Så har jag tagit mig igenom en av de svåraste böcker jag läst. Natten till julafton 2022 kommer en pappa in med en sexårig flicka på barnakuten i Lund. Hon är kraftigt nedkyld och närmast medvetslös. Pappan säger att hon har druckit ättika, men han ter sig i övrigt ganska oberörd. Personalen reagerar på att flickan är dåligt klädd, smutsig och liten för sin ålder. Magsäcken är så skadad att det länge är oklart om hon kommer att klara sig. De upptäcker flera allvarliga ärr och frakturer som visar sig ha självläkt utan sjukvårdsbehandling. Ändå lämnar pappan flickan ensam på sjukhuset på julaftonseftermiddagen och åker hem till sina andra barn.
När jag under läsningen har rekommenderat boken ”Flickan och ättikan” till personer jag mött så ryggar de nästan bakåt. Det är så hemskt, sånt kan de inte läsa. Delvis är jag benägen att hålla med. Det närmar sig gränsen för vad även jag klarar av. Det är så förfärligt mycket, texten blir suddig och ögonen tåras, som när mamman i ett sms till pappan kallar flickan för ”zombiekräkspyan”. Men jag känner starkt att det vore ännu ett svek mot flickan att inte fortsätta att läsa vad hon varit med om, att vända bort blicken för att jag inte orkar. Så många människor under hennes korta liv som inte har sett henne. Det fanns flera tillfällen då omvärlden hade kunnat reagera. De uteblivna tandläkarbesöken. Frånvaron från BVC, från skolan. Någon läkare reagerade på rutin och nyligen fick socialtjänsten i Eslöv kritik från IVO för att inget hände trots orosanmälningar. Ingen träffade flickan utan gick på vad föräldrarna sa. Ständiga avbokningar och hinder kom i vägen.
Samtidigt drev föräldrarna bilden av att flickan var hjärnskadad och knappt klarade av någonting. Att hon kunde få för sig vad som helst, som att dricka ättika. Det medförde att personer utanför familjen som ändå såg flickan förhöll sig avvaktande och behandlade henne som extra skör. Det ska ändå sägas att det är en berättelse med lyckligt slut. Det är befriande att följa vårdpersonalens försiktiga närmande efter hand som de inser att flickan är helt normalbegåvad och i mitt tycke ovanligt kompetent. Även i sin vidriga tillvaro där föräldrarna har torterat och spänt fast henne i en för liten bilbarnstol i tvättstugan med blöja som inte byttes och uteslutit henne från umgänge med syskonen så verkar hon nästan stoisk ha funnit sig i sin situation. Hon verkar reflekterande. När hon får frågan vad hon gjorde där, svarar hon att hon sov. Jo, men på dagen? Hon sov. Hur visste hon om det var dag eller natt? Genom springan i dörren. Maria Rydhagen gestaltar flickan så fint att man ser henne framför sig, som när hon mitt i ett samtal frågar om man får låsa in barn. Eller när hon misstänksamt frågar en sjuksköterska, varför vill du leka med mig? För att jag tycker om dig, svarar sköterskan. Då blir flickan strålande glad.
Rydhagen skriver mycket i presens vilket gör att läsare är med under skeenden. Det gillar jag skarpt. Hon har pratat med många av de som kom att träffa flickan efter att hon slapp ur sin isolering och föräldrarnas grepp och alla verkar fästa sig lite extra vid henne. Inte bara som patient utan de blir vänner. Rydhagen skildrar också dragkampen mellan socialtjänst och polis, att de har olika målbild och hur de försvårar för varandra. Det blir hopplöst att fråga sig varför detta har hänt. Det sägs att flickan var ett oplanerat, oönskat barn, hon hade en svår förlossning, familjen levde i fattigdom, men ingenting kan motivera något av det som flickan genomled. Kanske kan vi bara glädjas över att hon i dag verkar må alldeles utmärkt.
Betyg: HHHH
Förlag: Mondial
