Gogo är 94 år och bor i Kenya. Hon har tre barn, 22 barnbarn och 52 barnbarnsbarn. Hon har aldrig gått i skolan och kan varken läsa eller räkna, men när hon hör att några av barnbarnsbarnen inte går i skolan vill hon visa dem hur viktigt det är. Gogo söker till olika skolor och efter flera avslag är det en vidsynt rektor som antar henne. Det är närmast rörande att få följa hennes ljudande och tragglande av glosor, kämpande med allt sämre syn och hörsel, samtidigt som hon har sin långa livserfarenhet och auktoritet hos både barn och vuxna. För att få fler flickor att gå i skolan förmår hon rektorn att bygga ett nytt internat med plats för 300 flickor, som blir uppkallat efter henne. Orädd skäller hon ut förmannen när bygget går för långsamt. Stolt inviger hon huset med ballonger och sång när det står färdigt.
Filmen är helt underbar. Full av glädje och hopp. Förutom fantastiska kenyanska vyer och (givetvis) en safariresa med djur – barnen sover i små lodger i djungeln och precis som jag själv gjorde under en resa i Uganda hör de mängder av stora djur som rör sig och stökar runt utanför hyddorna – så skildras ett typiskt vardagsliv i en kenysk by. Det är intressant att se kontrasterna i vilka resurser som trots allt finns… och inte finns. När Gogo fyller år har skolan skakat fram en dekorerad gräddtårta, värdig ett svenskt konditori. Tårtan fördelas sen genom att Gogo tar en grabbnäve och ger till varje barn.
Tyvärr är filmen för kort. Ungefär åttio minuter. Man vill se mer, man vill vara där. Trots snävare coronarestriktioner så är Gogo värd ett biobesök, särskilt för den som någon gång har varit i Östfrika eller som vill dit. Även barn skulle uppskatta denna färgstarka berättelse, inte minst för att se den disciplin i lektionssalen och respekt för läraren och kamraterna som finns i en kenyansk skola jämfört med den svenska.
Njutafilms
Betyg: HHHH+
