Magnus Västerbro har blivit ett känt namn i populärhistoriska kretsar efter att ha skildrat Svälten i Sverige under 1860-talet och Sverige under Karl den XII, i Tyrannens tid. Båda har orsakat många svenskars död. Nu dyker Västerbro in i dödens mörka värld. Den svarta boken, full av korta historier, benämns som hans skönlitterära debut, men i nästan varje berättelse finns det källhänvisningar till en grym verklighet eller till myter och lokala föreställningar om döden. För mig som lockas av det makabra samtidigt som det gör sig bäst på avstånd blir bokens fantasier ett välkommet avbrott i de annars så faktastinna böcker jag läser.
En del rör sig nära verkligheten, som skildringen av hur varierande vi hanterar de döda kropparna. (Dagen då insikten kom, den som sa att den döde kan inte bara bli liggande där, utan måste tas omhand.) eller de kliniska beskrivningarna av olika utökade dödsstraff. Annat är fria fantasier, inspirerade av exempelvis en tavla eller ett musikstycke. Jag kan tänka mig att Västerbro tyckte att denna bok var rolig att skriva då det finns sömlöst flöde som verkar ha uppstått i stunden. Ytterligare annat är osentimentalt konstaterande om våldets och dödens kalla villkor. Sammantaget blir det spökhistorier för vuxna som gör sig bäst en grå, regnig kväll när eventuella sammanboende familjemedlemmar har gått och lagt sig.
Albert Bonniers förlag
Betyg: HHH
