Den som vill ha insyn i de mest framträdande polisiära händelserna de senaste dryga femtio åren ska ta sig an den erfarne kriminalkommissarien Jan Olssons biografi. För mig som slukar allt som handlar om gamla brott och mysterier är boken ett guldkorn. Jag har läst åtskilliga böcker som sammanfattar ett långt liv i händelsernas centrum, både av före detta kriminella och före detta poliser, men Supersnuten är klart en av de bästa. Språket flyter, upplevs inte upprepande, distanserat eller svepande som i många andra fall utan här sätts vi in i händelserna som om de precis har hänt. Alldeles lagom ingående utan att bli tung läsning.
Om man har hängt med i medierapporteringen under decennierna har man säkert sett Jan Olssons lite buttra uppsyn slinka förbi i bakgrunden. Han har varit involverad och ibland ledande i hanteringen av Norrmalmstorgsdramat med Clark Olofsson 1973, under bombmannen Lars Tingsströms härjningar och i styckmordet på Catrine da Costa under 80-talet liksom i jakten på Lasermannen John Ausonius i början av 90-talet. Jan medverkade inledningsvis i utredningen runt Thomas Quick och var en av de få som tidigt genomskådade Quicks bedrägliga charader. Tillsammans med psykiatrikern Ulf Åsgård byggde han upp gärningsmannaprofilgruppen med amerikanska FBI som förebild. Han bidrog till att Kaj Linna kunde frikännas och släppas ut efter tretton år i fängelse som oskyldigt dömd liksom mycket annat.
Det mest fascinerande med Jan är att han har gått sin egen väg, orädd för att gå emot konsensus eller chefer när han känner att de har fel och han har rätt. Drivkraften har varit förnuftet och opartiskheten. Någon gång har det visat sig att han har haft fel, ibland har kollegor betraktat honom som besvärlig, men i längden har han ändå ofta fått rätt. Framför allt just i skandalen runt Thomas Quick som erkände ett trettiotal mord och dömdes för åtta av dem innan han 2013 friades från allt. Jag önskar att det i dag fanns fler som Jan Olsson. Dagens polis hämmas inte sällan av fluffiga värdegrunder, lojaliteter mot överordnade och egna karriärmål. Jag tror att mycket skulle vinnas på att ha några i sin verksamhet som vågar och rent av uppmuntras att ifrågasätta eventuella låsningar utan att riskera utfrysning eller bestraffning.
Boken är genomgående välskriven och Jan är en god, personlig berättare. Det är först på de sista sidorna som han lämnar sin sakliga ton och börjar i viss mån ”predika” om polisarbete förr och nu. Det har han all rätt att göra efter ett långt yrkesliv, även om det lite förtar udden av bokens totala behållning.
Ordfront förlag
Betyg: HHHH+
