Efter några decennier där vi har sett många böcker med berättelser av och om grovt kriminella, deras brott och drogberoende innan de hittar vägen ut i ett värdigt liv, så skönjer vi nu en rad nya böcker skrivna av poliser. En av de senaste är spaningsledaren i Rinkeby, Mats Lindströms som ger sitt perspektiv på flera av de mest uppmärksammade dödsskjutningarna och gängkonflikterna. Till sin hjälp har han haft Expressens krimreporter Fredrik Sjöshult. Om det är Mats eller Fredriks förtjänst är oklart, men språket är till stor del rapp tidningsprosa. Det är inte särskilt mycket känslor, uppväxtnostalgi eller djupanalys utan snarare pang på rödbetan.
Vi får följa med på en mängd olika insatser som riktas mot specifika gängbildningar eller brottsplaner, inte sällan med lustiga namn för att avdramatisera det farliga kapital som gängen gärna vill förmedla. Exempelvis ska det ha varit polisen som gav ”Den kurdiska rävens” (fox) gäng namnet Foxtrot efter den mjuka dansen. När rivalen ”Jordgubben” bröt sig loss och bildade ett eget gång kallade polisen det för Rumba för att behålla temat.
Eftersom tempot är högt blir det inte någon direkt spänning i läsningen, ändå är det intressant att läsa om polisens metoder, telefonavlyssning, knäckta chattar, utdragna spaningsperioder… förutom det grova våldet som polisen försöker förhindra är det som väcker mest känslor den upprördhet som följer av domstolarnas närmast orimliga krav på bevisning. Att få någon dömd för förberedelsebrott är ett hopplöst projekt trots högst detaljerade planer. Det räcker inte att vara känd nätverkskriminell och sitta med automatvapen i en bil utanför en lägenhet där en annan känd antagonist eller en miljardär befinner sig utan polisen måste här gå en svår balansgång när de spanar under pågående förberedelser. Hur långt ska de låta personerna gå utan att själva brottet begås, just för att de inte ska släppas sen av domstolar för att inget hände? Möjligen kan det bli ett vapenbrott, men polisen vill ofta ha mer på personen för att få ett längre straff så att personen är borta från gatan en längre tid. Innan lagändringarna gav vapenbrott inga längre straff och ibland släpptes personen samma dag i väntan på rättegång. Det kan också vara svårt att knyta ett visst vapen till en specifik person.
Lindström ger en bra bild av relationen mellan de mest brottsaktiva och polisen, inte minst är han själv känd eller snarare ökänd i kretsarna och det berättas anekdoter om olika spektakulära gripanden. På något sätt har de en respekt för varandra, polisen och kriminella, om de möts under rättegångar kan de prata nästan skämtsamt med varandra, ge varandra pikar och Lindström strävar efter att ha en relation där han ska kunna ta dem i hand efter avslutat ärende. Han småpratar med dem om deras slang och raptexter, vad ord betyder och skriver till och med egna raptexter till killarna. Detta gör att obegripliga avlyssningar blir lättare att avkoda när brottsplaner diskuteras på telefon eller i chattar.
Den som har följt utvecklingen kring nätverkskriminaliteten i Sverige kan med fördel läsa om spaningsledaren och få ytterligare ett lager av kunskap om vad svensk polis står inför och vilka resurser som finns att motverka en eskalering.
Bokförlaget Forum
Betyg: HHH
