När det kommer till fenomenet som kallats ”apatiska barn” finns det bara två ställningstaganden. Antingen att värna om desperata flyktingfamiljers förtvivlade kamp för att få leva i Sverige, där målet till slut helgar alla medel. Eller mörkrets sida som misstänkliggör de svagaste i samhället och som från ett rasistiskt perspektiv inte accepterar minsta undantag från den reglerade invandringen. Antingen är du med oss eller emot oss.
När journalisten Ola Sandstig hösten 2019 intog ett tredje perspektiv – att prata med barnen själva som nu hade blivit vuxna – blev han snabbt brunsmetad. Att få höra barnperspektivet när debatten rasade som mest var inte möjligt då barnen ansågs okontaktbara och det vinnande narrativet, att det det inte går att simulera tillståndet, dominerade. Allt annat innebar ett tankeförbud. Ingen förälder skulle väl med berått mod orsaka ett lidande av den graden mot sitt barn? Att Sandstig nu fick fram berättelser där detta skett väckte en rädsla för att mörkerkrafterna skulle få vatten på sin kvarn.
Jag minns min egen reaktion när jag i ett samtal med Magasinet Filters chefredaktör Mattias Göransson fick veta att de skulle publicera Ola Sandstigs första artikel (som senare vann grävpriset Guldspaden). Det var strax innan debatten mellan Ola Sandstig och Gellert Tamas drog igång i Dagens Nyheter. Jag famlade efter bordskanten och utbrast, att ni vågar gå ut med det. Vi måste göra det, svarade Mattias Göransson och jag insåg hur rätt han hade. Att inte berätta när man får höra historier om barn som misshandlats, undanhållits mat och dryck, i vissa fall förlorat år av sin barndom, lek och skolgång instängda i en mörk lägenhet medan de tvingats spela apatiska… det vore värre. Det vore ytterligare ett svek. Dessutom, media kan inte mörka obekväma perspektiv. Inte bara för att trumpisterna får rätt, det vore också oärligt.
Efter artikeln började vårdgivare över hela landet berätta om sina erfarenheter för Sandstig och han skrev en hel bok. När det begav sig hade vårdpersonal upplevt hot om rasistanklagelser ifall de kom med invändningar och det hotet vägde tydligen tyngre än ansvaret för vården av barnen. Boken är full av vittnesmål, även från vårdgivare som fortfarande tror att fenomenet existerar. En följd av tidningsartikeln i Filter blev att diagnoskriterierna utvärderades av SBU som inte fann något vetenskapligt underlag alls för uppgivenhetssyndrom och Socialstyrelsen drog tillbaka sin vägledning.
Det finns ett fåtal starka reportage som vänder upp och ner på en föreställningsvärld. Ett sådant är Hannes Råstams avslöjande reportage om hanteringen av Thomas Quick. Ett annat är Ola Sandstigs reportage om de apatiska barnen. Det visar faran när en fråga tillåts polariseras så hårt att inga andra tankar får plats. Ett exempel: den drivande barnläkargruppen fick Socialstyrelsen att ta bort sitt råd om att vara uppmärksam på manipulation för att det var kränkande.
Boken är väl berättad, lättläst och underbyggd. Sandstigs historieskrivning av synen på invandring under det tidiga 90-talet är helt i klass med Gellert Tamas skildring i boken ”Lasermannen”, men därefter drar de åt olika håll. I vissa partier får jag tyvärr intrycket att Sandstig hellre fäller än friar när osäkerhet råder, som i frågan om en del barn skulle ha blivit drogade/medicinerade eller inte, men i övrigt är den ödmjuk inför det svåra ämnet och lämpar sig för sträckläsning.
Förlag: Mondial
Betyg: HHHH+
