Hans Karlsson bok- och filmrecensioner

Det är 60-talet i den amerikanska södern, de svarta har fått rösträtt, men motarbetas och skräms av sina vita grannar. När den svarta aktivisten Vernon Dahmer mördas vill ingen prata med den lokala klanbefläckade polisen. FBI-cheferna väljer då att ta till andra metoder. Den lika svarta agenten Wayne Strider (Yahya Abdul-Mateen II) paras ihop med deras samvetslöse fixare, Greg Scarpa (Mark Wahlberg) en muskulös maffiatorped som två år tidigare lyckades ta reda på var kropparna efter de tre medborgarrättsaktivister som mördats av Ku Klux Klan var begravda. Detta genom att slå sönder knäskålarna på en av de inblandade och mosa hans ansikte.

Förväntningarna på filmen var höga, äntligen något som liknar Mississippi brinner (1988) med Gene Hackman, som handlade om just sökandet efter de försvunna medborgarrättsaktivisterna. Rollerna är visserligen klischéartade, den undergivne och moraliskt drivne Strider krockar med den demoraliserade sociopaten Scarpa. Man kan ogilla det, men jag upptäckte att jag faktiskt gillade rollsättningen och skådespeleriet. Det var tryggt. De mer eller mindre inavlade klanmedlemmarna gör vad som förväntas av dem när de kör runt med sina pickuper och man förfasas över deras omotiverade våld. De utsattas tröstlösa försök att inte hamna i blickfånget.

Filmen sägs bygga på verkliga händelser som varken har bekräftats eller förnekats av FBI. Det bidrar till en nerv genom filmen och även om den inte når upp till föregångaren Mississippi brinner så är den helt klart sevärd. För min del hade den kunnat bli längre och skildra mer av det komplexa samhället när jämlikheten mellan söderns svarta och vita höll på att mejslas fram. Dess efterskalv vibrerar fortfarande i dagens USA.

Betyg: HHH

Distributör: Scanbox

Kultur och kulturarbete genomsyrar allt samhällsliv. Jag vågar hävda att alla bär med sig en bok, en låt eller musikstil, film eller ett scenframträdande som har påverkat oss på djupet. I samband med att Tidöregeringen hösten 2023 lade fram sin budget med minskade anslag till studieförbunden sa dåvarande utbildningsminister Mats Persson (L) att pengarna skulle styras om till utbildningar som leder till riktiga jobb. Uttalandet retade upp en hel bransch. Många av de svenska framgångssagorna inleddes en gång i en sunkig replokal eller filmstudio på ett studieförbund. Unga människor som inte skulle ha haft en chans att skaffa sig ett eget instrument, egen filmutrustning, förkunskaper eller som har noll uppmuntran hemifrån hittar ofta ett meningsfullt sammanhang hos studieförbunden. I vissa fall kan verksamheterna rädda liv och hälsa hos personer som annars mår dåligt eller som blir hemmasittare.

Med tanke på att regeringen har som högsta ambition att förhindra ungas rekrytering till gäng och att minska psykisk ohälsa så framstår prioriteringen som vansinnig när studieförbund tvingas lägga ner verksamhet på grund av mindre pengar. Finns det något viktigare att satsa resurser på än att erbjuda meningsfull fritid för unga personer? Att hålla dem borta från gatan, att låta dem bygga goda relationer. I filmen medverkar både unga okända talanger och mer etablerade artister och filmmakare som inte förstår regeringens resonemang överhuvudtaget. Skulle deras yrke och deras skattepengar inte vara riktiga jobb?

Så var kommer denna huvudlösa idé från? Den som främst får representera regeringens inställning är Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson som mestadels ställs mot miljöpartiets Amanda Lind. Som vanligt visar det sig att saken inte är så svartvit som det först verkar. Det muslimska studieförbundet Ibn Rushd visade sig ha kopplingar till islamism och Muslimska brödraskapet, de drev bristande demokratiarbete och spred värderingar som stred mot svensk jämställdhet. Efter flera granskningar och krav på återbetalning av bidrag lades förbundet ner 2024. 2020 upptäcktes omfattande systematiskt fusk med statsbidrag inom flera studieförbund i Järvaområdet i Stockholm. En hel del verksamhet var fusk eller påhittad vilket ledde till krav på återbetalning och hårdare kontroller.

Enligt Fahlin var det dock inte studieförbunden som hade lurat staten utan föreningsverksamheter som hade lurat studieförbunden. Vem kan invända mot att det är allvarligt? I Riksrevisionens granskning av statsbidragen 2022 visade det sig att 44 procent av de undersökta arrangemangen saknar tillräckligt underlag för att motivera utbetalningarna. Detta spinner så klart regeringens företrädare på liksom att en del verksamhet är minst sagt ”flummig”. Fahlin exemplifierar det med en rollspelsförening, men gör sedan poängen att det är oerhört meningsfullt i många ungdomars liv. De får en plats att vara på och möjlighet att umgås med likasinnade i stället för att fastna hemma i ensamhet. Till syvende och sist är det där vi hamnar. All folkbildning inte måste leda till arbetsmarknaden för att vara lönsam. Snarare finns det inget mer lönsamt än att få livslust och gemenskap i vårt samhälle. Att komma åt kriminella bidragsfuskare måste vara möjligt utan att sabotera de välgörande sammanhang som stimulerar människors önskan om att få uttrycka sig. Som historieprofessorn Dick Harrison säger, människor vill hellre utbilda sig än att ligga på mattan och dricka pilsner. Eller som filmregissören Josef Fares säger om att skära ner på kulturen. Vem vill leva i ett tråkigare samhälle? Så vart gick pengarna som togs från studieförbunden? Jo, bland annat till att utbilda batteritekniker som skulle jobba på Northvolt.

Årets bokmässa i Göteborg i september har folkbildning som tema. Jag är övertygad om att filmen Inte ett riktigt jobb kommer att få stort utrymme där även om den är något tendentiös.

Betyg: HHH

Distributör: Cinecct Sweden AB

En bild antas säga mer än tusen ord, men boken är nästan alltid bättre än filmen. Så även i detta fallet. Historien är densamma, ungdomsledaren Nicolas får upp ögonen för en ung kille, Elijah, som uppenbart har talang för basket, men som också dras med lojaliteten till sina jämnåriga kompisar som på ett mer klassiskt vis engageras i Malmös gängvärld. Filmen bygger på Nicolas Lunabbas debutbok där han skildrar kampen för att behålla stadens fattiga ungdomar vid liv.

Filmens och verklighetens Elijah flyttar hem till Nicolas eftersom hans mamma har problem med alkohol. Relationen mellan Nicolas och Elijah blir komplex. Boken nämner det i förbifarten, men filmen gör en större sak av det suspekta i att en ung pojke flyttar hem till en vuxen ungdomsledare. Peshang Rads lite skamsna och allvarliga blickar och miner gör sig bra när han möter fördomarna. Även hans kollegor (artisten Jason ”Timbuktu” Diakité och Sandra Stojilijkovic, Tunna blå linjen) från organisationen Hela Malmö reagerar starkt. Nicolas tvivelaktiga initiativ kan riskera fortsatt bistånd från kommunen. Vad ska folk tro? Nicolas själv försäkrar att hans enda intresse är att rädda åtminstone en pojke, Elijah, från samma öde som tjugotre andra ungdomar drabbats av på kort tid. Att skjutas på gatan. Till och med Elijah (Rudwal Socdal) säger det rakt ut, det är okej om Nicolas är bög. Han är övertygande i sin roll och vi kommer att få se mer av honom framöver.

Vändningen kommer när allt ställs på sin spets, Elijah har lika mycket varit en räddande ängel för Nicolas, från hans inre rädslor och ensamhet. Filmen avslutas dock alldeles för snabbt, förloppet pressas ihop i ryckiga scener och vissa trådar följs inte upp, som om teamet insåg att filmen riskerade att bli för lång. Det skulle den inte ha blivit. Om valet står mellan boken och filmen så rekommenderar jag boken, skriven med ett tillgängligt språk i dagboksform. Peshang Rad gör likväl en förträfflig insats. Jag ser fram emot att se hans kommande tolkning av Dragan ”Jokso” Joksovic, maffiabossen i Stockholm som sköts ihjäl på Solvalla 1998 serien Maffia.

Betyg: HHH

Distributör: Nordisk film

Hur mycket pengar som satsas på olika brottsförebyggande åtgärder i Sverige är det ingen som vet. En siffra som nämns är 20 miljarder kronor som årligen delas ut från staten. Utöver det kommer pengar från kommuner, regioner och stiftelser liksom projektpengar från Allmänna arvsfonden och EU:s socialfond. Det är svårt att avgöra vad som har effekt, vad som inte fungerar eller vad som rent av är skadligt och förvärrar situationen eftersom dess påverkan kan vara så utdragen och komplex. Politikerna vill ofta se snabba resultat. Civilsamhället och föreningslivet har en tung roll i detta långsiktiga arbete där myndigheter inte når fram. Samtidigt gör polisen bedömningen att välfärdsbrotten generar mer pengar till den organiserade brottsligheten än narkotikahanteringen.

Alexander Gagliano och Kina Pohjanen, båda prisade grävande journalister på Sveriges radio Ekot, bestämde sig för att granska det pengaflöde som ska motverka rekrytering av unga gängkriminella, men att granska det goda visade sig vara besvärligt. Systemet bygger på tillit och självrapportering och vem misstror och kontrollerar de som säger att de vill göra gott? I boken redogör Gagliano och Pohjanen grundligt för tre medialt uppmärksammade fall där kontrollen har uteblivit eller visat ett omfattande fusk och missbruk med pengarna. Statsbidraget i Botkyrka som skulle stoppa gängen, den hyllade föreningen Flamman i Malmö och läxhjälpen i Bergsjön.

Jag gillar det journalistiska perspektivet där de gräver i kvitton, fakturor, mejltrådar och hemliga källor, deras envishet när de inte får svar som duger. Ämnet är ytterst allvarligt, blodet kokar över att det inte bara handlar om slarv eller okunskap utan i många fall om medvetna bedrägerier som möter rädslan hos bidragsgivare att ifrågasätta för att inte kallas rasister. Det är stora summor som försvinner i privata fickor och som alltid så är det hederliga, hårt arbetande, godhjärtade människor som får betala priset när kontrollen och misstänksamheten ökar, när det blir svårare att söka stöd för en bra verksamhet, när kriminella ska avslöjas. Ändå är det något i läsningen som gör att det inte lyfter för mig. Det blir aldrig spännande. Jag vet inte om det är för att författarna jobbar med radio, men språket är pratigt, mer redogörande än gestaltande. Ibland lägger de ut cliffhangers som påminner om klickbeten som ”du kan aldrig tro vad som hände sen” och det fungerar snarare åt motsatt håll. När det som hände inte var någon stor sak så infinner sig en besvikelse.

Avsnittet om Allmänna arvsfonden är mer intressant. Grundtanken när fonden bildades 1928 var att arv utan arvingar ska komma samhällets barn och unga till nytta. Numera permanenta verksamheter som BRIS, Friends och Glada Hudik-teatern startade en gång som arvsfondsprojekt. Även färdtjänst och personlig assistans finansierades först av Arvsfonden innan det blev till en offentlig tjänst inom kommunerna. Samtidigt har senare granskningar anklagat Arvsfonden för gravplundring och att vara en bidragsfabrik då beslutsfattarna har varit usla på att skilja bra verksamhet från dålig med obefintlig uppföljning. Vissa fall har bedrivit rent demokratihotande verksamhet, upprätthållit klanstrukturer och personer kopplade till organiserad och ekonomisk brottslighet har levt gott på fondens pengar. Så sent som 2024 rekommenderade Riksrevisionen att fonden ska läggas ner, men regeringen bestämde i stället att kontrollerna ska skärpas.

Sammantaget är boken ett välkommet inslag i arbetet mot att kriminella ska avslöjas var de än rör sig och den rekommenderas, men frågan är om den tunga läsningen gör boken otillgänglig och inte når ut så brett som den borde. Kunskapen är viktig och förtjänar att kanske spridas i en annan form.

Betyg: HHH

Förlag: Bokförlaget Forum

När jag var ung tonåring på 80-talet fanns det en viss fascination i vänskapskretsen för så kallade ”splatterfilmer” med mycket visuellt våld och blodiga uppgörelser. Tekniken bestod främst av VHS-kassetter och ville man kopiera en film fick man koppla ihop två videobandspelare, den ena på uppspelning och den andre på inspelning. Vissa band med filmer kunde gå runt i ett kompisgäng på helgerna och det fanns viss status i att ha sett de allra värsta. Ibland gick det rykten om att det fanns ”snuffmovies”, alltså filminspelningar av riktiga övergrepp och mord på verkliga människor, men förmodligen var det vandringssägner. Åtminstone hade det aldrig varit aktuellt för någon som jag kände att vilja se på det. Även om spelfilmerna kunde upplevas som realistiska så var det bara effekter på låtsas. Förklaringen till vad det var som lockade ligger nog dolt i hjärnans fettvävnader. Som vuxen kan jag känna vämjelse för sådana filmer, men det var något med ungdomen och dess gränslöshet.

Sedan dess har grafiken och tekniken utvecklats. Våldsamma filmer och dataspel har av vissa ansetts avtrubba dess användare och helt enkelt göra dem allvarligt känslostörda. Internet gjorde att det blev mycket lättare att kopiera och sprida ljud och bild. Frågan är om film- och dataspelsvåldet, som har funnits länge, har något med internetsekten 764 att göra som är rena skräckfilmen i verkligheten. I Sverige blev fenomenet känt när 14-årig kille högg en kniv i ryggen på en 82-årig man som var på väg hem efter ett besök hos sin fru på ett vårdboende. Överfallet sändes live över internet och följdes av flera användare som hejade på. Ett liknande knivöverfall inträffade senare i Borås på en 57-årig kvinna som var ute med sin hund på kvällen, av en lika ung kille.

764 och liknande grupper som No lives matter (NLM) och True crime community (TCC), består av väldigt unga personer och dess syfte är att skapa så groteska, våldsamma filmklipp som möjligt i verkligheten och dela det i slutna grupper på internet. Ju värre desto bättre. För att få vara med eller bli någon som får uppmärksamhet måste du bidra med innehåll. Det ger status och respekt och framför allt chockverkan. Mestadels ägnar sig användarna åt att manipulera barn som de hittar i vanliga spelchattar online, skapa ett förtroende och samla på sig information eller intima bilder på dem för att sen kunna utpressa dem att göra som de blir tillsagda, annars kommer bilderna som redan har skickats att spridas till skolan eller föräldrarna. Barnen krossas bokstavligt, de uppmanas till att skada sig själva, ibland att ta sitt liv för att de är ”redan körda”. Hoten och trakasserierna är inte bara gränslösa i bemärkelsen fasansfulla, en kille i Umeå kan lika snabbt manipulera en flicka i Australien i realtid. När de digitala klippen inte är tillräckligt hetsar de varandra att gå ut på gatan och ge sig på någon, vem som helst. Den 12-årige pojke som knivskar en 5-årig flicka i Helsingborg under sommaren 2026 ska ha en koppling till ett sådant nätverk.

Allt detta skildrar Aftonbladets journalist Gustaf Tronarp med ett tydligt och lättläst språk i sin bok. Han grottar inte i detaljer, men väjer inte heller för att beskriva hur vansinnigt skräckinjagande den här företeelsen är. När polisen lyckas gripa dessa unga förövare och frågar varför de ägnar sig åt detta så framstår de som fullständigt uttråkade. Svaret kan bli lojt, att det är kul. Ibland menar de att de själva är utpressade av andra att skapa innehåll för att inte råka illa ut. Det blir ett system av hållhakar. Tronarps balansgång gör att man orkar sig igenom boken även om man ibland måste ta en paus och andas. Han skildrar offer, förövare och polisens svårigheter i att förhindra övergreppen då det hela tiden kommer nya som radikaliseras in i sekten. Internet är öppet 24/7 och förövarna blir experter på att hitta sårbara barn som kanske saknar vänner utanför datorvärlden. Det är så mörkt och likväl hjälper det inte att blunda. Först måste vi veta vad som står på spel för att kunna agera.

Betyg: HHH

Förlag: Mondial

Jag var länge förtjust i och fascinerad av Greta Thunberg. Hur denna lilla tjej hittade sitt kall i livet och en morgon satte sig lutande mot Riksdagshusets vägg med en enkel skylt om Skolstrejk för klimatet. Hon drog igång en världsomspännande rörelse, unga människor tog efter och skakade om etablissemanget. Hon var sig själv och inte förställd eller korrupt. Det var häftigt att se hennes sura min när hon såg Trump gå förbi henne på FN:s klimattoppmöte i New York 2019. Häftigt att hon vägrade att flyga dit utan åkte segelbåt över Atlanten. Häftigt att världens skurkar, som Putin och Trump, valde att kommentera henne. Gretas ”How dare you-tal” på samma toppmöte är numera klassisk historia. 7,6 miljoner människor uppgavs ha demonstrerat runt om på jorden. Häftigt var även hennes pigga, engagerade ”bla bla bla-tal” på FN:s klimattoppmöte COP26 i Milano 2021. Även om utvecklingen gick trögt så hade hon fångat världens öron och uppmärksamhet.

Filmen skildrar en rad ungdomar som engagerade sig i rörelsen Fridays for future mellan 2018 till 2025. I början är de nästan bara barn. Det är mycket prat. Vi som har levt lite längre har ofta hört argumenten förut, men för dem blev det första gången och de hade passionen som vuxna ofta saknar när livet fylls med annat ansvar. Under filmens gång blir ungdomarna lite äldre och snart är de unga vuxna. De börjar bli utbrända, uppgivna och rids av tvivel.

Efter 2023 tappar de nästan sugen. Det går för långsamt. Den stora förändring som de hoppades på inträffar inte. Utvecklingen går snarare åt fel håll och nu börjar de radikaliseras. Det blir mer och mer civil olydnad och Greta tappar efter hand sitt inflytande och sin plattform. Att se henne släpas bort av polis för att hon blockerar ingången till Riksdagshuset är inte häftigt. Bara sorgligt. Hennes radikalisering eskalerar med engagemanget för Palestina, hon blir alltmer sedd som en oresonlig aktivist och hon syns inte längre på några politiska toppmöten, inga nya bevingade tal sker inför den samlade världsopinionen. Det finns inte längre några pluspoäng för en ikon som Barack Obama att stå bredvid Greta.

Vad hände med den sköra, intellektuella Greta som slog an ett ackord inom oss? Hon skymtar fram i ett sårbart ögonblick i filmen där hon tårögd konstaterar att i den polariserade värld som råder, med ökad extremism och oförsonliga konflikter, så har hon förlikat sig med att hon inte kommer att leva ett långt liv. Låt oss vid Gud hoppas på att hon har fel, att hon får ett långt innehållsrikt liv där dagens outhärdliga realitet lugnar ner sig. Utan att avslöja för mycket så vinner rörelsen ny kraft alldeles innan filmens eftertexter börjar rulla.

Betyg: HH

Distributör: Folkets bio

Den som gillar Ocean’s eleven och dess efterföljande filmer kommer inte att bli besviken på In the grey. Det är fartfyllt tempo med en enkel plot, en god protagonist som knäcker en ond antagonist. Miljardären Salazar vägrar betala tillbaka ett stort lån och bryts steg för steg ner av fixaren Sophias team. De har både hängslen och livrem om något skulle gå snett, men planerna är så komplexa och hastigt genomförda att det inte är någon idé att försöka hänga med. Det går som ett klockverk och övas in i teamets muskelminne. Underhållande är det, inte minst för alla sagolikt vackra människor som har samlats. Henry Cavill. Jake Gyllenhaal, Rosamund Pike och som grädde på moset, Eiza Gonzáles som styr sina undersåtar med ett lillfinger. Deras lojalitet är osviklig och de gör allt det som män drömmer om att få göra för en vacker kvinna. Räddar henne var hon än befinner sig i för knipa i hopp om att förlänas en blick.

Det tar ett tag innan jag känner igen norske Kristofer Hivju, trots han karaktäristiska look (Steinar i svenska Beck). Här är han en hård livvakt åt skurken Salazar. Jag läser att filmen spelades in för tre år sedan under den stora Hollywoodstrejken och att premiären sedan hållits tillbaka av någon anledning. När den nu kommer på biograferna är det utan större marknadsföring. Som bionöje är den klart sevärd, det sprängs och skjuts och replikerna är lika snabba, men håll förväntningarna på en rimlig nivå.

Betyg: HHH

Distributör: Nordisk film

Makarna Raynor och Moth Winn drabbas samtidigt av ett hårt sjukdomsbesked och förlorar sitt hem efter en felinvestering. Utan någonting som binder dem till en särskild plats eller framtid bestämmer de sig för att bara gå. Sätta ena foten framför den andra. De följer en hundra mil lång vandringsled längs Englands sydkust och möter imponerande landskap, krävande omkast i väderleken, fysiska och psykiska utmaningar. I byar längs leden kan de fylla på matförråd, ladda mobiler och pausa stegen. De drivs inte av något annat mål än att klara av vandringen och dagen. Det är en fantastisk film, vacker och inspirerande.

Pilgrimsvandring har alltid varit förknippat med en andlig och kroppslig resa efter livskriser, ett sökande efter mening, att bryta med plikter och rutiner som lämnar plats för reflektion och faktiskt vila i stillhet. Det kan vara att följa i spåren från tidigare generationer eller att hitta sig själv. Paret Will växlar mellan rollerna som stark och svag och upptäcker efter hand att katastrofen i själva verket var en befrielse.

Vi som slaviskt följde Arkiv X på 90-talet får nu återse Gillian Anderson, som då spelade agent Dana Scully, i rollen som en handlingskraftig Raynor. Tillsammans med Jason Isaacs utgör de ett idealt par som samarbetar och fångar upp varandra om någon faller. Filmen bygger på boken med samma namn som i sig är en sann historia. Den rekommenderas varmt, särskilt för den som någon gång har lekt med tanken på att vandra ut i världen med ett avlägset, diffust mål.

Betyg: HHHH+

Distributör: Triart film