Tre fullständigt skilda kvinnoöden löper parallellt genom filmen och trots tragiken i alla deras liv blir det en vacker historia. Smita är kastlös i norra Indien, hon tömmer latriner och föraktas från alla håll. Dottern riskerar att gå i hennes fotspår och maken kommer hem med feta råttor på ett spett till middag, som de grillar över öppen eld. Han finner sig i situationen, men Smita har sinnesnärvaro att drömma om ett annat liv.
I södra Italien är levnadsförhållandena mer generösa. Giulia jobbar i sin pappas familjeföretag med peruktillverkning när hon upptäcker att ekonomiska problem håller på att putta dem över stupet. En fager yngling, som tack och lov inte är en sol- och vårare den här gången, kommer in som en ängel och väcker nytt hopp i verksamheten. I Kanada lever Sarah som framgångsrik advokat på en viktig firma och ska just ta ännu ett steg uppåt när hon drabbas av bröstcancer. Det kunde inte komma mer olägligt och hon gör vad hon kan för att hålla sjukdomen hemlig.
Det brukar bli störande när handlingen hoppar mellan så splittrade spår, men här är det alldeles lagom långa scener för att publiken ska hinna landa i en berättelse innan vi rycks vidare till nästa. Det är en väldigt intelligent plot, intresset upprätthålls genom hela filmen, men när slutet närmar sig börjar man undra hur trådarna ska flätas samman, annars vore det väl onödigt att berätta om tre så olika kvinnor i samma film? Just då faller pusselbiten ner och allt blir en helhet. Det är vackert och det blir inte alls konstlat eller långsökt utan landar i mjuk naturlighet.
Det här är en film som ni bör ta er tiden och nöjet att se. Berättelsen finns också som bok: Flätan av Laetitia Colombani.
Betyg: HHHH
