Hans Karlsson blogg

Jag var länge förtjust i och fascinerad av Greta Thunberg. Hur denna lilla tjej hittade sitt kall i livet och en morgon satte sig lutande mot Riksdagshusets vägg med en enkel skylt om Skolstrejk för klimatet. Hon drog igång en världsomspännande rörelse, unga människor tog efter och skakade om etablissemanget. Hon var sig själv och inte förställd eller korrupt. Det var häftigt att se hennes sura min när hon såg Trump gå förbi henne på FN:s klimattoppmöte i New York 2019. Häftigt att hon vägrade att flyga dit utan åkte segelbåt över Atlanten. Häftigt att världens skurkar, som Putin och Trump, valde att kommentera henne. Gretas ”How dare you-tal” på samma toppmöte är numera klassisk historia. 7,6 miljoner människor uppgavs ha demonstrerat runt om på jorden. Häftigt var även hennes pigga, engagerade ”bla bla bla-tal” på FN:s klimattoppmöte COP26 i Milano 2021. Även om utvecklingen gick trögt så hade hon fångat världens öron och uppmärksamhet.

Filmen skildrar en rad ungdomar som engagerade sig i rörelsen Fridays for future mellan 2018 till 2025. I början är de nästan bara barn. Det är mycket prat. Vi som har levt lite längre har ofta hört argumenten förut, men för dem blev det första gången och de hade passionen som vuxna ofta saknar när livet fylls med annat ansvar. Under filmens gång blir ungdomarna lite äldre och snart är de unga vuxna. De börjar bli utbrända, uppgivna och rids av tvivel.

Efter 2023 tappar de nästan sugen. Det går för långsamt. Den stora förändring som de hoppades på inträffar inte. Utvecklingen går snarare åt fel håll och nu börjar de radikaliseras. Det blir mer och mer civil olydnad och Greta tappar efter hand sitt inflytande och sin plattform. Att se henne släpas bort av polis för att hon blockerar ingången till Riksdagshuset är inte häftigt. Bara sorgligt. Hennes radikalisering eskalerar med engagemanget för Palestina, hon blir alltmer sedd som en oresonlig aktivist och hon syns inte längre på några politiska toppmöten, inga nya bevingade tal sker inför den samlade världsopinionen. Det finns inte längre några pluspoäng för en ikon som Barack Obama att stå bredvid Greta.

Vad hände med den sköra, intellektuella Greta som slog an ett ackord inom oss? Hon skymtar fram i ett sårbart ögonblick i filmen där hon tårögd konstaterar att i den polariserade värld som råder, med ökad extremism och oförsonliga konflikter, så har hon förlikat sig med att hon inte kommer att leva ett långt liv. Låt oss vid Gud hoppas på att hon har fel, att hon får ett långt innehållsrikt liv där dagens outhärdliga realitet lugnar ner sig. Utan att avslöja för mycket så vinner rörelsen ny kraft alldeles innan filmens eftertexter börjar rulla.

Betyg: HH

Distributör: Folkets bio

Den som gillar Ocean’s eleven och dess efterföljande filmer kommer inte att bli besviken på In the grey. Det är fartfyllt tempo med en enkel plot, en god protagonist som knäcker en ond antagonist. Miljardären Salazar vägrar betala tillbaka ett stort lån och bryts steg för steg ner av fixaren Sophias team. De har både hängslen och livrem om något skulle gå snett, men planerna är så komplexa och hastigt genomförda att det inte är någon idé att försöka hänga med. Det går som ett klockverk och övas in i teamets muskelminne. Underhållande är det, inte minst för alla sagolikt vackra människor som har samlats. Henry Cavill. Jake Gyllenhaal, Rosamund Pike och som grädde på moset, Eiza Gonzáles som styr sina undersåtar med ett lillfinger. Deras lojalitet är osviklig och de gör allt det som män drömmer om att få göra för en vacker kvinna. Räddar henne var hon än befinner sig i för knipa i hopp om att förlänas en blick.

Det tar ett tag innan jag känner igen norske Kristofer Hivju, trots han karaktäristiska look (Steinar i svenska Beck). Här är han en hård livvakt åt skurken Salazar. Jag läser att filmen spelades in för tre år sedan under den stora Hollywoodstrejken och att premiären sedan hållits tillbaka av någon anledning. När den nu kommer på biograferna är det utan större marknadsföring. Som bionöje är den klart sevärd, det sprängs och skjuts och replikerna är lika snabba, men håll förväntningarna på en rimlig nivå.

Betyg: HHH

Distributör: Nordisk film

Makarna Raynor och Moth Winn drabbas samtidigt av ett hårt sjukdomsbesked och förlorar sitt hem efter en felinvestering. Utan någonting som binder dem till en särskild plats eller framtid bestämmer de sig för att bara gå. Sätta ena foten framför den andra. De följer en hundra mil lång vandringsled längs Englands sydkust och möter imponerande landskap, krävande omkast i väderleken, fysiska och psykiska utmaningar. I byar längs leden kan de fylla på matförråd, ladda mobiler och pausa stegen. De drivs inte av något annat mål än att klara av vandringen och dagen. Det är en fantastisk film, vacker och inspirerande.

Pilgrimsvandring har alltid varit förknippat med en andlig och kroppslig resa efter livskriser, ett sökande efter mening, att bryta med plikter och rutiner som lämnar plats för reflektion och faktiskt vila i stillhet. Det kan vara att följa i spåren från tidigare generationer eller att hitta sig själv. Paret Will växlar mellan rollerna som stark och svag och upptäcker efter hand att katastrofen i själva verket var en befrielse.

Vi som slaviskt följde Arkiv X på 90-talet får nu återse Gillian Anderson, som då spelade agent Dana Scully, i rollen som en handlingskraftig Raynor. Tillsammans med Jason Isaacs utgör de ett idealt par som samarbetar och fångar upp varandra om någon faller. Filmen bygger på boken med samma namn som i sig är en sann historia. Den rekommenderas varmt, särskilt för den som någon gång har lekt med tanken på att vandra ut i världen med ett avlägset, diffust mål.

Betyg: HHHH+

Distributör: Triart film

Drygt fyrtio år efter mordet på Olof Palme fortsätter böcker att gräva i vad som hände. Det kräver ett visst mod att lyfta fram Christer Pettersson igen efter böckerna och uppmärksamheten de senaste åren kring Stig Engström och den något mer mystiske Christer A. Den som fortfarande tror att det var Christer Pettersson som sköt Palme brukar uppfattas som faktaresistent, men journalisten Thomas Kanger gör ett tappert försök. Kanger skrev den allra första boken om mordet 1987, långt innan Christer Pettersson var känd och nu återvänder han till mordplatsen.

I början känns det rätt bra, Kanger sätter stämningen i tiden och bilden över platsen. Läsaren får en detaljerad redogörelse över förvirringen kring tidpunkterna då klockor inte alltid gick samstämmigt. Petterssons vardagsliv i ständig jakt på knark skildras i maklig lunk. Den som har undrat hur polisen kunde fastna på just Pettersson ser efter hand att det finns trots allt visst fog för misstanken, åtminstone när vittnesmålen börjar snäva in på honom. En prövande teori målas upp. Inte minst Lisbeth Palmes, visserligen starkt ifrågasatta utpekande, väger tungt i en första anblick. Den som har läst Lena Ebervalls och Per E Samuelsons bok ”Bombmannens testamente” hittar där ett tänkbart motiv i vänskapen med Lars Tingström. Likaså den som har sett Mikael Hylins dokumentär från 2006, fast där mynnar det ut i ett helt annat händelseförlopp som bygger på att Pettersson förväxlade sin langare Sigge Cedergren med Olof Palme. Båda känns trovärdiga i sin framställning. Men som i alla teorier faller det på mordplatsen. Det blir ett oerhört pusslande med tidpunkter genom hela boken för att placera Pettersson rätt i tid och plats.

Det som skiljer Engström-spåret från alla andra är att det råder inga tvivel att han var på platsen i rätt tid. Alla andra spår utgår från ett tänkt motiv och sen måste den som har motivet placeras i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan vid just den tiden. Det finns ingen möjlighet att planera eftersom det var ett spontant biobesök av makarna Palme och ett hastigt påkommet beslut att gå hem i stället för att åka tunnelbana. De korsar dessutom Sveavägen från ena till andra sidan vilket gör planeringen än svårare. Alla dessa argument försvinner i Engström-spåret eftersom han faktiskt var där och då. Om han sen var ett osynligt vittne eller en plötsligt påkommen gärningsman är likväl oklart.

Den intresserade rekommenderas att läsa alla tre böckerna och landa i den uppfattning man känner att man kan leva med. Den stora gåtan kvarstår trots allt, kanske fanns det en fjärde ensamagerande gärningsman i området som har klarat sig undan alla spekulationer.

Betyg: HH

Förlag: Kaunitz-Olsson

Jag har läst några böcker nu av äldre poliser som sammanfattar sina karriärer. Leif Jennekvist blev känd för allmänheten när han fick ansvar för utredningen av mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Vi som gillar att nörda ner oss i tjuv och polis-historier och gamla mordfall minns honom och frustrationen när tiden gick och ingen mördare kunde gripas. Skulle vi drabbas av ännu ett olöst trauma efter mordet på Olof Palme? Jag minns särskilt att ett prov hämtades från PKU-registret för att jämföra med spår från gärningsmannen trots att det inte var tillåtet. PKU är en samling blodprov från alla barn födda i Sverige efter 1975. Agerandet bidrog till att mordet på Anna Lindh klarades upp, men sedan dess har inget blodprov fått hämtas där. Det är samma dilemma som vilar över den nya dna-lagen kring släktforskning. Möjligheten att lösa svåra brott ställs mot integriteten.

Jennekvists bok är full av anekdoter från hans tidiga år som polis. Han är för ovanlighetens skull en hög chef som har gått hela vägen från patrullering. De korta utsvävningarna är precis som det ska vara där patrullpolisen kan möta nästan vad som helst. Ett exempel som berör särskilt är den äldre kvinna som ringer polisen med jämna mellanrum och klagar på sin man. Jennekvist åker dit, men lägenheten är tom. Maken visade sig vara avliden sedan några år, men kvinnan nickar ändå mot en köksstol och säger, titta, han sitter bara där och gör ingenting längre…

Ganska snabbt avancerar Jennekvist till allt högre chefspositioner och bokens avsnitt blir efter hand lite tyngre och torrare. Tonen blir rakare och mer flyktig runt otaliga mötesrum, men det är ändå intressant att följa polisverksamheten på den nivån. Som alltid när det gäller dessa sammanfattande av personliga karriärer med tillbakablickar så får läsaren en chans att minnas fall som vi kanske har följt i media under vårt eget liv fram till dess upplösning och nostalgin kan väckas. Boken är ett litet bidrag i den samlade historieskrivningen av svenska fall.

Betyg: HHH

Förlag: Lind&Co

Många blev upprörda när tidigare statsminister Göran Persson 2004 lämnade ordförandeposten i arbetarpartiet Socialdemokraterna och flyttade in i en sörmländsk herrgård och blev godsägare. Därpå följde en utdragen grannfejd som nådde förlikning efter tio år. Regissören Ulf Malmros nya film Grannfejden är baserad på den historien där Kjell Bergqvist gör ett ganska lågmält porträtt av Göran Persson som visserligen snattar smågodis i affären, men i övrigt känner sig bortglömd och olycklig. Livet på landet och som styrelseproffs blev inte som han hade tänkt sig. Ia Langhammer spelar däremot en vidrig fd statsministerfru, oklart hur mycket av Anitra Steen som finns i henne. Referenserna till verkligheten är dock många, som att paret försöker muta kommunledningen att tvångsomhänderta den egensinnige grannen mot att de ser till att ett Systembolag kommer till byn. Anitra var ju VD för Systembolaget.

Grannen Flodman spelas av Robert Gustafsson (ett par månader efter sin insats i Regnmannen). Om man bortser från ett ganska styltigt manus så är filmen rolig och har potential att bli en klassiker, likt Den bästa sommaren. Gustafsson gestaltar sin roll som byfåne lika sårbart och harmlöst som Roland Järverup. Flera drag förenar dem, inte bara värmländskan och självutplåningen. Människor i Flodmans omgivning driver med honom och är genuint elaka på ett sätt som, trots filmens komiska ambition, sätter sig som en klump i halsen.

Även Tuva Novotny har medverkat i tidigare filmer av Malmros. Här säger hon repliken som säkert kommer att sätta sig. ”Influencer är inget yrke, det är en diagnos.” Kanske är den värmländska miljön lite klyschig liksom den kända Instagramprofilen från Stockholm som återvänder hem, men här är ändå en härlig svensk film som med stor sannolikhet kommer att spelas länge på såväl bio som senare i televisionen.

Betyg: HHH

Distributör: Nordisk film

Expressens kriminalkrönikör Fredrik Sjöshult är en bra berättare med ett rikt och behagligt språk. Här har han hittat det som sannolikt varje journalist drömmer om, en medryckande historia som bara växer och växer till att omfamna en hel bok. Det blir snart ett självspelande piano där man som sakkunnig blir den som får tips om liknande händelser. Advokatrötan handlar om den ohederlighet som har trängt in i kåren, som försvårar för rättsväsendet och underlättar för misstänkta att komma undan sina brott.

Rättssäkerheten är ett grundfundament i en demokrati. Där ingår rätten till ett bra försvar och att få prata enskilt med sin advokat utan att någon utomstående lyssnar. Den rätten utgör ett stort ansvar för advokaten att hålla på reglerna, att inte missbruka möjligheten som förtroendet öppnar för. Den som är häktad med restriktioner ska inte kunna kommunicera med omvärlden för att påverka eller ”justera” målet, som de säger. Men gång på gång avslöjas advokater som förmedlar information, brev eller telefonsamtal mellan häktade och deras medlöpare. Ibland uppstår stor humor när Sjöshult refererar till uppdagade meddelanden, från gängens infantila slang till myndigheters ordförråd.

Advokaterna tar en avsevärd risk när de bryter mot restriktionskravet, de riskerar inte bara att förlora uppdrag, att åtalas och att bli uteslutna ur Advokatsamfundet och därmed inte längre kunna verka som advokat. De riskerar också att grovt kriminella inte kan dömas utan kan fortsätta att begå nya brott. Ett långt läsvärt avsnitt i boken handlar om turerna runt den tolvårige Adrianas mördare. Man undrar varför det ändå är så vanligt. Kanske för att det är så lätt. Samtalet mellan advokaten och dess klienter sker enskilt, advokaten kontrolleras inte på vägen in eller ut från anstalten och det blir enkelt att få med sig en lapp eller bara känslig information till en anhörig eller kompanjon.

Ett annat avsnitt handlar om advokaterna Kungen och Prinsen som satte i system att kringgå de regler som ska skydda vårt samhälle från korruption. De brottsmisstänkta bytte sina tilldelade advokater till den ökända byrån eller begärde särskilt att få just dem då deras extratjänster blev en konkurrensfördel. De dömdes senare till långa fängelsestraff. Det är skrämmande. Många gånger avslöjas det som sker av en ren slump. I andra fall kan det pågå länge trots att misstankar finns för att frågan är så känslig.

Som alltid är majoriteten av Sveriges advokater förstås professionella och skötsamma och de skyr sina mindre nogräknade kollegor, men det är en hård bransch och med ”rätt” attityd kan så kallade ”gängadvokater” dra hem stora mål som genererar bra ersättning från staten. Som sades under ett boksamtal med Sjöshult på förra årets Bokmässa i Göteborg, det är inte åklagaren eller domaren som kör de dyra sportbilarna. Inte poliserna heller. Boken rekommenderas starkt för insikt om hur lätt rötan drabbar ett samhälle.

Betyg: HHHH

Förlag: Bokförlaget Forum

Naomi Rapace gör ett stramt porträtt av den ikoniska Moder Teresa, nunnan som tilldelades Nobels fredspris 1979 för sitt arbete bland Indiens fattigaste. Levnadsreglerna som nunna är hierarkiska och rigida. De gör enorma uppoffringar i livet och helst ska de hålla sig inne i klostret, men Teresa känner att hennes kall finns ute bland de fattiga i Calcutta. Hon bakar bröd med sina klostersystrar, bryter det i små bitar och ger sig ut på nätterna där hon delar ut brödbitarna till hungriga människor.

Filmen utspelar sig under en vecka då hon väntar på svar från påven efter sin begäran om att få lämna klostret för att bilda en egen orden. Hon upprätthåller sin stränghet som förebild inför sina systrar, men i enskildhet tränger tvivlet fram. Under intima samtal med biktfadern Freidrich framträder närmast erotiska undertoner, något som de både håller tillbaka och beklagar. Teresa har valt Jesus och hennes plan att lämna klostret gör Fredrich olycklig. Planen är att syster Agneiszka ska ta över efter Teresa och göra utträdet lättare, men allt håller på att gå om intet när Agneiszka visar sig vara gravid efter tjänstgöring på annan ort. Det värsta sveket och abort är förstås otänkbart.

Rakt igenom är skådespelarinsatserna trovärdiga och filmen skildrar dilemman som torde drabba den som har valt bort livet i världen för att leva i avskildhet. Samtidigt förekommer obegripliga scener, som när Teresa yrar runt i sitt kloster till finska Eurovisionvinnare Lordis ”Hard rock Halleluja” eller när hon ligger i ett vitt rum och talar öppenhjärtigt med fader Fredrich, men det visar sig vara en dröm.

Utan att veta speciellt mycket om Moder Teresas liv och verk så tror jag inte att filmen bidrar med så mycket till den som är mer insatt. Den är sevärd och intressant, men det är tveksamt om Rapace kommer att bli ihågkommen för den rollen efter sin insats som Lisbeth Salander i Stieg Larssons filmer.

Betyg: HHH

Regi: Teona Struger Mitevska

Distributör: Scanbox