Hans Karlsson blogg

Få är så insatta i gängproblematiken i Sverige och så frispråkig om densamma som åklagaren från Flemmingsberg utanför Stockholm, Lisa dos Santos. Hennes förra bok, Älskade bror, var bedrövlig läsning såtillvida att hon blottlade vad många trodde var kulmen av gängens cyniska metodik och kultur efter att de krypterade chattarna hade avslöjats. Boken blev hyllad och Augustprisnominerad, men knappt hade vi hunnit säga flaskhals innan den stora våldsvågen sköljde över oss. Först genom konflikten mellan det som kallades Foxtrot och Dalen och sen genom en intern splittring mellan ”Kurdiska räven” och ”Jordgubben” där våldet gick flera steg längre. Nu attackerades anhöriga till gängmedlemmarna medvetet, om utomstående drabbades spelade ingen roll.

Den här gången skriver dos Santos mer personligt och ordrikt, sidorna är späckade med fakta om hur olika attacker och händelser hänger ihop. Parallellt återger hon livet som åklagare under denna tröstlösa kamp i en regelstyrd värld där gängen inte bryr sig om några regler överhuvudtaget. Det nya efter förra boken är framför allt att väldigt unga personer lockas till att utföra gängens smutsiga uppgifter genom vanliga sociala medier. Inte sällan tar ungdomarna själva kontakter i chattgrupper och meddelar att de är ”redo att jappa”. Lisa dos Santos skildrar bättre än någon annan hur gängens stjärnstatus får ungdomar att vilja efterlikna dem i stil och språk. Särskilt träffsäker är hon just när hon driver med detta infantila språk som gängen håller igång. Debatten om gangsterrappens vara i public service-kanaler och deras prisutdelningar menar hon var otroligt naiv. Gängen blev kändisar. I vissa fall anammar barnen även de äldre gängmedlemmarnas poser och under polisförhör säger de ”inga kommentarer” som om de redan vore förhärdade.

Naivt har för övrigt hela samhället och dess institutioner varit, skapat för en helt annan tid, byggt på tillit och goda intentioner, vilket gängen har utnyttjat maximalt. Tankeförbuden och det politiskt korrekta där vissa saker inte har fått sägas har enbart gynnat gängens verksamhet. HVB- och SiS-hemmen har inte förmått skydda barnen utan snarare utgjort hubbar för rekrytering. Vissa hem drivs till och med av gängen själva. Som åklagare kämpar Lisa dos Santos för att få vittnen att ställa upp i rättegångar, men när media skildrar gängen så får de på bästa sändningstid stå maskerade och se farliga ut och i vissa TV-program kan de påtala att allmänheten inte ska kontakta polisen då golare kan råka illa ut. I början av januari 2024 avslöjar Dagens nyheter att tingsrättshuset i Södertälje ägs av personer kopplade till Södertäljenätverket. När en Expressenjournalist frågar om en kommentar ber de henne att ”dra åt helvete”. Boken är full av sådana bilder av att gängen finns överallt, inte minst att de kan sitta maskerade i domstolarna där de stöttar sina kamrater och skrämmer vittnen.

Lisa dos Santos jobbade själv i gängrelaterade utredningar med den åklagare som visade sig vara kusin till den så kallade ”Jordgubben”. Hon känner barn som spelade fotboll i Mälarhöjden när en 18-åring blev skjuten bredvid fotbollsplanen. Våldet kommer väldigt nära i jobbet och i privatlivet. Självklart menar dos Santos att hon ställer sig bakom idén om förebyggande arbete, men hon tycker att det mest är fluffigt prat och de som talar om förebyggande får sällan följdfrågor om vad det är. Flera gånger säger hon såväl i boken som när hon förekommer i TV att hon lever i verkligheten till skillnad från många av de som ofta instinktivt reagerar på varje ny straffskärpning eller nytt verktyg som polisen får för att jobba brottsutredande, vilket inte står i motsättning till mjukare insatser. Det märks att Lisa dos Santos är oerhört trött på den utveckling hon ser i sitt arbete där nya mordfall på anhöriga och barn hamnar på hennes bord. Samtidigt kan det vara en vågad tanke, men om vi någon gång ska komma tillrätta med ett problem där Sverige sticker ut jämfört med Norden och Europa så ska vi kanske lyssna på de som faktiskt möter problemet varje dag.

Betyg: HHH+

Förlag: Bokförlaget Forum

Den svenske skådespelaren Johan Gry sticker in sitt huvud i ett getingbo under en kort föreställning på Göteborgs stadsteater. Kort, eftersom jag gärna hade sett mycket mer. I dagens hårt polariserade värld lyfter han berättelsen om patriarken Abraham, den gemensamma upphovsmannen till de tre stora världsreligionerna judendom, kristendom och islam och han gör det med briljans. Under en åttio minuter lång monolog förtrollar han teaterpubliken med de gamla urberättelserna från Torah, Nya testamentet och Koranen. Mycket känner lyssnaren igen, som hur Arbraham uppmanades av Gud att offra sin son Isak på ett altare för att visa sin tro, men han hindras i sista stund av en ängel. Annat känns mer främmande. Händelser vävs in i profetior och tolkas olika utifrån den enes, andres eller tredjes traditioner.

Till sin hjälp har Johan en karta över området där allt utspelar sig, i dagens Saudiarabien, Israel och Egypten som projiceras på en vägg, i övrigt lyckas han gestalta miljöer och samtal både i nutid och när det begav sig. Vi ser det han ser, vi hör dialogerna och det berättas ur ett uppriktigt perspektiv. När något är främmande för Johan Gry som uppväxt i en kristen kulturtradition så säger han det i stället för att låtsas vara tillgjort världsvan. Som berättelsen om Maria och Jesu födelse, vi känner igen det, men det stämmer inte. Så går inte historien, tänker jag. Nä, för den versionen kommer ur Koranen. Det är så muslimernas tradition har berättat om Jesus och Maria.

Johan Gry tog själv initiativet att arrangera föreställningen i Göteborg. Den skrevs av den norske skådespelaren Svein Tindberg efter terrorattacken på Utøya, men Johan har fått frihet att berätta utifrån sina egna erfarenheter. Med kännedom om dagens oförsonlighet är det lätt att undra hur en sådan föreställning ska knytas ihop till slut, men Johan Gry gör det. Han visar hur lätt det vore att enas och samtidigt hur svårt det är. Jag kan bara uppmana er att vara rädda om era biljetter, ni som har och ni andra att göra vad ni kan för att få tag i några.

Betyg: HHHH+

Gängkulturen förändras snabbt. I dag sker en stor del i krypterade gruppchattar på sociala medier. ”Rush” är ett tillfälligt uppdrag som läggs upp i en gruppchatt av personer som fungerar som en samordnare. Det kan vara att flytta ett vapen, förvara narkotika, att spana i ett område eller i värsta fall en sprängning eller skjutning åt olika gäng. Likt Platsbanken kan intresserade personer svara att de är villiga. Ofta är det unga, inte sällan barn, som vill tjäna pengar och som i övrigt inte har någon koppling alls till gänget. Det ungdomliga oförståndet och avsaknaden av erfarenhet gör att många grips av polis, men skulle de komma undan så är den kända uppgiften att de faktiskt får sina pengar.

Den tidigare civilanställde utredaren inom Stockholmspolisen, Luay Mohageb, skildrar ett särskilt fall med unga personer som fångas i en dylik gruppchatt. Boken följer utredningen och visar de steg som tas för att kunna bevisa brott och hur kontakter mellan anstiftare och utförare skapas. Den stora behållningen av Mohagebs redogörelse är hur detta kan pågå i mobiltelefon, i en digital värld, långt ifrån föräldrars vetskap. Det här är inga fattiga ungdomar som ”behöver” ägna sig åt kriminalitet utan familjerna är välbärgade och lever goda liv i fina områden. Mohageb lyfter ett annat perspektiv än det traditionella temat om fattigdom och utsatta områden. Han visar upp det ungdomarna själva säger, att det finns en åtråvärd gangsterkultur, förmedlad genom gangsterrap och kända sociala medieprofiler som sprätter runt med snabba cash. Ungdomarna köper inte mat för pengarna utan dyra märkeskläder för att upprätthålla en karaktär. Det är en materialistisk dyrkan som kräver stor omsättning av pengar.

Det blir nedslående när Mohageb skriver att det har slutat att handla om möjligheter för ungdomar utan snarare om prioriteringar och moral för då är det inte mycket som samhället kan göra. Att ge skolgång och sysselsättning betyder föga mot den snabba genvägen till cash som kriminaliteten erbjuder. Med en exceptionell Taylorism i arbetsleden minskar också det egna ansvaret och möjligen också skuldkänslorna, vilket annars dämpas av tabletter som Tramadol. De unga inser inte vad de riskerar när de anmäler intresse för dagens gängvärld. Begår de misstag så kan det inte bara slå tillbaka på dem själva utan också deras familjer.

Luay Mohageb lämnade polisen för ett tag sedan eftersom han anser att han gör bättre nytta i ett förebyggande syfte, att förmedla kunskap till föräldrar om riskerna med sociala medier och att få unga att drömma om ett stabilt jobb som tandläkare i stället för det demoniska gangsterlivet. Jag lyssnade till Mohageb på Bokmässan tillsammans med tre andra lika skarpa intellekt som jobbar med och skriver om dagens gängproblematik och även om mycket var dystert så finns det också hopp genom personer som Mohageb och hans kollegor. Boken är lättläst, har ett rappt språk och kanske inget dokumentärt mästerverk i det avseendet, men Mohagebs budskap och kunskap kräver att vi stannar upp och lyssnar.

Betyg: HH+

Förlag: Mondial

Jag har ett vagt minne av att jag läste Stephen Kings roman Maratonmarchen som ung. Den skrevs 1979 och kom på svenska 1987. Många av Kings berättelser har filmatiserats och att The Long Walk kommer som film nu är nog ingen slump. Historien utspelar sig i en dystopisk framtid där USA befinner sig i kris. Landets hårdföre ledare kallas Majoren och varje år arrangeras en gångtävling utan mål. En efter en faller deltagarna bort och avrättas på plats tills bara en finns kvar. Marschen sänds live på TV och syftet är att inspirera invånarna till hårdare arbete. Majoren talar om att det råder en epidemi av lathet och att USA återigen ska bli nummer ett i världen. Vill man så går det att se blinkningar till nuvarande president.

Dramaturgiskt kan man tro att filmen är enformig, vi får följa några unga män som går och går, mil efter mil, dygn efter dygn. Det är deras konversation som driver handlingen framåt, det rör sig om prat om såväl kiss och bajs som tunga samtal om vad som får dem att gå vidare när deras kamrater faller. Det hinner aldrig bli tråkigt eftersom publiken vet vad som väntar, att karaktärer som har en framskjuten roll kommer att elimineras. Storyn påminner om filmen Hunger games, som regissören Francis Lawrence också har gjort. Tyvärr upplever jag slutscenen som ett antiklimax, men kanske är det inte slutet som är spänningen utan själva marschen.

Inspirerade av berättelsen startades Fotrally 2009 av Thomas Gjutarenäfve och Pontus Kylberg som skulle gå från Botkyrka till Kalmar. Den årliga utmaningen utvecklades där deltagarna fortsätter att gå tills bara en återstår. Avrättningsmomentet finns förstås inte, men i övrigt är reglerna hämtade från boken. Var och en bryter när deras gräns är nådd. Tävlingen har nu genomförts femton gånger och de som har gått längst var Richard Andersson och Agne Truss som 2018 gick i 87 timmar och 48 minuter, hela varvet runt Mälaren och en bra bit in på andra varvet. Anmälan för 2026 ligger öppen nu. Låt filmatiseringen av Kings klassiker bli en motivation.

Regi: Francis Lawrence

Distributör: Nordisk film

Betyg: HHH

För drygt tio år sedan slogs Sveriges tjugoen självständiga polismyndigheter ihop till en. Det fanns många mål med den nya organisationen, bland annat att lättare kunna jobba mot brottslighet som rör sig över hela landet. I sin nya bok ger Hanne Kjöller en dyster bild av hur det har gått. Hon är inte ensam. Många är kritiska, inte minst kriminologiprofessorn Leif GW Persson och polisforskaren Stefan Holgersson har upprepade gånger påtalat det dysfunktionella ledarskapet.

Att driva polisverksamhet är en omfattande uppgift, allt från utfärdande av pass till samverkan med internationella polisorganisationer mot organiserad brottslighet. Polisen är både underbemannade och överbelamrade av ärenden. Det är klart att allt inte kan bli rätt varje gång. Samtidigt är polisen bunden av en mängd regler och hänsynstaganden som kriminella struntar i, men regelverket har växt och Kjöller ger en bild av en organisation där det är viktigare att inte göra fel än att göra rätt. Administration och paragrafrytteri gör verksamheten trög och försvårar det grundläggande syftet som vi som samhälle förväntar oss av en polis. Alla är överens om att polisen måste klara upp fler brott och därför blir myndighetens försök att upprätthålla bilden av utvecklingen går åt rätt håll ibland skrattretande.

Kjöller är nästan sarkastisk i vissa stycken. Hon är alltid rapp, skarp och klartänkt. Det blir aldrig långrandigt när Kjöller talar eller skriver. Hon lyfter att polisen varje år har fått stora tillskott av alla regeringar och ändå jobbar de i motvind. Den nya brottsligheten är komplex, men på samma gång har bilstölder minskat kraftigt, bankrån och värdetransportrån är nere på noll. Det borde ha frigjort resurser, menar hon. Ändå pågår en systematisk avskrivning av ärenden trots att målsägare ibland kan ha lämnat in namn och bevismaterial på misstänkta gärningspersoner. Förundersökningsledare växlar regelbundet och utredningstiden blir absurd innan någon i bästa fall börjar ta i ärendet.

Allt som skulle bli bättre i den nya organisationen verkar ha misslyckats. Polisens synlighet, tillgänglighet, effektivitet och flexibilitet, överallt hittar Kjöller brister som varken polisen själva eller nuvarande eller tidigare justitieministrar förnekar. Min naiva bild av total tillit till svensk polis har naggats i kanten och även om det sannolikt finns rimliga förklaringar till tillståndet så är boken helt klart läsvärd.

Betyg: HHHH

Förlag: Fri tanke

Filosofer, idéhistoriker, kognitionsvetare m.fl. är ofta spännande att lyssna till då de försöker knyta ihop vår splittrade oförenliga värld till en begriplig helhet. Men det kräver en duktig berättare för att bli bra. Peter Gärdenfors är en sådan and I love it. Han har en rad böcker bakom sig och den senaste landar rakt ner i samhällets kanske största utmaning just nu. AI tränger in överallt där vi använder teknik, men kan AI tänka?

Det blir en lustfylld läsning där människans sinnen och förmågor nagelfars. Det är ganska lättläst, men komplext efter hand som allt fler lager läggs på. Än mer invecklat blir det för lekmannen när AI-teknikens innersta skärskådas. Slutsatsen leder till att AI kan bli oerhört specialiserad på någon uppgift, men den kan aldrig ha samma flexibilitet som en människa har. AI är ett programspråk som inte har någon direkt kontakt med omvärlden. Om AI ska agera i världen behöver den kopplas till robotar. Inte sällan fascineras vi över att AI och robotar liknar människors kroppar och tänkande, ibland med argumentet att världen redan är skapad för människor, men Gärdenfors menar att det är ett feltänk. En symaskin fungerar bättre än om den vore utformad som en människa. En tvättmaskin likaså. På samma sätt kan AI-tekniken komplettera oss utifrån sina uppgifter, men det finns ingen ”ande i maskinen”.

Gärdenfors ser ingen risk i att AI skulle ta över världen. Han provar varje tänkbar aspekt innan han avfärdar den som orimlig. AI är och kan bli användbar till mycket, men den stora risken ser han i att vi gör oss omyndiga i förhållande till AI. Att vi lämnar över uppgifter som vi sedan inte längre kan utföra själva på samma sätt som vi i dag på många sätt är utlämnade till olika tekniska lösningar. Om du gillar allmänbildning och har tålamod med vissa abstrakta tankegångar så rekommenderas Gärdenfors bok varmt.

Betyg: HHHH

Förlag: Fri tanke

2007 gjorde dokumentärfilmaren Maud Nycander en film om Marta som hade gått in i katolska Karmelitorden i Grumslöv som 19-åring. De sägs ha de strängaste levnadsreglerna. Nu har Maud gjort en uppföljning om vad som har hänt den västgötska familjen där Marta växte upp. Marta har varit nunna i 25 år. Filmen är ett hopkok av klipp från olika tidsperioder mellan tillbakablickar och nutid. Marta har åtta syskon i den gamla familjen och vi får även följa deras vägval i livet samt hennes åldrande föräldrar som har välsignats med trettioåtta barnbarn, fler än de kan räkna. Men Marta valde att offra allt det där; barn, kärleksrelationer, familjeliv, yrkesliv, för att gå in i ett kloster resten av sitt liv. Den som gör det förbinder sig att aldrig lämna klostret igen. De har också sin egen gravplats.

Även om föräldrarna är djupt troende katoliker så upplevde de Martas beslut till en början som att de förlorade henne. Hon skulle aldrig mer komma hem till dem. För en del syskon är Martas val helt obegripligt, andra ser henne som en förebild och de vacklar, men har bestämt sig för att inte ta det steget. Martas pappa säger det i klartext. Det är svårt att förstå ett offer i vår tid, men religion går inte att förstå utan offer. Martas mamma fyller i, även om hon är osäker på riktigheten i påståendet. Det är när man offrar sig för någon annan som man blir lycklig. Marta har offrat allt för sin relation till Gud.

Livet i klostret är totalt inramat. De lämnar aldrig byggnaden förutom vid behov av läkarvård. När Martas familj kommer på besök så sitter hon bakom ett galler. Vardagen består av förböner under särskilda tider och fullständig inriktning på det inre livet. Att lyssna inåt i stället för utåt. Det finns inga tidningar, ingen radio eller television, men de får ändå viss information om vad som händer i omvärlden utifrån de önskemål om förböner som lämnas in av besökare. Sen säger Marta det som sätter sig i bröstet. Hon tycker att tiden har gått fort.

Att titta på filmen kräver ett visst tålamod. Det går långsamt, det är pratigt och det är abstrakta tankegångar. Här finns ingen lyteskomik som i dokumentärerna om Hästmannen eller Kokvinnorna eller liknade skildringar av diverse original utan berättelsen drivs framåt av kontrasten mellan syskonen och försöken till förståelse. Den ger tillfälle att stanna upp och tänka på just vad vi vore beredda att offra för det vi tror på. Att stänga ute den turbulenta värld vi alla tumlar runt i för ett liv i tystnad? Sen inser jag att det kan finnas en särskild tjusning i att ha fattat ett beslut som gäller oavsett vad och att sedan slippa alla dessa oändliga splittrade intryck och valalternativ vi möter i varje stund, som skapar så mycket oro, ångest och villrådighet. Om tron på Guds existens är så verklig så räcker det. Man skulle kunna ha det värre.

Regi, manus, produktion: Maud Nycander

Distributör: TriArtFilm

Betyg: HHH

Kevlar är en fiber som är fem gånger starkare än stål. Materialet används bland annat vid hantering av hög värme och i skyddsvästar. Det går därmed att ana vad filmen Kevlarsjäl handlar om. Två bröder med en död mamma och alkoholiserad, våldsam pappa, den kontrollerade, ansvarstagande storebrodern Alex och den gränslösa, orädda lillebrodern Robin. Alex är ständigt vaksam över sin bror som ideligen prövar omgivningens tålamod, Alex håller sig lugn, men spänd. Han gör vad han kan för att skydda hemmet från insyn tills Ines dyker upp. Är det någon som kan tränga igenom den ogenomträngliga muren så är det en tjej.

Ines slår in en kil mellan bröderna. Trots viss tvekan glider Alex mer in i ett vanligt tonårsliv medan Robin glider in i ett destruktivt gäng med äldre killar. Eller snarare, när inte Alex kan skydda honom så blir Robin maximalt utnyttjad av den våldsbejakande äldre Dennis. Allt eskalerar i total katastrof och här torde en varning infinna sig. När Dennis och Robin inte blir insläppta på en ungdomsfest väcks en vrede som kräver sin hämnd. Dennis dränker in gamla möbler i trapphuset med alkohol och tvingar Robin att tända eld. Fastigheten börjar brinna och flera ungdomar dör. Det borde inte vara okänt för manusförfattaren Pelle Rådström att det var precis vad som hände i oktober 1998 i Göteborg när den stora brandkatastrofen inträffade på Backaplan. Några stökiga killar kommer inte in på festen, de ska hämnas och tänder eld på möbler i trapphuset och sextiotre ungdomar avlider. Det finns nog en risk att Kevlarsjäl drar upp gamla hemska minnen från drabbade.

Handlingen rör sig mellan Alex, Robin, Ines och Dennis. Den alkoholiserade pappan är en bifigur som är ständigt närvarande i tankarna. Jag tycker att alla fyller sina roller med briljans, de är unga skådespelare som övertygar och dilemman som de brottas med känns verkliga. Ines säger till Alex att Robin och deras pappa inte är hans ansvar. Det är därför som socialen finns. Alex svarar att Ines inte förstår någonting. Robin lider av handlingar som Dennis tvingar honom att utföra, men han ser ingen utväg utan blir i stället allt mer indragen. Maria Eriksson-Hecht har tidigare regisserat serien Tunna blå linjen och Kevlarsjäl håller samma höga kvalitet.

Regi: Maria Eriksson-Hecht

Distributör: TriArtFilm

Betyg: HHHH