Hans Karlsson blogg

I den förhållandevis tunna reportageboken ”Klaneran – Den systemhotande brottsligheten” möter vi en förfärande bild av en ständigt pågående dränering av vårt välfärdssystem. Jan Persson och Johannes Wahlström har kartlagt hur en mängd bedrägliga företeelser, som ibland sticker upp huvudet i form av något uppmärksammat åtal eller som ett avslöjande i något tidningsreportage, kan länkas samman till ett antal familjenätverk. Infiltrationen i samhället skildras bland annat från bankvärlden där någon banktjänsteman, antingen som familjemedlem eller utpressad, godkänner förfalskade intyg, felaktiga lönespecifikationer och övervärderade fastigheter för att sen medge stora summor i lån som personerna aldrig hade fått rätt till annars.

Särskilt förtjust blir jag som läsare över att berättelserna börjar långt tillbaka i avlägsna delar av världen och visar hur trådarna leder till Sverige. Som när kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan bröt ut över området Nagorno Karabach fick konsekvenser för den svenska handeln med hårvårdsprodukter på en ort i södra Sverige. Eller när några kompisar från den turkiska byn Kulu åkte tåg till Stockholm 1965 efter att ha läst en platsannons om ett jobberbjudande. På plats skriver en av kamraterna till hembyn om rikedomen i Sverige. ”Berätta så att alla i Kulu hör, det finns mat i Sverige, det finns arbete i Sverige.” Allt fler invånare från Kulu flyttade till Sverige och fick jobb, framför allt i familjen Ax:on Johnsons olika serviceföretag. Ljuset hamnar sen på en av dem som kommer att ägna sig åt avancerat byggfusk i flera bolag med utnyttjande av svart arbetskraft. När det nyligen hettade till runt mannen organiserade han tiotusen svenskar i hembyn Kulu, som har flyttat tillbaka efter pensionen, att rösta i riksdagsvalet på byns tidigare borgmästares son. Efter att ha blivit utesluten ur Centerpartiet på grund av kopplingar till ultranationalistiska organisationen Grå vargarna startade sonen ett nytt parti i Sverige. En annan svensk med rötter i den turkiska byn Kulu blev för inte länge sedan partiledare för Centerpartiet.

Ytterligare ett exempel i boken visar hur en stor del av befolkningen från området Tur Ardin i sydöstra Turkiet sedan länge är bosatt i Södertälje. De lockades hit som billig arbetskraft i Wallenbergs företag, framför allt lastbilstillverkaren Scania. Wallenbergarna fortsatte att driva på för en stor invandring trots att behovet av arbetskraft avtog, trots att arbetsuppgifterna blev allt mer avancerade. Till slut lämnade familjen Wallenberg Scania och nu finns ett invecklat parallellsamhälle på orten.

Boken Klanerna rekommenderas till alla som vill se en annan bild av Sverige än faluröda stugor och gula rapsfält. Delvis är texterna raka och torra som i en uppslagsbok, i andra delar märks det snabba, neutrala journalistspråket som bit för bit fyller ut bilden ända ut i kanterna.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH+

Som göteborgare sedan ett kvarts sekel minns jag de stora, tunga spelmaskinerna som stod i något hörn i minsta kiosk, restaurang, grill, kafé, krog… överallt fanns de blinkande lådorna och nästan alltid satt någon där och tryckte på knapparna, till synes i timmar. Själv provade jag aldrig någon av dem, jag har alltid sett spel om pengar på maskiner som lurendrejeri, att slumpen inte är inblandad utan att maskinen är förprogrammerad. Det verkade alltså vara något skumt som pågick där och jag tittade bort. I samband med maskinerna florerade namnet Rade Kotur i samma anda som tungt kriminella grupperingar… Albanligan, OG, ”juggemaffian” vilket förstärkte känslan av att vilja hålla sig borta.

Nu har Johanna Bäckström Lerneby skrivit en bok om ”spelkungen” i Göteborg och den första stora samverkan mellan myndigheter som ledde till att Rade Kotur dömdes till tolv års fängelse 2008 efter vad som beskrivs som en maffiarättegång. Hennes förra bok, ”Familjen” om ett utbrett kriminellt klannätverk i Göteborg var riktigt skrämmande läsning som placerade reportageboken som en av de bästa jag kommit över. Johanna är en skicklig berättare som skriver lätt och insiktsfullt, hon förklarar skeenden med journalistens neutrala tonläge och hon är orädd för att ställa kritiska frågor direkt till utpekade personer, men tyvärr når inte Spelkungen samma höjd som Familjen.

Den blir inte lika spännande, inte lika skrämmande trots sitt flytande språk och potentiella historia med utpressning och mord. Något saknas som är svårt att sätta fingret på och kanske är det ”huret”. Johanna berätta att något händer, att någon gör si eller så, men jag hade velat veta mer om hur. Hur pressade var varje småföretagare att ta emot maskinerna? Vad hände om de avstod eller var det ett för bra erbjudande att tacka nej till? Särskilt när det gäller den myndighetssamverkan som inleddes mellan Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten, Tullen, Polisen, Kronofogden med flera hade jag velat veta mer om vad de faktiskt gjorde. Utbytte information? Vilken information och hur gjorde det skillnad? Rättegångarna refereras till snabbt, men vad var de konkreta bevisen som fällde Rade Kotur? Själv hävdar han att han utmanade det svenska spelmonopolet och blev utsatt för ett riggat motangrepp från staten. Samtidigt var han hotad av kriminella personer eftersom han genererade så mycket pengar genom spelmaskinerna.

Naturligtvis betvivlar jag inte domen, men jag vill veta mer än att spelkungen blev dömd. Boken är uppbruten i delar och kapitel och varje kapitel består i sin tur av korta avsnitt som gör allt lättläst, men varje avsnitt blir som en ögonblicksbild som avslutas med en dramatisk cliffhanger som sen inte riktigt motsvaras i kommande avsnitt. Kanske var mina förväntningar högt ställda efter den utmärkta Familjen för till syvende och sist så är Spelkungen ett viktigt reportage om en verksamhet och en tid i Göteborg som förmodligen alla som rörde sig i nöjesvärlden då kom i kontakt med.

Förlag: Mondial

Betyg: HHH

Vi hör många gånger sägas att nu har nya gränser passerats i gängvåldet. Konflikter mellan eller inom de kriminella nätverken blossar ideligen upp och resulterar i dåd som får experter att säga att det här såg vi inte tidigare. När den nyexaminerade läkaren Karolin Hakim skjuts i huvudet på gatan i Malmö samtidigt som hon har sitt spädbarn i famnen, försvann ännu några illusioner inom oss. Mordet var kulmen på en förfärlig våldsvåg som drog genom ”parkernas stad” vilket gav polisen anledning att sätta igång operation Rimfrost, en variant av Sluta skjut-projektet som i dag finns i flera svenska städer. TV4:s kriminalreporter Therése Cedergrens nya bok Mordet på Ribersborg är en berättelse om Karoline Hakim och om de brutala konflikter som förekom åren innan och efter hennes död. Lojaliteter växlar och aktörer rör sig vant mellan olika länder i och utanför Europa som blir indragna i framför allt narkotikahanteringen.

Tyvärr är boken också en berättelse om Therése Cedergren. Jag brukar känna instinktiv motvilja mot journalister som skriver in sig själva och sina känslor i reportage som är starka nog att stå på egna ben. Alldeles särskilt värjer jag mig mot långa skildringar av hur journalisten blir serverad kaffe av den som ska bli intervjuad i stället för att gå rakt på historien. Det finns många sådana scener i denna bok, men i vissa delar är det ändå motiverat. Man skulle kunna säga att Therése passerar någon journalistisk gräns när hon exempelvis närmar sig Karolin Hakims mamma och blir en nära vän till henne. Vid sidan av sitt jobb på TV4 bedriver Therése en egen undersökning av vad som ledde fram till mordet på Karolin, som än i dag är ouppklarat, och då är det lätt hänt att komma för nära. Frustrationen över att fastna har nog många i branschen upplevt, jag har själv varit i en liknande situation. Sammantaget blir boken en berättelse om arbetet för en journalist som blir personligt engagerad i att lösa ett brott, i att försöka förstå det som är obegripligt.

Förlag: Bokförlaget Forum

Betyg: HH

”Det är då som det stora vemodet rullar in och från havet blåser en isande gråkall vind.” Flera artister har gjort den, men Jerry Williams inspelning från 1990 av kompositören Ted Ströms ”Vintersaga” kan vara den starkaste. Nu har regissören Carl Olsson gjort en lika fragmentarisk skildring av det svenska vemodet med sången från 1984 som inspiration. Alla tjugofyra textstrofer gestaltas på olika sätt, helt frikopplade från varandra. Mestadels genom en stilla kamera som riktas mot en scen där det oftast inte händer någonting alls och som inte har något med varandra att göra förutom att det är en svensk vintrig vardag. Långa tagningar av en kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken, av gränsstationen i Torneå, av en gumma på en spark. Ögonblick som lika gärna hade kunnat var tusen andra ögonblick.

Jag har lite svårt att värdera filmen, den lämnar mig ganska oberörd och samtidigt är scenerna vackra att betrakta. Den stora spännvidden från frusna drömmar uti monarkin till en överdos på Skärholmens station och plötsligt slår det mig att filmen är berättelsen om vårt land, ett Sverige vi minns, som i stora delar har gått förlorad. Med låten ringande i öronen kan filmen Vintersaga bli ett värdefullt biobesök i höst.

Regi och manus: Carl Olsson

Betyg: HH

Jerry Williams Vintersaga: https://www.youtube.com/watch?v=0q_Bbd2SGtY

Inför förra årets Bokmässa i Göteborg släppte Nicolas Lunabba sin hyllade debutbok, ”Blir du ledsen om jag dör?”. Jag kilade runt på mässgolvet och insåg att jag råkade följa honom i spåret för han dök upp överallt och varje gång stannade jag till för att lyssna, hänryckt över det han pratade om. I år är Nicolas tillbaka med en ny bok, ”Dagbok från 20-talet”, en kortare skrift om sommaren 2022 och veckorna innan debutboken skulle spridas. Energifältet runt honom finns kvar. Efter ett seminarium fick jag ett infall att gå fram och ställa en fråga, men det var inte alldeles enkelt. Vid årets bokmässa hade säkerheten skärpts så att besökarna blev visiterade inpå kroppen. Terrorhotnivån har höjts till en fyra på en femgradig skala i Sverige och trots en uppsluppen stämning så verkade de flesta av besökarna ha viss vaksamhet runt sig.

Jag hade precis läst klart den nya boken där Nicolas Lunabba flera gånger återkommer till känslan av att han är hotad. Som läsare är det till en början oklart varför. Visserligen är Nicolas verksamhetschef för organisationen Hela Malmö som bland annat verkar nära ungdomar i utsatta områden som riskerar att hamna i grov kriminalitet, men det är väl bara fantastiskt? Vem skulle ha problem med det? Snart radas möjliga antagonister upp. Sverigedemokraterna i Malmö har pekat ut organisationen som extremistisk och kriminell. För att ge ungdomarna en trygg plats nekas Malmöpolisen att komma in i lokalerna och det väcker irritation. SÄPO har intresserat sig organisationen genom att försöka rekrytera informatörer, men framför allt finns verksamheten i samma områden som den organiserade brottsligheten och de ”konkurrerar” om samma barn och unga. Dessutom berättar Nicolas i boken att han var i Almedalen och delade scen med Ing-Marie Wieselgren minuterna innan hon blev attackerad av en psykotisk man.

Men jag är inget av detta och vi är på en öppen bokmässa. Herregud. Jag tvekar på stället om min fråga egentligen är så viktig och sneglar mot den reslige väktaren vid salens utgång innan jag samlar mod och närmar mig. Jag hinner knappt säga Hej innan Nicolas vänder sig om och lägger en vänskaplig arm över mina axlar. Jag blir generad över hans fysiska närhet – vi har aldrig pratat förut. Hans uppmärksamhet riktas mot mig trots att det är många som drar i honom. Alldeles nyss hade moderatorn Kattis Ahlström frågat honom om han får ungdomar att läsa och han svarade att böcker är det sista vi ska ge till ungdomarna utifrån där de befinner sig. Böcker kan vara en symbol för det som gör ont, säger han. Jag känner att jag blir rastlös när jag läser en mening. Så fort jag öppnar en bok påminns jag om hur dum jag är, jag förstår inte orden. Nicolas jobbar för att lära känna barnen, för att förstå vad de behöver. De pratar ofta om maten före moralen, mat i magen, trygga vuxna, kramar och om man börjar i den änden så blir de läsande människor sen. Fysisk närhet är hans sätt att jobba.

En bättre förebild för unga går inte att uppbringa. Kanske är hemligheten med Nicolas Lunabbas nimbus att han benämner det som många av oss tänker, även det fula. Han spelar inte, något många unga kan se igenom, om vuxnas engagemang inte bottnar i dem själva. På riktigt. Vi har följe ut från seminariesalen fast vi hinner aldrig prata om min fråga innan han måste vidare, miljön är för splittrad. En sak är dock kristallklar, Nicolas Lunabba behöver aldrig mer fundera över sin språklöshet. Hans förmåga att formulera sig så att vi andra förstår gör honom till ett proffs i sin bransch.

Se seminarium från Bokmässan på UR Play.

Förlag: Natur & Kultur

Betyg: HHH+

Sekunderna innan inslaget med Leif GW Persson i TV4:s Nyhetsmorgon ska avslutas håller han fram en ny deckare som han varmt rekommenderar. Världen stannar upp. Detta får jag inte missa. Mycket riktigt, boken visar sig vara en pärla. Med Per Hellgrens debutroman ”En instängd man” sluts cirkeln i det som har kallats svenska deckarundret. Den som känner sin Martin Beck i Sjöwall & Wahlöös originalserie från 1965-75 med efterföljande filmatiseringar, kommer att bli nöjd.

Historien följer två parallella mordfall med sju års mellanrum. En äldre kvinna hittas i skogskanten 1958, brutalt överfallen och det mödosamma arbetet under den stekheta sommaren börjar för ett antal saktmodiga poliser. Vi får följa deras försök att pussla ihop de spridda vittnesmålen om cyklande män, en Montyskjorta, en flaska sololja… Hellgren är briljant i sin skildring av uppslag som kan följas, så som det gamla polisarbetet gick till innan dna-spårning, dataregister, telefonmaster och krypterade chattar tog över. Hans målande miljöbeskrivningar är detaljerade på en nivå där han räknar upp växtarter på en äng. Han värjer inte för att visa hur utredningen av vissa spår tuggar på och inte leder till något alls. Sju år senare hittas en död man i en liten lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Det är liklukten som lockar dit en ensam polis. Mannen saknas inte av någon och här finns inga vittnen. Utredningen vilar i det här fallet snarare på förnuftet.

Plotten är intelligent och består av en skicklig väv av perspektiv. Det blir aldrig för komplicerat för att hänga med. Persongestaltningen ger de mest tongivande rollerna både liv och djup. De framträder som i en film under läsningen, vilket jag hoppas att även denna berättelse ska bli en dag. Med Gösta Ekman, Carl-Gustaf Lindstedt, Sven Wollter, Per Oscarsson och en ung Kjelle Bergqvist. Det är en njutning att läsa denna bok.

Förlag: Albert Bonniers förlag

Betyg: HHHH+

För åtta år sedan släppte dokumentärfilmaren Erik Gandini den i mitt tycke oerhört intressanta filmen ”The Swedish theory of love” som skildrar utvecklingen av parrelationens villkor i Sverige parallellt med skapandet av välfärdssamhället. Teorin säger att alla relationer måste bygga på ett fundamentalt oberoende mellan varandra och filmen visade ensamheten som breder ut sig. Nu släpper Gandini sin nya dokumentär, ”After work” om arbetet som fenomen och dess mening i ett samhälle där teknologin överträffar mänsklig förmåga.

Det blir nedslag på en mängd olika platser i världen. I Sydkorea jobbar många i princip dygnet runt. Datorerna står på och håller möjligheten till arbete öppen. För att råda bot på det inför ett företag regeln att alla datorer automatiskt stängs av klockan sex på kvällen för att de anställda ska gå hem och umgås med sina familjer. I USA skildras en budbilsförare som älskar sitt jobb även om hon ständigt övervakas av Amazons AI-kameror. Minsta avvikelse genererar en signal, allt för att effektivisera utdelningen. Förarens gräns går vid att behöva kissa i en flaska, då lämnar hon. I rika oljelandet Kuwait har alla medborgare rätt till arbete, de får en arbetsplats, men inget att göra. Tjugo personer kan göra en persons uppgifter. De sitter av sin tid och får sin lön i slutet av månaden.

Arbetets meningslöshet gestaltas av personer som sitter vid automatiska rullband och sorterar plastsopor. Jag ser inte riktigt vilket mönster de sorterar utifrån, men i nästa klipp visas en robot som utför samma arbete minst lika bra. Ett meningslöst jobb försvinner, men en människa förlorar också sin inkomst och sitt sammanhang. Den israeliske författaren Yuval Noah Harari varnar för att i framtiden kommer det vara värre att vara irrelevant som människa än att vara exploaterad. Om du inte är behövd, vad finns det då för mening? Lösningen är enligt entreprenören Elon Musk en universell basinkomst, men han får snabbt mothugg. Den stora frågan vi behöver diskutera är inte huruvida människor som förtjänar det får pengar utan att vi delar ut pengar till människor som inte förtjänar det, ”vi skulle ge pengar till surfare och strandraggare”.

Italien ligger i den europeiska toppen på listan över NEET:s, unga människor som varken arbetar, går i skola eller praktik (Not in Education, Employment or Training). Samtidigt ligger Italien i botten på listan över genomsnittligt barnafödande med 1,26 barn per kvinna. Många är ensambarn och räknar med att kunna leva gott på sitt arv och anser därför att de inte behöver arbeta. After work skildrar det som en ständigt pågående strandfest, en fullständigt dekadent fritid där unga människor i princip bara hänger med varandra i grupper. Dokumentären avrundas till slut i ung medverkandes slutsats att vi är en bortskämd generation som aldrig skulle klara av krisen när den kommer. Gandini frågar den unge om han tror att hans pappa var lycklig på jobbet. Den unge tänker efter och svarar att hans pappa har nog inte konceptet ”lycka” i sig. I hans fars generation måste man jobba, annars skulle man dö.

Det är förstås en oerhörd lyx som framträder i Gandinis dokumentär. Om alla ska kunna försörja sig genom arbete eller inte är ett relevant problem i en nära framtid, men i filmen saknas tyvärr röster från de som inte har lyxen att kunna välja. I förbigående reflekterar en medverkande från Kuwait kring att de brukade ha ett hembiträde, nu har de två. ”Vad får jag betala för den filippinaren?” I en orolig värld med krig och kriminalitet tänker jag också på hur lätt allt kan rasa ihop, men med det sagt måste frågan kring arbete, mening och inkomst hitta ett svar även om det främst gäller den rika världen.

Producent: Fasad

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=zc-GOC369gA

Betyg: HHH

De göteborgska dokumentärfilmarna Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck har fått till en fullträff. Deras film om kamerans snart tvåhundraåriga historia är magisk. Under nästan nittio minuter matas vi av spektakulära bilder och filmklipp som förtrollar oss på samma sätt som när vi kan fastna i flödet i sociala medier och tiden försvinner. Vi kastas mellan alla tänkbara och otänkbara ögonblick som råkat bevarats på för tillfället aktuell fototeknik varvat med arrangerade, halsbrytande, gränslösa försök att få till något som sticker ut. Allt från knäppa katter till fasadklättrare på skyskrapor till tips på hur isen i en indisk frys kan tinas till klantiga snubblingar till hur en bild från en katastrof kan förändras om man byter perspektiv. Vi får förklaringar bakom propagandafilmer och dess vinklar under nazismen med snabba växlingar till befrielsen från koncentrationslägren.

Parallellt med detta skildras den allt mer avancerade teknikutvecklingen. Från den allra första bilden som tog åtta timmar att exponera till den allra första rörliga filmen, den första filmvisningen för publik, från televisionens tillkomst och utbredning till internet, sociala medier och vad allt detta gör med oss. Gränslösheten gestaltas bland annat av en ung brittisk influencer, Belle Delphine, som först gör sig känd genom att tramsa på YouTube och sen lanserar hon sitt hårdporrkonto på Only fans. Där kan hon snart plocka ut två miljoner dollar. Samtidigt är vi inte mycket mer än apor. Det blir rörande att se en schimpans sitta med en smartphone och snabbt scrolla i flödet, välja något klipp på en annan apa som klättrar, backa i menyn och välja ett annat klipp med sin schimpanstumme. I love it! Jag älskar varje sekund. Här finns inga transportsträckor, tempot rusar och bromsar och rusar igen.

Lika intressant blir det när vi får se bakom kulisserna i kända miljöer. Den skarpa skillnaden mellan när vi är avslappnade och när vi skärper till oss för att vi vet att kameran rullar. Vi vet att bilder kan klippas bort och redigeras i efterhand. De allvarliga nyhetsankarna på Aktuellt skämtar och mjukar upp sina kroppar. IS-krigarna som spelar in sina förfärliga propagandafilmer stakar sig när de glömmer sitt manus, suckar tungt och pikar varandra när de måste försöka igen och igen och de beter sig nästan mänskligt.

Blicken vänds sedan ut i rymden, bilder som skickats till oss från Voyager 1 som sändes ut i september 1977, bilder som rymdsonden har med sig från jorden till möjliga civilisationer den kan möta. Jag vill inte att dokumentären ska ta slut, men sen gör den det i alla fall med en fråga som fäster sig i huvudet långt utanför biosalongen: Kameran sparar det som finns framför den. 300 miljoner bilder publiceras varje dag. Hur ska vi sortera och hantera denna enorma mängd? I början skulle fotot vara ett bevis för något som hade hänt, sen blev det underhållning och film. I dag är bilder något för alla att publicera och konsumera. De påverkar oss, de kan manipuleras och AI kan skapa bilder på uppmaning. Vad ska vi göra med det?

Manus och regi: Axel Danielsson, Maximilien Van Aertryck

Plattform Produktion, Film i Väst

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=DOS2Q2rYwkA

Betyg: HHHHH