Hans Karlsson blogg

Naomi Rapace gör ett stramt porträtt av den ikoniska Moder Teresa, nunnan som tilldelades Nobels fredspris 1979 för sitt arbete bland Indiens fattigaste. Levnadsreglerna som nunna är hierarkiska och rigida. De gör enorma uppoffringar i livet och helst ska de hålla sig inne i klostret, men Teresa känner att hennes kall finns ute bland de fattiga i Calcutta. Hon bakar bröd med sina klostersystrar, bryter det i små bitar och ger sig ut på nätterna där hon delar ut brödbitarna till hungriga människor.

Filmen utspelar sig under en vecka då hon väntar på svar från påven efter sin begäran om att få lämna klostret för att bilda en egen orden. Hon upprätthåller sin stränghet som förebild inför sina systrar, men i enskildhet tränger tvivlet fram. Under intima samtal med biktfadern Freidrich framträder närmast erotiska undertoner, något som de både håller tillbaka och beklagar. Teresa har valt Jesus och hennes plan att lämna klostret gör Fredrich olycklig. Planen är att syster Agneiszka ska ta över efter Teresa och göra utträdet lättare, men allt håller på att gå om intet när Agneiszka visar sig vara gravid efter tjänstgöring på annan ort. Det värsta sveket och abort är förstås otänkbart.

Rakt igenom är skådespelarinsatserna trovärdiga och filmen skildrar dilemman som torde drabba den som har valt bort livet i världen för att leva i avskildhet. Samtidigt förekommer obegripliga scener, som när Teresa yrar runt i sitt kloster till finska Eurovisionvinnare Lordis ”Hard rock Halleluja” eller när hon ligger i ett vitt rum och talar öppenhjärtigt med fader Fredrich, men det visar sig vara en dröm.

Utan att veta speciellt mycket om Moder Teresas liv och verk så tror jag inte att filmen bidrar med så mycket till den som är mer insatt. Den är sevärd och intressant, men det är tveksamt om Rapace kommer att bli ihågkommen för den rollen efter sin insats som Lisbeth Salander i Stieg Larssons filmer.

Betyg: HHH

Regi: Teona Struger Mitevska

Distributör: Scanbox

Under filmen drar sig tankarna mot Forrest Gump som ständigt hamnar i otroliga sammanhang och som inte riktigt uppfattar omgivningens spelregler, men det är ändå ingen rättvis jämförelse. Marty Supreme utspelar sig under en kort period på 50-talet och om Forrest Gump var oskuldsfull så är Marty Mauser, som huvudrollen heter, kallt beräknande, lögnaktig och gränslös. Han är en sorglös, problemfri drömmare som sveper fram i tillvaron och lämnar såväl offer som förödelse bakom sig. Han har ett enda mål i livet, att bli världens bästa bordtennisspelare och att bevisa det genom att ställa upp i mästerskap långt från USA. Karaktären bygger på den verklige bordtennisspelaren Marty Reisman och dennes självbiografiska bok.

Tempot är högt och Mauser har talets gåva att krångla sin in i och ut ur de flesta möten han råkar ut för. Hans självförtroende imponerar, men det är inte alla som faller för hans charm och när de synar honom visar sig oftast ett tomt skal. Han har dock talang för bordtennis och skulle gå långt, om det inte vore för att få i hans omgivning bryr sig om sporten, vilket gör att den hjälp han behöver för att ta sig till tävlingarna ständigt dras undan.

Som alltid är det förtrollande att följa en bordtennismatch, i filmen förekommer mycket uppvisning, men det ligger ändå nära verkliga dueller som jag har sett på mästerskapsnivå. Gällande dialoger och scenografi är det snyggt och tidsenligt. Timothée Charlamet gör en fantastisk, trovärdig insats. Han är tidigare tvåfaldigt Oscarsnominerad, bland annat efter rollen som Bob Dylan i A Complete Unknown. Ändå lämnas jag efter filmen ganska oberörd. När jag i trailern ser Gwyneth Paltrow fråga Marty om vad han ska göra om hans dröm inte slår in och han svarar att den tanken har inte ens dykt upp i hans medvetande, så väcks en förväntan. Känslan att tro på sig själv no matter what, aldrig tvivla. Att den förväntan inte infrias helt beror kanske på Mausers falskspel på vägen, att han verkar sakna samvete. Men filmen är sevärd och som många tidigare storverk, ganska lång.

Betyg: HHH

Regi: Josh Safdie

Distributör: Nordisk film

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=s9gSuKaKcqM

Det är en gåta att arbetet mot våld i nära relation fortfarande prioriteras så lågt inom svenska myndigheter. Kriminaljournalisterna Evalisa Wallin och Johannes Jakobsson har skrivit ännu en bok om den tröga processen bakom alla kampanjer och ord om hur viktigt ämnet är. Fallet de följer är en ung kvinna, Klara. som tidigt råkar illa ut i kontakten med killar. När hon träffar David inträffar alla de klassiska varningssignalerna. Relationen är först passionerad, det går fort att flytta ihop och snart påbörjas normaliseringen där David växlar mellan varmt och kallt. Han förnedrar Klara, trycker ner hennes självkänsla under skosulorna och blir sedan mjuk och ber om förlåtelse.

Hon tvingas redogöra exakt vad hon gör, vem hon pratar med och kapar efter hand banden till såväl familj som vänner för att slippa bråk och diskussioner. David styr henne med hot och skuldkänslor, han kontrollerar hennes telefon och dator samtidigt som han själv träffar andra kvinnor vid sidan av. Som läsare tar man sig gång på gång för pannan och tänker varför Klara fortsätter vara med honom, men tyvärr är det svårt som utomstående att förstå beroendet som uppstår om man inte själv varit där. Längtan efter de fina stunderna som då och då ändå sker och man tänker att nu… nu är nog allt bra, bara jag inte gör det där igen.

Insprängt i berättelsen finns samtal med professionella som i olika roller jobbar med utsatta kvinnor. Bedrövligast av allt är att höra hur långsamt rättsväsendets kvarnar maler och polisens delvis dolda statusmarkering där våld i nära relation ständigt prioriteras ner, i synnerhet när resurser tas till att utreda alla gängskjutningar. Flera gånger har projekt och kampanjer från polisen lyft att nu ska våld mot kvinnor upp på agendan, men det blir sällan något av det. Projekt avslutas och när andra saker kommer emellan blir kampanjrubrikerna inte mycket värda.

Rent tekniskt är boken lättläst och är skriven på litterärt språk med påhittade dialoger. Den börjar i Klaras barndom och löper kronologisk vilket gör att det tyvärr aldrig blir riktigt spännande. Kanske hade den tjänat på att inleda med att dyka rakt in i något dramatiskt tillfälle eller att berättelsen var skriven mer i reportageform. Det som förtjänas att lyftas fram är att att det inte bara är äldre kvinnor som drabbas utan att så många unga kvinnor faller offer för en farligt svartsjuk pojkvän, som Wilma Andersson i Uddevalla och Tove Moberg i Hudiksvall. Det måste vara möjligt för ett rikt samhälle som Sverige att hjälpa unga kvinnor i tid och att lägga mer fokus på att begränsa gärningsmannens frihet när offret måste gömma sig.

Betyg: HH

Förlag: Mondial

Juldagen brukar vara den stora biodagen och i år släpps en påkostad och säkert av många, efterlängtad feelgood-film med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Paret har tidigare spelat den klassiska filmen Rain man med Dustin Hoffman och Tom Cruise från 1988 i hyllad teaterform. Där, under en paus i logen, föddes idén om att göra film av Jonas Karlsson bok, Regnmannen från 2019. Trots titlarnas likhet har historierna inget med varandra att göra. Idén till boken kom när Karlsson skulle vattna i sin trädgård och precis då började det regna. När det hände igen var processen igång.

Det är delvis en dyster film där Robert Gustafsson spelar en egensinnig äldre änkeman, Ingemar, inte helt olik sin insats som hundraåringen. Jonas Karlsson är hans regelstyrda granne som håller full koll på omgivningen. Scenen är en stekhet sommar utanför Kalmar, ungefär som sommaren 2018, utan regn. När Ingemar ska vattna sin framlidne hustrus rosor hittar han en gömd gammal kran inne i ett tätt buskage. I samma stund han vrider på kranen börjar det att regna från himlen. Det kräver några försök innan han inser att det verkar som att kranen kan styra regnet.

Det är en hemlighet som är svår att bevara inför den nyfikne grannen som förstås berättar för alla som är villiga att lyssna. Krisen i Kalmar växer när vattenmagasinen sinar och Ingemar försöker göra en deal med kommunen för att sätta på regnet mot att de gräver in bredband i byn. Makten över vädret stiger snart Ingemar åt huvudet, han tappar markkontakt och börjar se planer för sitt regnmakande för hela världen. Marocko ska få regn, men inte Ryssland förrän de slutar kriga.

Trots den namnkunniga och folkkära ensemblen i händerna på regissören Hannes Holm som bland annat gjort En man som heter Ove och Sune-filmerna, så blir det inte Regnmannen mycket mer än en stunds avkoppling, en hygglig feelgood-film som sannolikt blir sedd av många, men knappast blir ihågkommen i framtiden. Det blir närmast Göta kanal-buskis när två konsulter, stereotypa ”stockholmare”, lägger förslag på hur kommunalrådet ska bli känd på Instagram. Luta er tillbaka och gläds åt Gustafssons och Karlssons samspel i sina trädgårdar och behöver ni gå på toaletten så passa på när kommunalrådet planerar för den stora Regnfesten.

Distributör: Nordisk film

Betyg: HH

Jag minns Alexandrova-Zorinas förra bok, Imperiets barn, som ett idealiskt reportage. Så välskriven och inträngande i en osynlig värld som pågår parallellt med det öppna samhället. Nu har hon skrivit en ny bok som i stort sett berör samma fenomen och det är lika fantastiskt berättat. Det är svårt att lägga ifrån sig boken med sina korta målande avsnitt. Bara ett avsnitt till, tänker jag.

Förra gången var hon okänd och kunde lättare smälta in i miljöerna, men framgången från förra boken riskerade att göra henne känd. Alexandrova-Zorina tar in på ett relativt öppet natthärbärge där hon möter en brokig samling människor. På rak arm kan hon räkna upp ett tiotal liknande illegala hotell i Stockholmsområdet, mer eller mindre stökiga. På hennes boende är det hygglig ordning tack vare ett par män som ser till att hyresgästerna sköter sig. Ryssar och ukrainare delar kök och toaletter med uzbeker och georgier. De lever alla i en misär utan hopp om någon framtid. Mestadels jobbar de långa dagar inom något byggnadsarbete för en osäker lön. Förutom lägsta möjliga så kan arbetsgivaren göra avdrag för mat (överbliven skänkt mat från butiker) och logi (en madrass i ett förråd). Risken finns alltid att arbetsgivaren inte betalar ut pengar alls eller mindre än överenskommet. Arbetarna kan inte gå till facket eller polisen då de befinner sig i Sverige utan papper. Om de hotar att dra in någon maffiagrupp så ska de i så fall ha hälften av pengarna och arbetsgivaren kan då hota med en annan värre grupp. Det är så långt ifrån svenskt Saltsjöbadsavtal man kan komma.

I yttersta ändan är det ofta samvetslösa svenskar, i bokens fall rika knösar på Djursholm som renoverar sina villor, men firman de anlitar kan ha underleverantörer i flera led och där är det ofta landsmän som utnyttjar sina landsmän maximalt. Frågan som följer genom berättelsen är varför dessa arbetare ställer upp på villkoren och svaren är desamma varje gång. I hemländerna, de forna sovjetrepublikerna, är förhållandena ännu värre. Till och med i övriga Europa kan det vara värre.

Alexandrova-Zorina skulle göra ett reportage för Sveriges radio om de som bodde på natthärbärget, hon wallraffar som rysk svartjobbare och tvingas ljuga för att komma nära. Jag häpnar över hennes mod och skarpsinnighet. En del av de boende öppnar sig för henne och berättar om sina liv, andra ser henne som en kvinna som borde laga maten åt männen. När någon tar henne i armen för att få med henne in på sitt rum sliter hon sig loss. När hon till slut avslöjar vem hon egentligen är ställs hon inför tvivel. Avslöjar hon upplägget med illegala migranter kommer fastighetsägaren att stänga ner omedelbart. De boende hamnar på gatan och tvingas in i andra trånga skrymslen på andra smutsiga boenden där kanske ingen håller ordning alls. Avslöjar hon inte vad hon har sett så kommer verksamheten och lidandet bara fortsätta.

Jag önskar att Alexandrova-Zorina fortsätter att skriva, att hon fortsätter att hitta de detaljer och ibland dråpliga situationer som till och med får mig att skratta till. Jag önskar henne all framgång med böckerna.

Betyg: HHHH

Förlag: Volante

Få är så insatta i gängproblematiken i Sverige och så frispråkig om densamma som åklagaren från Flemmingsberg utanför Stockholm, Lisa dos Santos. Hennes förra bok, Älskade bror, var bedrövlig läsning såtillvida att hon blottlade vad många trodde var kulmen av gängens cyniska metodik och kultur efter att de krypterade chattarna hade avslöjats. Boken blev hyllad och Augustprisnominerad, men knappt hade vi hunnit säga flaskhals innan den stora våldsvågen sköljde över oss. Först genom konflikten mellan det som kallades Foxtrot och Dalen och sen genom en intern splittring mellan ”Kurdiska räven” och ”Jordgubben” där våldet gick flera steg längre. Nu attackerades anhöriga till gängmedlemmarna medvetet, om utomstående drabbades spelade ingen roll.

Den här gången skriver dos Santos mer personligt och ordrikt, sidorna är späckade med fakta om hur olika attacker och händelser hänger ihop. Parallellt återger hon livet som åklagare under denna tröstlösa kamp i en regelstyrd värld där gängen inte bryr sig om några regler överhuvudtaget. Det nya efter förra boken är framför allt att väldigt unga personer lockas till att utföra gängens smutsiga uppgifter genom vanliga sociala medier. Inte sällan tar ungdomarna själva kontakter i chattgrupper och meddelar att de är ”redo att jappa”. Lisa dos Santos skildrar bättre än någon annan hur gängens stjärnstatus får ungdomar att vilja efterlikna dem i stil och språk. Särskilt träffsäker är hon just när hon driver med detta infantila språk som gängen håller igång. Debatten om gangsterrappens vara i public service-kanaler och deras prisutdelningar menar hon var otroligt naiv. Gängen blev kändisar. I vissa fall anammar barnen även de äldre gängmedlemmarnas poser och under polisförhör säger de ”inga kommentarer” som om de redan vore förhärdade.

Naivt har för övrigt hela samhället och dess institutioner varit, skapat för en helt annan tid, byggt på tillit och goda intentioner, vilket gängen har utnyttjat maximalt. Tankeförbuden och det politiskt korrekta där vissa saker inte har fått sägas har enbart gynnat gängens verksamhet. HVB- och SiS-hemmen har inte förmått skydda barnen utan snarare utgjort hubbar för rekrytering. Vissa hem drivs till och med av gängen själva. Som åklagare kämpar Lisa dos Santos för att få vittnen att ställa upp i rättegångar, men när media skildrar gängen så får de på bästa sändningstid stå maskerade och se farliga ut och i vissa TV-program kan de påtala att allmänheten inte ska kontakta polisen då golare kan råka illa ut. I början av januari 2024 avslöjar Dagens nyheter att tingsrättshuset i Södertälje ägs av personer kopplade till Södertäljenätverket. När en Expressenjournalist frågar om en kommentar ber de henne att ”dra åt helvete”. Boken är full av sådana bilder av att gängen finns överallt, inte minst att de kan sitta maskerade i domstolarna där de stöttar sina kamrater och skrämmer vittnen.

Lisa dos Santos jobbade själv i gängrelaterade utredningar med den åklagare som visade sig vara kusin till den så kallade ”Jordgubben”. Hon känner barn som spelade fotboll i Mälarhöjden när en 18-åring blev skjuten bredvid fotbollsplanen. Våldet kommer väldigt nära i jobbet och i privatlivet. Självklart menar dos Santos att hon ställer sig bakom idén om förebyggande arbete, men hon tycker att det mest är fluffigt prat och de som talar om förebyggande får sällan följdfrågor om vad det är. Flera gånger säger hon såväl i boken som när hon förekommer i TV att hon lever i verkligheten till skillnad från många av de som ofta instinktivt reagerar på varje ny straffskärpning eller nytt verktyg som polisen får för att jobba brottsutredande, vilket inte står i motsättning till mjukare insatser. Det märks att Lisa dos Santos är oerhört trött på den utveckling hon ser i sitt arbete där nya mordfall på anhöriga och barn hamnar på hennes bord. Samtidigt kan det vara en vågad tanke, men om vi någon gång ska komma tillrätta med ett problem där Sverige sticker ut jämfört med Norden och Europa så ska vi kanske lyssna på de som faktiskt möter problemet varje dag.

Betyg: HHH+

Förlag: Bokförlaget Forum

Den svenske skådespelaren Johan Gry sticker in sitt huvud i ett getingbo under en kort föreställning på Göteborgs stadsteater. Kort, eftersom jag gärna hade sett mycket mer. I dagens hårt polariserade värld lyfter han berättelsen om patriarken Abraham, den gemensamma upphovsmannen till de tre stora världsreligionerna judendom, kristendom och islam och han gör det med briljans. Under en åttio minuter lång monolog förtrollar han teaterpubliken med de gamla urberättelserna från Torah, Nya testamentet och Koranen. Mycket känner lyssnaren igen, som hur Arbraham uppmanades av Gud att offra sin son Isak på ett altare för att visa sin tro, men han hindras i sista stund av en ängel. Annat känns mer främmande. Händelser vävs in i profetior och tolkas olika utifrån den enes, andres eller tredjes traditioner.

Till sin hjälp har Johan en karta över området där allt utspelar sig, i dagens Saudiarabien, Israel och Egypten som projiceras på en vägg, i övrigt lyckas han gestalta miljöer och samtal både i nutid och när det begav sig. Vi ser det han ser, vi hör dialogerna och det berättas ur ett uppriktigt perspektiv. När något är främmande för Johan Gry som uppväxt i en kristen kulturtradition så säger han det i stället för att låtsas vara tillgjort världsvan. Som berättelsen om Maria och Jesu födelse, vi känner igen det, men det stämmer inte. Så går inte historien, tänker jag. Nä, för den versionen kommer ur Koranen. Det är så muslimernas tradition har berättat om Jesus och Maria.

Johan Gry tog själv initiativet att arrangera föreställningen i Göteborg. Den skrevs av den norske skådespelaren Svein Tindberg efter terrorattacken på Utøya, men Johan har fått frihet att berätta utifrån sina egna erfarenheter. Med kännedom om dagens oförsonlighet är det lätt att undra hur en sådan föreställning ska knytas ihop till slut, men Johan Gry gör det. Han visar hur lätt det vore att enas och samtidigt hur svårt det är. Jag kan bara uppmana er att vara rädda om era biljetter, ni som har och ni andra att göra vad ni kan för att få tag i några.

Betyg: HHHH+

Gängkulturen förändras snabbt. I dag sker en stor del i krypterade gruppchattar på sociala medier. ”Rush” är ett tillfälligt uppdrag som läggs upp i en gruppchatt av personer som fungerar som en samordnare. Det kan vara att flytta ett vapen, förvara narkotika, att spana i ett område eller i värsta fall en sprängning eller skjutning åt olika gäng. Likt Platsbanken kan intresserade personer svara att de är villiga. Ofta är det unga, inte sällan barn, som vill tjäna pengar och som i övrigt inte har någon koppling alls till gänget. Det ungdomliga oförståndet och avsaknaden av erfarenhet gör att många grips av polis, men skulle de komma undan så är den kända uppgiften att de faktiskt får sina pengar.

Den tidigare civilanställde utredaren inom Stockholmspolisen, Luay Mohageb, skildrar ett särskilt fall med unga personer som fångas i en dylik gruppchatt. Boken följer utredningen och visar de steg som tas för att kunna bevisa brott och hur kontakter mellan anstiftare och utförare skapas. Den stora behållningen av Mohagebs redogörelse är hur detta kan pågå i mobiltelefon, i en digital värld, långt ifrån föräldrars vetskap. Det här är inga fattiga ungdomar som ”behöver” ägna sig åt kriminalitet utan familjerna är välbärgade och lever goda liv i fina områden. Mohageb lyfter ett annat perspektiv än det traditionella temat om fattigdom och utsatta områden. Han visar upp det ungdomarna själva säger, att det finns en åtråvärd gangsterkultur, förmedlad genom gangsterrap och kända sociala medieprofiler som sprätter runt med snabba cash. Ungdomarna köper inte mat för pengarna utan dyra märkeskläder för att upprätthålla en karaktär. Det är en materialistisk dyrkan som kräver stor omsättning av pengar.

Det blir nedslående när Mohageb skriver att det har slutat att handla om möjligheter för ungdomar utan snarare om prioriteringar och moral för då är det inte mycket som samhället kan göra. Att ge skolgång och sysselsättning betyder föga mot den snabba genvägen till cash som kriminaliteten erbjuder. Med en exceptionell Taylorism i arbetsleden minskar också det egna ansvaret och möjligen också skuldkänslorna, vilket annars dämpas av tabletter som Tramadol. De unga inser inte vad de riskerar när de anmäler intresse för dagens gängvärld. Begår de misstag så kan det inte bara slå tillbaka på dem själva utan också deras familjer.

Luay Mohageb lämnade polisen för ett tag sedan eftersom han anser att han gör bättre nytta i ett förebyggande syfte, att förmedla kunskap till föräldrar om riskerna med sociala medier och att få unga att drömma om ett stabilt jobb som tandläkare i stället för det demoniska gangsterlivet. Jag lyssnade till Mohageb på Bokmässan tillsammans med tre andra lika skarpa intellekt som jobbar med och skriver om dagens gängproblematik och även om mycket var dystert så finns det också hopp genom personer som Mohageb och hans kollegor. Boken är lättläst, har ett rappt språk och kanske inget dokumentärt mästerverk i det avseendet, men Mohagebs budskap och kunskap kräver att vi stannar upp och lyssnar.

Betyg: HH+

Förlag: Mondial