Före mörkret är en norsk dramathriller som bygger på en verklig händelse, skildrad i Lindis Hurums självbiografi ”Det finnes ingen de andre – det er bare oss”. Hon var generalsekreterare för Läkare utan gränser i Norge och drev 2013 en klinik i ett flyktingläger i Centralafrikanska republiken. I landet pågick ett grymt blodigt krig mellan en kristen milis och en muslimsk milis. I ett oorganiserat kaos bland förlösande kvinnor, mässlingssjuka barn och skottskadade krigare i den kristna delen upptäcks en flyende muslimsk man som gömmer sig inne på kliniken. Stämningen blir allt mer hetsig utanför grindarna där kristna milismän kräver att få mannen utlämnad, de tränger sig på allt mer.
I detta försöker en mindre grupp norska läkare upprätthålla verksamheten, väl medvetna om att de riskerar sina egna liv samtidigt som de försöker skydda mannen från att bli slaktad. Det är en stark skildring, fullt trovärdig i varje scen. När svenske Alexander Karim dyker upp i en lysande biroll blir det en ännu tydligare kvalitetsstämpel. Filmen och händelsen är ett exempel på en omöjlig position för neutrala hjälparbetare där båda sidor i kriget begår förfärliga övergrepp och därmed drivs båda sidor av hämndbegär. Hundratusentals människor finns i flyktinglägret. Kriget skördar många liv varje dag och här hamnar en människas öde i händerna på hjälparbetarna. Allt utspelar sig under en dag, som råkar vara julafton i övriga världen. Här syns inte ett spår av någon jul även om vaccinationsdoser precis har nått fram till barnen. Mörkret faller och nästa dag är en ny dag.
Så har jag tagit mig igenom en av de svåraste böcker jag läst. Natten till julafton 2022 kommer en pappa in med en sexårig flicka på barnakuten i Lund. Hon är kraftigt nedkyld och närmast medvetslös. Pappan säger att hon har druckit ättika, men han ter sig i övrigt ganska oberörd. Personalen reagerar på att flickan är dåligt klädd, smutsig och liten för sin ålder. Magsäcken är så skadad att det länge är oklart om hon kommer att klara sig. De upptäcker flera allvarliga ärr och frakturer som visar sig ha självläkt utan sjukvårdsbehandling. Ändå lämnar pappan flickan ensam på sjukhuset på julaftonseftermiddagen och åker hem till sina andra barn.
När jag under läsningen har rekommenderat boken ”Flickan och ättikan” till personer jag mött så ryggar de nästan bakåt. Det är så hemskt, sånt kan de inte läsa. Delvis är jag benägen att hålla med. Det närmar sig gränsen för vad även jag klarar av. Det är så förfärligt mycket, texten blir suddig och ögonen tåras, som när mamman i ett sms till pappan kallar flickan för ”zombiekräkspyan”. Men jag känner starkt att det vore ännu ett svek mot flickan att inte fortsätta att läsa vad hon varit med om, att vända bort blicken för att jag inte orkar. Så många människor under hennes korta liv som inte har sett henne. Det fanns flera tillfällen då omvärlden hade kunnat reagera. De uteblivna tandläkarbesöken. Frånvaron från BVC, från skolan. Någon läkare reagerade på rutin och nyligen fick socialtjänsten i Eslöv kritik från IVO för att inget hände trots orosanmälningar. Ingen träffade flickan utan gick på vad föräldrarna sa. Ständiga avbokningar och hinder kom i vägen.
Samtidigt drev föräldrarna bilden av att flickan var hjärnskadad och knappt klarade av någonting. Att hon kunde få för sig vad som helst, som att dricka ättika. Det medförde att personer utanför familjen som ändå såg flickan förhöll sig avvaktande och behandlade henne som extra skör. Det ska ändå sägas att det är en berättelse med lyckligt slut. Det är befriande att följa vårdpersonalens försiktiga närmande efter hand som de inser att flickan är helt normalbegåvad och i mitt tycke ovanligt kompetent. Även i sin vidriga tillvaro där föräldrarna har torterat och spänt fast henne i en för liten bilbarnstol i tvättstugan med blöja som inte byttes och uteslutit henne från umgänge med syskonen så verkar hon nästan stoisk ha funnit sig i sin situation. Hon verkar reflekterande. När hon får frågan vad hon gjorde där, svarar hon att hon sov. Jo, men på dagen? Hon sov. Hur visste hon om det var dag eller natt? Genom springan i dörren. Maria Rydhagen gestaltar flickan så fint att man ser henne framför sig, som när hon mitt i ett samtal frågar om man får låsa in barn. Eller när hon misstänksamt frågar en sjuksköterska, varför vill du leka med mig? För att jag tycker om dig, svarar sköterskan. Då blir flickan strålande glad.
Rydhagen skriver mycket i presens vilket gör att läsare är med under skeenden. Det gillar jag skarpt. Hon har pratat med många av de som kom att träffa flickan efter att hon slapp ur sin isolering och föräldrarnas grepp och alla verkar fästa sig lite extra vid henne. Inte bara som patient utan de blir vänner. Rydhagen skildrar också dragkampen mellan socialtjänst och polis, att de har olika målbild och hur de försvårar för varandra. Det blir hopplöst att fråga sig varför detta har hänt. Det sägs att flickan var ett oplanerat, oönskat barn, hon hade en svår förlossning, familjen levde i fattigdom, men ingenting kan motivera något av det som flickan genomled. Kanske kan vi bara glädjas över att hon i dag verkar må alldeles utmärkt.
Efter SVT:s utmärkta serie Smärtpunkten från 2024, om Lars Noréns teaterprojekt Sju tre och polismorden i Malexander som följde i maj 1999, gavs journalisten Elisabeth Åsbrinks bok ut på nytt. Boken som var förlagan till TV-serien kom första gången 2009. Mycket vatten har runnit under broarna, en ny generation har vuxit upp som möjligen inte har händelserna helt klart för sig. Våren 1998 blev dramatikern Lars Norén uppvaktad av några interner som under sin strafftid ville spela teater. Norén såg en unik chans och det utvecklade sig till en metaberättelse där internerna spelade sig själva och pjäsen Sju tre kom att handla om mötet med Norén och själva skapandet av pjäsen. Projektet väckte uppmärksamhet eftersom två av deltagarna var aktiva nazister och de fick i princip tala fritt om sin syn på världen.
Kriminalvården hoppades så mycket på teaterns rehabiliterande kraft att de intagna blev beviljade otaliga permissioner. Parallellt med repetitionerna genomfördes en rad rån i affärer och post. I slutet av maj rånades Östgöta Enskilda bank i Kisa. Två poliser körde ifatt en misstänkt bil, hamnade tack vare omodern teknik i radioskugga och blev beskjutna. De avrättas på vägen. Här blir rånarna kända för allmänheten, en av dem har varit med i Sju tre-pjäsen, Tony Olsson. De andra har agerat som funktionärer mellan teatern och anstalten.
Åsbrinks bok är omfattande, ordrik och bitvis lite tung att läsa. Hon vänder och vrider på det kritiserade teaterprojektet, knådar det ur alla aspekter för att förstå. Hennes språk är bitvis litterärt och inte rapp journalistsvenska och för den som inte är insatt eller minns händelseförloppet kan det ibland drunkna i alla lager av omtag. Det är ett gediget intervjuarbete som Åsbrink har gjort och hon täcker varje tänkbart moment, men tyvärr skrevs boken nästan tio år efter morden och rättegångarna vilket gör att det blir mycket som har glömts hos de inblandade. Särskilt störande måste det vara för alla inblandade liksom det blir för läsaren att Lars Noréns hantering är så tafatt. Han verkar uppfatta att han som konstnär står över ansvarsfördelningen. Han skapar sitt verk fritt och sen lämnar han allt, hans roll är klar och det som händer efter det blir en del av konstverket.
Boken är ett ovärderligt tidsdokument då ett annat slags våld drog genom Sverige, med bank- och postrån. Det var före polismorden, före de uppmärksammade rymningarna 2004 från tunga anstalter där bland annat Tony Olsson deltog (något Åsbrink inte nämner alls). Det var en annan syn på kriminalvård. Dagen för rånet begärde Tony Olsson permission igen, denna gång för att gå på Metallica på Globen vilket beviljades rutinmässigt och enda kontrollen var att han kom tillbaka utan droger i blodet. Det är absolut en viktig bok i klass med Gellert Tamas bok om Lasermannen eller Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga om Thomas Quick.
I september 2022 släpptes den tredje rånaren, Andreas Axelsson ur fängelset. Ett år senare, i september 2023 släpptes även Tony Olsson (som har bytt efternamn). Bara Jackie Arklöv sitter kvar på anstalt och väntar ännu på att få sitt straff tidsbestämt.
Det är ingen vacker bild av det romska samhället som skildras i Jenny Strindlövs bok. I fokus ligger romernas omtalade parallella rättsskipning mellan sina egna, men även romernas kultur i stort lyfts fram genom flera starka exempel. Låt oss vara tydliga; alla män slår inte sina fruar, ändå måste vi kunna prata om mäns våld mot kvinnor. Alla romer lever inte efter de gamla traditionerna, ändå måste det vara möjligt att prata om de dysfunktionella delarna av romers värderingar och traditioner som finns. Många romer har kontaktat Jenny Strindlöv för att de inte vill leva utifrån dessa regler, men de drabbas ändå genom att de är födda i en kultur som de själva inte har valt.
Länge har den romska diasporan varit en huvudvärk för samhällen i Europa, på senare tid i form av ett dåligt samvete över tidigare diskriminering och fördomar. I Sverige har rädslan för att trampa fel rörande en minoritet, att säga något som riskerar att man framstår som rasist, medfört att kritik och ifrågasättande har uteblivit vilket i sin tur har möjliggjort bedrägerier och särbehandling. Det är inte ovanligt att romska flickor tas ur skolan i trettonårsåldern. Delvis beror det tydligen på föräldrarnas rädsla för att flickan ska kidnappas av en annan romsk familj, att hon ska utsättas för övergrepp, förlora oskulden och därmed sitt värde för framtiden. Skolan hävdar å sin sida att de inte kan vakta enskilda elever på det sättet. Delvis beror det på att de snart könsmogna flickorna inte får riskera att prata med pojkar som de inte är släkt med och därmed få dåligt rykte. Flickor behöver inte heller någon högre skolgång eftersom de snart ska gifta sig och deras roll finns då i svärföräldrarnas hem som en god svärdotter för att ta hand om barnen.
Ett genomgående tema bland lärare, socialsekreterare och andra myndighetspersoner som Strindlöv pratar med är hopplöshet. Trots otaliga projekt och insatser är det lite som har förändrats. Skolan har svårt att agera. Strindlöv lyfter flera exempel där etablerade romer har engagerats som brobyggare, men det slutar ofta med att brobyggarna sitter och förklarar för myndigheterna att det är så här den romska kulturen fungerar, det måste de förstå och helt enkelt acceptera.
Den romska kulturen präglas i grunden av en godtycklig uppdelning mellan rent och orent, eller snarare mellan romskt och gadje, icke-romskt. Vad som är rent och romskt sägs ha lång historia, men i praktiken kan utslagen variera utifrån enskilda domare och det går rykten om att mutor är möjliga. Ärenden som blir romska rättegångar är sällan ett brott enligt svensk lagstiftning. Den romska lagen finns inte nedskriven utan överförs muntligt. Den ska ses som en medling i konflikter. Romani kris sker regelbundet livesänt på Facebook och når därför ut till romer över hela världen. De handlar vanligtvis om relationer, ett förhållande tar slut och kvinnan träffar en ny man. Då dras hela familjer och släkter in i konflikten, deras närvaro under kris krävs och de kan bli belagda med böter på flera hundratusen kronor till den förre mannens familj även om uppbrottet först har varit i samförstånd. I värsta fall blir de uteslutna ur gemenskapen om de vägrar att lyda.
Domarna är alltid äldre män. När Strindlöv träffar dem anstränger de sig för att förklara hur hög moral de har som romer. Deras flickor är inte som svenska flickor (horor) utan de bevarar sitt värde (oskulden) till äktenskapet. Svenska flickor i trettonårsåldern kan ha haft tre, fyra män, hävdar en domare, och så vill inte romska föräldrar att deras flickor ska vara. Samtidigt är alla domare som Strindlöv kollar upp dömda för diverse stöldbrott, bokföringsbrott, penningtvätt, häleri osv. När Strindlöv frågar om detta så säger de att de bara är människor som ibland gör dumheter. De kanske ser något i en affär som de vill ha, men inte har råd att köpa och då gör de något dumt. Ordagrant: ”Man kanske har femhundra kronor och då tar man något för tvåhundra så man inte behöver betala med sin femhundring. Eller så var det folk i kön så man struntar i det.” Sådana åsikter gör inte männen olämpliga som domare i romani kris. Strindlöv tar ett annat exempel där en romsk grupp hade lyckats lura en pensionär på ett stort belopp, men de kunde inte komma överens om hur pengarna skulle fördelas sinsemellan. Alla tyckte att de hade mer rätt till dem än de andra. Bara en enda kvinna frågade i en kommentar på Facebook om inte icke-romen som hade blivit lurad hade rätt till pengarna, men hon fick inget gehör. I kvinnans familj var det nämligen okej att stjäla mat, men inte att ge sig på enskilda människor.
Tyvärr blir nästan alla ens fördomar bekräftade i trippelkvadrat under läsningen, som Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet. Inte för att Strindlöv fultolkar vad som sägs utan tvärtom, de medverkande i boken försöker på alla sätt rättfärdiga hur de ser på världen och icke-romer. Strindlöv låter respondenterna tala fritt och det blir uppenbart hur böjligt regelverket är utifrån deras eget perspektiv. Hon ifrågasätter ibland. Varför får inte flickan och pojken bestämma själva? Varför blanda in deras pappor och familjer? Svaren blir ett goddag yxskaft och de talar förbi varandra som om de varken förstår frågan eller svaret. Varför får inte jag som kvinna gå ut själv? För då kommer någon att se dig prata med en kille och det ryktet vill du inte ha.
Det ska sägas att Strindlöv har pratat med ett hundratal romer och många av dem försvarar sin romani kris för att de inte anser att de får hjälp av svenska myndigheter. Kanske för att konflikten rör en fråga som myndigheterna inte lägger sig i. Andra vill inte leva efter det gamla systemet utan önskar en utveckling, men de drabbas ändå för att deras närstående drabbas. En kvinna säger att hon aldrig har upplevt sig diskriminerad av det svenska samhället, däremot blir hon ständigt diskriminerad i sin egen kultur. När en kvinna vill bli självständig, studera och jobba, så drar sig andra romer undan och säger att hon har blivit en gadje, som icke-romerna. Många som Strindlöv har pratat med menar att rädslan för att prata om det dysfunktionella i romernas kultur bara stärker ett fåtal starka män och familjer.
Domarna i romani kris avråder samtidigt romer från att vända sig till svenska myndigheter. De tilltalade uppmanas att följa beslutet enligt den romska lagen, annars väntar gatans lag. Det är vad som hände Nadja Blom i Göteborg sommaren 2022. Hon hade bestämt sig för att lämna sin man och träffat en annan man. En dag blir hon påkörd på trottoaren av sina söner och avlider. Samtidigt livesänder de på Facebook från bilen där de säger att de har dödat sin mamma, det är så de gör med horor. Ingen i kommuniteten godkände ett sånt agerande, men det hotas med sådana konsekvenser ibland som enda alternativet om inte romani kris respekteras.
Åtskilliga försök har gjorts från samhället för att integrera romer. I Malmö bildades Romska rådet där alla representerar olika romska föreningar. När Strindlöv söker efter dessa hittar hon inte att det finns någon verksamhet eller information överhuvudtaget. Ändå lyckas föreningarna samla in åtskilliga miljoner kronor i olika kulturstöd som verkar gå direkt till att försörja enskilda familjer. Medlemslistorna består av familjemedlemmar. När kommunalrådet Frida Trollmyr i Malmö blev informerad om detta fångas hennes kommentar på band: ”Vad ska jag göra? Ska jag lägga ner verksamheten? Det vore politiskt självmord.”
Julen 2023 uppmärksammades en springnota i Malmö där en grupp på trettiofem personer åt och drack på en restaurang för drygt 82 000 kronor och hävdade att en förening skulle faktureras. Inga pengar betalades. Mannen som tog springnotan var tidigare dömd för 87 olika bedrägerier. När Strindlöv frågar en av domarna som hon träffar om inte han vill engagera sig i föreningsverksamhet börjar han le lite och säger att det finns det mycket pengar att tjäna där, men det är inget för honom. Det är bara lurendrejeri.
Jag tycker att Strindlövs bok är ett praktreportage. Hon skriver lätt och pedagogisk, hon låter sina respondenter prata utan att tolka dem och skjuter in ifrågasättande där det är rimligt. Hon räds inte att ta i den laddning som romerna utgör eftersom hon blir kontaktad av så många romer som drabbas och som vill frigöra sig.
Många journalister följer vissa framträdande individer bland gängkriminella under lång tid och ibland räcker inte tidningsartiklar till utan de skriver böcker. Expressens granskande reporter Nina Svanberg har lyckats komma några av de mest uppmärksammade personerna nära. En del minns kanske hennes intervju med ”Dumle”, en ung man som levde mitt i skärningspunkten mellan olika grupperingar. Han har huvudrollen i Svanbergs bok ”Utpekad: Goaren” som försöker skildra vad som hände den där kvällen i oktober 2021 när rapparen Einár sköts ihjäl, 19 år gammal.
Journalister är inte sällan beredda att gå långt för att få tillgång till förstahandsberättelser inifrån de slutna miljöer som gängen utgör. I intervjun får Dumle frågor om våld och han svarar, ”det låter inte rimligt, men folk måste bort”. Journalistkollegor hyllade Svanbergs reportage, men det möttes även av en våg av kritik. Att Dumle var dömd för att tillsammans med en grupp andra killar ha begått ett mycket grovt övergrepp på en ung flicka som höll på att förblöda innan hon fick hjälp, nämndes knappt och många ogillar att en sådan kriminell profil får fritt utrymme i media.
I boken blir bilden Dumle lite mer komplex. Han misstänktes för att vara goare, alltså att ha berättat för de som sökte rapparen Einár var han fanns. Einár hade dragit på sig fiender från olika läger och när han var tillsammans med Dumle i Hammarby Sjöstad och skulle ge sig ut på stan möttes han av ett par gärningsmän som sköt mot honom direkt. Dumle hade i sin tur egna antagonister som han hade retat upp. Samtidigt lyckas Svanberg etablera kontakt med hans dåvarande flickvän, ”Tessa”, som inte alls imponeras av hans status inom den kriminella världen. Hon har en helt annan bild av mannen som jagas av såväl polisen som andra kriminella. Hon säger att ingen kan förstå vad hon såg i honom. Det är helt klart en bra historia, värd att läsa.
Inte minst är boken intressant då Nina Svanberg skildrar arbetet och resonemang på en kvällstidning och hur en grävande journalist tar sig fram. Orädd kontaktar hon grovt kriminella på sociala medier och frågar om de vill svara på frågor. Dumle nappar och de utvecklar en ganska tät kontakt. Ett par minuter efter att Einár skjuts skriver han till Nina. Särskilt intressant blir det när polisen kontaktar henne och vill hålla förhör. Här ställs yrkesrollen på sin spets. Mordet på Einár förblir olöst. Ska då journalisten Nina Svanberg berätta för polisen vad hon har hört och eventuellt hjälpa dem vidare? Eller ska hon bevara sitt källskydd och hålla inne med information som skulle kunna hjälpa polisen i en mordutredning? Källskyddet är heligt för journalister, det är inskrivet i grundlagen och till och med straffbart om en källa avslöjas. Om förtroendet urholkas för källskyddet, att information som lämnas kan förmedlas vidare, exempelvis till polisen, så kommer trängda människor inte vilja prata med journalister. Nina väljer att inte säga något till polisen.
Boken ger inte några nya svar även om Nina verkligen försöker. Förutom själva mordet så ger hon en alldeles lagom detaljerad bild av gängmiljön runt Einár. Som många säkert känner till så skjuts även Dumle till döds på juldagen 2022, ett drygt år efter Einár. Även det mordet är olöst i dag. Jag tänker på vad Dumle sa i reportaget i Expressen: ”Låt folk skjuta varandra. Stör dem inte. Låt oss äta varandra tills vi är slut. Det är bästa sättet.”
Tre fullständigt skilda kvinnoöden löper parallellt genom filmen och trots tragiken i alla deras liv blir det en vacker historia. Smita är kastlös i norra Indien, hon tömmer latriner och föraktas från alla håll. Dottern riskerar att gå i hennes fotspår och maken kommer hem med feta råttor på ett spett till middag, som de grillar över öppen eld. Han finner sig i situationen, men Smita har sinnesnärvaro att drömma om ett annat liv.
I södra Italien är levnadsförhållandena mer generösa. Giulia jobbar i sin pappas familjeföretag med peruktillverkning när hon upptäcker att ekonomiska problem håller på att putta dem över stupet. En fager yngling, som tack och lov inte är en sol- och vårare den här gången, kommer in som en ängel och väcker nytt hopp i verksamheten. I Kanada lever Sarah som framgångsrik advokat på en viktig firma och ska just ta ännu ett steg uppåt när hon drabbas av bröstcancer. Det kunde inte komma mer olägligt och hon gör vad hon kan för att hålla sjukdomen hemlig.
Det brukar bli störande när handlingen hoppar mellan så splittrade spår, men här är det alldeles lagom långa scener för att publiken ska hinna landa i en berättelse innan vi rycks vidare till nästa. Det är en väldigt intelligent plot, intresset upprätthålls genom hela filmen, men när slutet närmar sig börjar man undra hur trådarna ska flätas samman, annars vore det väl onödigt att berätta om tre så olika kvinnor i samma film? Just då faller pusselbiten ner och allt blir en helhet. Det är vackert och det blir inte alls konstlat eller långsökt utan landar i mjuk naturlighet.
Det här är en film som ni bör ta er tiden och nöjet att se. Berättelsen finns också som bok: Flätan av Laetitia Colombani.
Äntligen en ny film med Tom Hanks och jösses vilken återförening det är efter trettio år! Samma regissör, samma manusförfattare och samma skådespelare som i Forrest Gump. I den historien levde Forrest (Tom Hanks) sitt liv skild från barndomskärleken Jenny (Robin Wright). I den nya filmen Here lever de tillsammans, men det är långt ifrån det dramatiska liv som präglade klassikern. AI har gjort ett rätt gott jobb med Tom Hanks. Här får vi återigen se honom riktigt ung som han var i filmen Big, vi känner igen hans ansikte från Sleepless in Seattle, men den här gången är det ett annorlunda grepp. En kamera har placerats på en specifik plats på jorden från dess skapelse och den filmar allt som sker just där. Ett brinnande kaos med kometnedslag, dinosaurier som jagar byten, istiden kommer och går, jägare och samlare drar förbi. Till en början går det snabbt, men runt sekelskiftet 1900 byggs ett hus på den platsen och kameran råkar hamna precis i ett hörn av vardagsrummet. Här får vi se vardagslivet utspela sig för några familjer med såväl drama som tristess. Jul efter jul.
Filmen blir tyvärr en ganska rörig kompott av scener från olika tidsepoker. Jag lägger särskilt märke till hur telefonen till vänster i bild ständigt växlar utifrån teknikens utveckling. Störst fokus ligger på Tom Hanks familj utan att samlas till någon mer sammanhängande historia. Kanske så som livet är för oss alla, hundratals snabba minnesbilder som skiftar och går in i varandra. Filmens viktigaste budskap är platsens magi, den vi kan längta så intensivt efter när den en dag är förlorad, där livet pågick. Där finns spåren även från andra människor som har levt just där. Epokerna ligger som lager på varandra, som går att lyfta av och blotta en tidigare historia där en stubbe har stått, marken där någon har grävt eller älskat.
Uppriktigt tycker jag inte att filmen når upp till Forrest Gumps nivå vad gäller träffsäkerhet eller minnesvärda scener, men oj vad det nyper till i hjärtat hos en gammal man som vårdar nostalgin som den starkaste känslan vi kan uppleva i livet. När en åldrad Tom Hanks kliver in i det tomma, utrensade rum som en gång varit så självklart för dem att vistas i, då tränger känslorna fram och formulerar en tanke. Jag måste åka hem.
Den prisbelönta journalisten My Vingren håller inte med om jämförelsen att hon är verklighetens Lisbeth Salander, men det är ett kittlande epitet som följer henne. Hon betalar ett högt pris för sitt arbete med att kartlägga högerextremism i sociala medier, utsatt för riktigt grova hot och tvingad att leva under skyddad identitet. Filmen Hacking hate följer henne under arbetet med en lång artikel till tidskriften Expo, se https://expo.se/fordjupning/federationen-nazistbroiler-eller-rysk-agent/ Efter att ha visats på några festivaler får filmen nu allmän premiär.
My har byggt upp några fejkade profiler på sociala medier som hjälper henne att infiltrera slutna forum. Snart blir hon inbjuden till en speciell Telegram-grupp och där börjar hon spåra en man som verkar ha särskilt inflytande över medlemmarna. Det är fascinerande att se hur vant hon rör sig över internet och använder dess redskap för att avtäcka bilden av Vincent, som han visar sig heta. My får tag i en adress där Google Street view har filmat och missat att dölja en bils registreringsskylt och så fortsätter det.
Historien tar även My ut i världen. Hon träffar bland annat kvinnan, Anika Collier Navaroli, som fick Trump avstängd på Twitter, hon visar hur ryska påverkanskampanjer når oss och att sociala medier tjänar mycket pengar på näthat som genererar väldigt många visningar. Youtube pekas ut som en särskilt viktig aktör som sprider mycket högerextrema videos till sårbara personer som sannolikt inte hade kommit i kontakt med propagandan annars och därför blir det extra märkligt att just Youtube snabbt plockade bort trailern till filmen för att den ”strider mot Youtubes användarvillkor”.
Som i många andra dokumentärfilmer utvecklas händelserna efter hand som arbetet pågår och det blir till slut allt mer bisarrt. Vincent som i den hemliga Telegram-gruppen sprider hat mot svarta och hbtq-personer visar sig ha haft åtminstone fem svarta flickvänner i USA som har anmält honom för våld i hemmet och han har spelat in en bögporrfilm. Den här världen är så komplex.
