feltänk, enligt författarna. Vår svenska kultur har varit så naturlig och osynlig för oss som ganska homogen befolkning att vi ser den som just allmän. Men svensk kultur är i själva verket ganska extrem om vi ser ute i världen. I den numera kända World Values Survey-kartan vet vi att Sverige ligger längst upp i ena hörnet, långt från alla andra länder, i synnerhet länder som många har invandrat hit från.

Idealet har målat upp bilden av det mångkulturella samhället där vi alla kan leva tillsammans oavsett kultur, men det visade sig vara mer komplicerat i verkligheten. Ingenjörerna missade att kalkylera med den svenska kulturen och känslorna som uppstår. Svårigheterna för utomstående att förstå och komma in i den. Längtan hos oss efter ett land som vi inte längre känner igen. Saknaden i att inte längre självklart vara det bästa landet i världen. Sorgen över att Sverige framställs som ett varnande exempel, ”det svenska tillståndet”. Dessa känslorna försvinner inte bara för att de fördöms.

Förändringen har varit olika påtaglig över landet. Många av de nyanlända hamnar i samma områden och människor som redan finns där upplever att eliten har drivit på en utveckling mot folkets vilja. Inte sällan bor just de som driver på och upprätthåller åsiktskorridoren och känslokorridoren i områden där förändringen knappt märks av alls och de pekar ut de som protesterar som inskränkta och extrema. Det skapar helt olika verklighetsbilder vilket spär på den polarisering som vi inte bara ser här i Sverige utan i hela västvärlden. Enligt författarna handlar det inte om värderingar utan om perspektiv, vad vi ser när vi blickar ut.

Boken kräver ganska långsam läsning med eftertanke. Säkert finns de som reflexmässigt argumenterar emot, men Garme och Barrling formulerar ändå flera trösterika passager för den som under lång tid har tyngts av att inte kunna styra bort sina av omgivningen otillåtna känslor, inte minst när författarna visar att dessa känslor också är komplexa. Det går att känna saknad utan att vara radikal bakåtsträvare. Oavsett var du står i frågan rekommenderas denna läsning starkt för att ta udden av den infekterade polarisering som vi har skapat.

Bokförlag Mondial

Betyg: HHH+