Boken berör det som länge var fullständigt oberörbart. Den har kallats för ”befrielsebok” eftersom den lyfter ett tema som under lång tid har varit otillåtet i Sverige och den är skriven av två statsvetare som, mig veterligen, inte har dragit på sig någon stämpel av att vara ”extrema”. Det handlar om saknaden som många känner efter ett land som var innan den stora invandringen.
Författarna undersöker på ett stillsamt sätt vad som händer i en tidigare ganska homogen befolkning där en stor invandring från regioner långt utanför Europa med helt skilda kulturer har kommit in i vårt livsrum på kort tid. Precis som ”åsiktskorridoren” tidigare uteslöt tankar och åsikter som inte passade in där så har det funnits en ”känslokorridor” som skiljer mellan accepterade och mer förbjudna känslor där saknaden efter en svunnen tid är en sådan känsla. Det har fått många att skämmas och hålla sina tankar för sig själva, många har förlorat vänner, status, uppdrag och arbete på grund av dessa lågstatuskänslor vilket sannolikt har bidragit till den polarisering vi ser i dag. När dessa personer har förminskats har de sökt efter upprättelse, ett erkännande.
Tesen är att Sverige genom historien har präglats av en ingenjörskultur, ett rationellt och förnuftigt framåtblickande. Det har smittat av sig på det sociala området där stora sociala projekt har ritats upp, som mångkulturprojektet. Tanken var att i Sverige har vi ingen kultur, vem som helst kan passa in här eftersom vi är universella. Den som har försökt lyfta fram svenska värderingar har fått stå och skämmas över att det blir hopplöst när den avkrävs exempel. Problemet är att det är ett feltänk, enligt författarna. Vår svenska kultur har varit så naturlig och osynlig för oss som ganska homogen befolkning att vi ser den som just allmän. Men svensk kultur är i själva verket ganska extrem om vi ser ute i världen. I den numera kända World Values Survey-kartan vet vi att Sverige ligger längst upp i ena hörnet, långt från alla andra länder, i synnerhet länder som många har invandrat hit från.
Idealet har målat upp bilden av det mångkulturella samhället där vi alla kan leva tillsammans oavsett kultur, men det visade sig vara mer komplicerat i verkligheten. Ingenjörerna missade att kalkylera med den svenska kulturen och känslorna som uppstår. Svårigheterna för utomstående att förstå och komma in i den. Längtan hos oss efter ett land som vi inte längre känner igen. Saknaden i att inte längre självklart vara det bästa landet i världen. Sorgen över att Sverige framställs som ett varnande exempel, ”det svenska tillståndet”. Dessa känslorna försvinner inte bara för att de fördöms.
Förändringen har varit olika påtaglig över landet. Många av de nyanlända hamnar i samma områden och människor som redan finns där upplever att eliten har drivit på en utveckling mot folkets vilja. Inte sällan bor just de som driver på och upprätthåller åsiktskorridoren och känslokorridoren i områden där förändringen knappt märks av alls och de pekar ut de som protesterar som inskränkta och extrema. Det skapar helt olika verklighetsbilder vilket spär på den polarisering som vi inte bara ser här i Sverige utan i hela västvärlden. Enligt författarna handlar det inte om värderingar utan om perspektiv, vad vi ser när vi blickar ut.
Boken kräver ganska långsam läsning med eftertanke. Säkert finns de som reflexmässigt argumenterar emot, men Garme och Barrling formulerar ändå flera trösterika passager för den som under lång tid har tyngts av att inte kunna styra bort sina av omgivningen otillåtna känslor, inte minst när författarna visar att dessa känslor också är komplexa. Det går att känna saknad utan att vara radikal bakåtsträvare. Oavsett var du står i frågan rekommenderas denna läsning starkt för att ta udden av den infekterade polarisering som vi har skapat.
Bokförlag Mondial
Betyg: HHH+
