Hans Karlsson blogg

Som jag nämnt i tidigare recensioner så är det vissa personer som gör att jag stannar i steget när de dyker upp. Jag vill höra vad de säger. Jacques Mwpeu är en sådan person, numera är han chef för svenska kriminalvårdens flaggskepp, Kumlafängelset. Under hösten släpptes boken om hans flykt från Kongo när han hotades av regimen och livet i Sverige. Å ena sidan är det en framgångssaga där Mwepu visar att motivation och ansträngningar lönar sig. Genom att börja som sommarvikarie inom kriminalvården fångas han upp av ledningspersoner som ser hans potential. Å andra sidan visar han Mwepu hur missriktad svensk integrationspolitik under lång tid har varit.

Jacques Mwepu kommer från en välbärgad klass i ett fint område i Kongo. Det fanns aldrig något tvivel om att han skulle studera juridik på universitet efter en kort session inom katolska kyrkan med avsikt att bli präst. När det gått en tid i Sverige hamnade Mwepu tillsammans med andra från SFI med olika bakgrunder på AMU. Alla behandlades som vita blad. Ingen frågade vad deltagarna kunde sedan tidigare eller vad de ville göra. De fick alla veta att de skulle utbildas till svetsare. När Mwepu påpekar att han vill bli jurist och inte var lämplig som svetsare för att han inte var särskilt händig så blev utbildningsledaren provocerad och sa att Mwepu inte skulle tro att han var finare eller viktigare än någon annan här.

Mwepu berättar mycket om hur bra och välfungerande den svenska kriminalvården är, han får flera uppdrag för FN att sprida den svenska modellen i andra länder. Säkert är svensk kriminalvård i toppklass jämfört med de flesta andra staters standard och i det perspektivet har han rätt, men jag saknar kritik mot den egna organisationen. När jag skrev om kriminalvård för ett tjugotal år sedan så vittnade anställda om att det snarare var organisationen som sög musten ur dem, inte klienterna. I dag har klienterna blivit betydligt tuffare, överbeläggningen gör det svårt att hålla isär grupper och svårigheten att rekrytera medarbetare gör att de som jobbar får långa pass. Inte sällan varannan helg. På vissa anstalter är även kulturen så hård att vissa medarbetare inte känner att de passar in och lämnar. Först i slutet av boken kommer några ord om detta och den höga återfallsfrekvensen. Mwepu skriver mycket om hur synd det är om intagna, hur hemskt det är att vara frihetsberövad, men jag saknar en reflektion över alla de brottsoffer som hans klienter lämnar efter sig.

Samtidigt lyfter Mwepu fram några starka anekdotiska historier om personer som han har jobbat med på olika anstalter som han senare i livet råkar möta någonstans, före detta intagna som vittnar om hur mycket han har betytt för dem för att få ett bra liv i frihet efter avtjänat straff. Det är detta som gör honom till idealist, tanken att alla människor kan förändras.

Betyg: HHH

Förlag: Mondial

Lyssna på Jacques Mwepu: https://sverigesradio.se/avsnitt/jacques-mwepu-sommarprat-2022

Första halvan är oerhört drabbande. Den namnlösa pappan till ett namnlöst berättarjag har gått bort och dottern, som är det enda barnet, tillbringar några mörka höstveckor med att städa ur hans lägenhet i ett höghus i en namnlös förort. Hon har själv levt ett varannan-helg-liv i lägenheten under en del av sin barndom tills hon blev stor nog att säga nej. Som vuxen är hennes blick för detaljer ljuvlig att läsa om, spridda minnen blänker till likt stillbilder i ett album. Känslominnen där det inte finns ord, tristess och vanmakt.

Ingenting har egentligen förändrats där sedan hon var liten. Något hon en gång tappade under sängen ligger kvar. Hon föreställer sig hur pappan har gått mellan rummen, suttit vid sitt köksbord, tittat ut på samma gård i decennier. Över allt ligger en hinna av kladdigt fett. Sorteringen av lägenhetens innehåll, återstoden av ett liv där ingenting slängs, ger henne förståelse för pappan och hans besvär. Breven till myndigheter som han har skrivit och skrivit om och sparat kopior av, kvitton, fotografier som hon inte känner igen människorna på. Allt ger ledtrådar till hur hans liv har varit som ung, som vuxen och som gammal. Allt läggs osentimentalt i den svarta sopsäcken som ska till förbränning.

Pappan var ensam hela livet, stötte bort människor. Dottern inser att hon är lika ensam, ingen kommer hem till henne och beklagar sorgen. Delvis är hennes ensamhet självvald, delvis en oförståelse för vad som krävs för att vara delaktig. Bokens andra halva tappar tyvärr magin och är ett osammanhängande filosoferande över ensamheten i vårt samhälle uppblandat med ett lager av en annan karaktärs ensamhet för drygt hundra år sedan. Stycken med utdrag ur en i Stockholm prostituerad kvinnas berättelse. Jag saknar den så rena skildringen om pappans och dotterns relation.

Pappan hade kanske inte insikt i vad ett barn behöver, vare sig gällande kost eller stimulans, en terapeut kallar det för ”vanvård”, men dottern känner inte igen sig i begreppet. Han var hennes pappa och den förlorade tråden plockar Sofia Lilly Jönsson upp på bokens sista sidor där hon ger uttryck för nostalgins såriga övermakt som slår till. Hon längtar hem, även till det torftiga liv som fanns där i lägenheten. Åtminstone är det så jag tolkar det.

Förlag: Albert Bonniers förlag

Betyg: HHH

Bävar du inför höstens mörker? Känner du att vardagen är grå och trist? Att livet står stilla? Då ska du skaffa dig en biobiljett till filmen We live in time. Kalla den för brittisk romantisk dramakomedi, om du vill, men här finns inget trams. Kanske en del klichéer, men inga överdrifter. Den är omskakande och har allt som krävs för att bli en klassiker.

Almuts och Tobias vägar korsar varandra på ett för genren typiskt dramatiskt sätt, de är på rätt plats i livet och där finns ingen tvekan. De blir det perfekta paret, men det är okej. Filmen hoppar fram och tillbaka i tiden och man får tänka något ögonblick för att förstå var de är, men både Andrew Garfield (Spindelmannen) och Florence Pugh (Oppenheimer) är så charmiga att man förlåter det. Tidigt blir biobesökarna varse om vad som väntar dem, en allvarlig cancer som skruvar upp livets hastighet. De måste skynda att älska.

Om vi råkar ha slumrat till och tycker att det mesta i tillvaron går på tomgång eller stressar hårt och blir fartblinda, då är dessa dryga hundra minuters bioupplevelse ett uppvaknande. Jag kan sätta en stämpel på att den har både skratt- och gråtgaranti. När vi lämnar salongen greppar handen i luften i ett försök att hålla kvar tiden, och livet, innan det rinner mellan fingrarna. Carpe diem. Visst, det finns många starka dramakomedier, men den här får ni inte missa.

Regi: John Crowley

Betyg: HHHH

Den politiska dragkampen mellan om våra högst begränsade samhällsresurser i huvudsak ska läggas på repressiva eller förebyggande åtgärder mot det urspårade gängvåldet pågår för fullt. I den tidigare polischefen Christofer Bohmans skildring blir konflikten brännhet. Bohman blev viral efter att ha gjort ett filmat Facebook-inlägg 2019 då en minderårig kille hade dragit fram en pistol mot butikspersonalen när han blir påkommen med att snatta fikabröd i en affär. Allt fångas på övervakningskameran.

I boken får vi följa Christoffer Bohmans karriär inom polisen och se hans perspektiv på en rad kända våldsdåd i framför allt norra Stockholm. Den tangerar ibland ett skönlitterärt språk eftersom den växlar mellan Bohmans subjekt och en karaktär kallad Nico som är en mix av ett par olika gängkriminella individer. Syftet är att visa på de relationer som trots allt kan uppstå mellan polisen och de, ofta unga, personer de jagar. Det skapar ibland som en egen bubbla mellan dem, att det blir en distans till de oerhörda tragedier och brottsoffer som kriminalitet lämnar efter sig.

Exempelvis riktar sig en av flera specifika insatser i boken mot Turebergsnätverket i Sollentuna som har utövat gränslös kontroll över ett par bostadshus på en gata. De använder bostadsrätternas källare som skyttebana och näringsidkare i området betalar varje månad tillsammans en halv miljon kronor i så kallade beskyddarpengar, utöver den sedvanliga narkotikahanteringen. Det har pågått i årtionden. Här lyckas Bohman få med sig det Nationella operativa rådet, som är en samverkan mellan tolv olika myndigheter som alla kan prioritera samma ärenden från sina respektive håll. När trycket blir för hårt mot ett annat nätverk i Märsta får Bohman veta att det finns ett mordkontrakt på honom själv och kommunstyrelsens ordförande, vilket till slut får honom att flytta från Stockholm. Efter att en mamma och ett barn blivit träffade under en skottlossning på en lekplats börjar Christoffer Bohman tveka på vad han håller på med.

Han liknar situationen med en kran som inte bara droppar utan rinner för fullt och skapar översvämning av nya rekryter. Domarna i de olika Encrochat-målen motsvarade tvåtusen år, men det kommer ständigt nya unga villiga personer som tar deras plats och Bohman inser att han kan göra bättre skillnad i den förebyggande änden. I dag jobbar han för Skandias stiftelse Idéer för livet och är kritisk till att statistik och strukturella analyser ska förändra situationen. Hans motto är, en individ i taget, riktiga människor på en konkret plats och där finns ett ansvar för oss alla att ta.

Bokförlag: Polaris

Betyg: HHH

Se Bohman på Nyhetsmorgon: https://www.youtube.com/watch?v=VdnHjVKknZw

Mordet på Olof Palme är ett nationellt trauma som fortsätter att förtrolla oss. Nu när det har kommit ytterligare en bok som reder ut ett ganska okänt spår, kallat Christer A, så får jag filosofiska tankar om hur komplex vår värld är, om det i varje givet ögonblick finns så många kopplingar att det kan leda i rakt motsatta riktningar och ändå uppfattas som lika trovärdiga.

När jag läste religionspsykologi så förekom ofta bilden av ank-haren. Vi har ett antal aspekter som är kända för oss och samtidigt en rad andra aspekter som är okända. Där fyller vår hjärna i tomrummen för att vår bild ska bli meningsfull. Är de fragmentariska intrycken vi känner till en anka (Gud finns) eller en hare (Gud finns inte)? Vi vet inte eftersom vi inte kan se strecken under huvudet som bildar kroppen.

I utredningen efter mordet på Olof Palme framträder samma delade uppfattningar. Det vi känner till om händelseförloppet, att det var så många okända tillfälligheter som ledde till att Palme befann sig i korsningen mellan Tunnelgatan och Sveavägen just då, har resulterat i otaliga motsatta spår. Och jag tror inte att det är några dumskallar som har ägnat sig åt dem. Okej, det finns ett par ganska vilda teorier, men om vi bortser från dem och de större, internationella konspirationerna och ser på teorin om en ensam gärningsman som av en slump råkar få syn på Olof Palme, då finns det ändå rätt många uppgifter som leder ut i olika spår och alla kan inte vara sanna.

Var gärningsmannen en anka (Christer Pettersson) eller var det en hare (Skandiamannen)? Än i dag är det rätt många, även inom polisen, som är övertygade om Christer Petterssons skuld. Uppgifterna var trots allt så underbyggda att det ledde till åtal. Samtidigt har på senare tid teorin om Skandiamannen övertygat väldigt många, inte minst den senaste åklagaren som pekar ut Skandiamannen och lägger ner hela Palmeutredningen. Men många andra har inte blivit övertygade av någon av dem. I utkanten av utredningen har det funnits ett annat spår, Christer A, som precis som det mesta andra slarvades bort i kaoset av olika teorier och växlande chefer. Den 28 februari 1986 vid kl.23:20 ska det alltså ha funnits minst tre kroppsmässigt och klädesmässigt liknande män som alla på olika sätt hade tillgång till en Smith & Wesson 357 Magnum-revolver i direkt närhet till biografen Grand, som hade åtminstone skenbara motiv att skjuta Olof Palme och som efter mordet beter sig tillräckligt misstänkt för att intresset för dem inte ska avta. Kanske fanns det även en fjärde man, den riktiga mördaren.

Precis som i de andra spåren så är det en hel del märkliga omständigheter kring Christer A som gör att bitarna tycks falla på plats igen. Han beter sig inte som man kan förvänta sig av någon som är oskyldig, som blir kontaktad av polis i ett så allvarligt ärende som mord på en statsminister utan han börjar obstruera direkt. I dag är Christer A:s licensierade Smith & Wesson 357 Magnum den enda kända revolvern i Stockholmsområdet som inte har provskjutits eftersom den är försvunnen med en obegriplig förklaring. Det går att dra streck mellan kända punkter i utredningen och med lite hjälp framträder en bild, men så länge vi saknar strecken som bildar kroppen under huvudet så förblir frågan om gärningsmannen var en anka eller en hare eller kanske en giraff eller struts. Av oräkneliga böcker som har skrivits om mordet under snart fyrtio år så lyckas journalisten och författaren Jon Jordås redovisa sin bild på etthundra sjuttio sidor. Avsnitten är korta, som vykort. Om luddigt fluff i mordutredningen rensas bort i pärmarna så är kanske dessa sidor allt som återstår. Det blir knappast den sista boken om mordet på Olof Palme, för många har sökandet blivit mål och mening i livet som ett definitivt svar skulle beröva dem.

Bokförlag: Natur&Kultur

Betyg: HHH+

Boken berör det som länge var fullständigt oberörbart. Den har kallats för ”befrielsebok” eftersom den lyfter ett tema som under lång tid har varit otillåtet i Sverige och den är skriven av två statsvetare som, mig veterligen, inte har dragit på sig någon stämpel av att vara ”extrema”. Det handlar om saknaden som många känner efter ett land som var innan den stora invandringen.

Författarna undersöker på ett stillsamt sätt vad som händer i en tidigare ganska homogen befolkning där en stor invandring från regioner långt utanför Europa med helt skilda kulturer har kommit in i vårt livsrum på kort tid. Precis som ”åsiktskorridoren” tidigare uteslöt tankar och åsikter som inte passade in där så har det funnits en ”känslokorridor” som skiljer mellan accepterade och mer förbjudna känslor där saknaden efter en svunnen tid är en sådan känsla. Det har fått många att skämmas och hålla sina tankar för sig själva, många har förlorat vänner, status, uppdrag och arbete på grund av dessa lågstatuskänslor vilket sannolikt har bidragit till den polarisering vi ser i dag. När dessa personer har förminskats har de sökt efter upprättelse, ett erkännande.

Tesen är att Sverige genom historien har präglats av en ingenjörskultur, ett rationellt och förnuftigt framåtblickande. Det har smittat av sig på det sociala området där stora sociala projekt har ritats upp, som mångkulturprojektet. Tanken var att i Sverige har vi ingen kultur, vem som helst kan passa in här eftersom vi är universella. Den som har försökt lyfta fram svenska värderingar har fått stå och skämmas över att det blir hopplöst när den avkrävs exempel. Problemet är att det är ett feltänk, enligt författarna. Vår svenska kultur har varit så naturlig och osynlig för oss som ganska homogen befolkning att vi ser den som just allmän. Men svensk kultur är i själva verket ganska extrem om vi ser ute i världen. I den numera kända World Values Survey-kartan vet vi att Sverige ligger längst upp i ena hörnet, långt från alla andra länder, i synnerhet länder som många har invandrat hit från.

Idealet har målat upp bilden av det mångkulturella samhället där vi alla kan leva tillsammans oavsett kultur, men det visade sig vara mer komplicerat i verkligheten. Ingenjörerna missade att kalkylera med den svenska kulturen och känslorna som uppstår. Svårigheterna för utomstående att förstå och komma in i den. Längtan hos oss efter ett land som vi inte längre känner igen. Saknaden i att inte längre självklart vara det bästa landet i världen. Sorgen över att Sverige framställs som ett varnande exempel, ”det svenska tillståndet”. Dessa känslorna försvinner inte bara för att de fördöms.

Förändringen har varit olika påtaglig över landet. Många av de nyanlända hamnar i samma områden och människor som redan finns där upplever att eliten har drivit på en utveckling mot folkets vilja. Inte sällan bor just de som driver på och upprätthåller åsiktskorridoren och känslokorridoren i områden där förändringen knappt märks av alls och de pekar ut de som protesterar som inskränkta och extrema. Det skapar helt olika verklighetsbilder vilket spär på den polarisering som vi inte bara ser här i Sverige utan i hela västvärlden. Enligt författarna handlar det inte om värderingar utan om perspektiv, vad vi ser när vi blickar ut.

Boken kräver ganska långsam läsning med eftertanke. Säkert finns de som reflexmässigt argumenterar emot, men Garme och Barrling formulerar ändå flera trösterika passager för den som under lång tid har tyngts av att inte kunna styra bort sina av omgivningen otillåtna känslor, inte minst när författarna visar att dessa känslor också är komplexa. Det går att känna saknad utan att vara radikal bakåtsträvare. Oavsett var du står i frågan rekommenderas denna läsning starkt för att ta udden av den infekterade polarisering som vi har skapat.

Bokförlag Mondial

Betyg: HHH+

Efter några decennier där vi har sett många böcker med berättelser av och om grovt kriminella, deras brott och drogberoende innan de hittar vägen ut i ett värdigt liv, så skönjer vi nu en rad nya böcker skrivna av poliser. En av de senaste är spaningsledaren i Rinkeby, Mats Lindströms som ger sitt perspektiv på flera av de mest uppmärksammade dödsskjutningarna och gängkonflikterna. Till sin hjälp har han haft Expressens krimreporter Fredrik Sjöshult. Om det är Mats eller Fredriks förtjänst är oklart, men språket är till stor del rapp tidningsprosa. Det är inte särskilt mycket känslor, uppväxtnostalgi eller djupanalys utan snarare pang på rödbetan.

Vi får följa med på en mängd olika insatser som riktas mot specifika gängbildningar eller brottsplaner, inte sällan med lustiga namn för att avdramatisera det farliga kapital som gängen gärna vill förmedla. Exempelvis ska det ha varit polisen som gav ”Den kurdiska rävens” (fox) gäng namnet Foxtrot efter den mjuka dansen. När rivalen ”Jordgubben” bröt sig loss och bildade ett eget gång kallade polisen det för Rumba för att behålla temat.

Eftersom tempot är högt blir det inte någon direkt spänning i läsningen, ändå är det intressant att läsa om polisens metoder, telefonavlyssning, knäckta chattar, utdragna spaningsperioder… förutom det grova våldet som polisen försöker förhindra är det som väcker mest känslor den upprördhet som följer av domstolarnas närmast orimliga krav på bevisning. Att få någon dömd för förberedelsebrott är ett hopplöst projekt trots högst detaljerade planer. Det räcker inte att vara känd nätverkskriminell och sitta med automatvapen i en bil utanför en lägenhet där en annan känd antagonist eller en miljardär befinner sig utan polisen måste här gå en svår balansgång när de spanar under pågående förberedelser. Hur långt ska de låta personerna gå utan att själva brottet begås, just för att de inte ska släppas sen av domstolar för att inget hände? Möjligen kan det bli ett vapenbrott, men polisen vill ofta ha mer på personen för att få ett längre straff så att personen är borta från gatan en längre tid. Innan lagändringarna gav vapenbrott inga längre straff och ibland släpptes personen samma dag i väntan på rättegång. Det kan också vara svårt att knyta ett visst vapen till en specifik person.

Lindström ger en bra bild av relationen mellan de mest brottsaktiva och polisen, inte minst är han själv känd eller snarare ökänd i kretsarna och det berättas anekdoter om olika spektakulära gripanden. På något sätt har de en respekt för varandra, polisen och kriminella, om de möts under rättegångar kan de prata nästan skämtsamt med varandra, ge varandra pikar och Lindström strävar efter att ha en relation där han ska kunna ta dem i hand efter avslutat ärende. Han småpratar med dem om deras slang och raptexter, vad ord betyder och skriver till och med egna raptexter till killarna. Detta gör att obegripliga avlyssningar blir lättare att avkoda när brottsplaner diskuteras på telefon eller i chattar.

Den som har följt utvecklingen kring nätverkskriminaliteten i Sverige kan med fördel läsa om spaningsledaren och få ytterligare ett lager av kunskap om vad svensk polis står inför och vilka resurser som finns att motverka en eskalering.

Bokförlaget Forum

Betyg: HHH

Jag minns inte när jag såg Mikael Ribbenvik första gången, men jag kommer ihåg att jag omedelbart fattade tycke för honom. Han var någon mellanchef på Migrationsverket och han talade om sin svåra verksamhet på ett så sansat och pedagogiskt sätt att allt bara blev fullständigt klart. Sveriges kanske mest kritiserade myndighet som kläms från både höger och vänster blev begriplig. Från ena sidan sägs de vara asylaktivister, från andra anklagas de för att vara okänsliga. Sedan dess har jag stannat till och lyssnat när Ribbenvik dyker upp i TV-rutan. När han blev generaldirektör tänkte jag att där är rätt man på rätt plats.

Vem kunde ana att en bok om det tunga ämnet migration kunde vara så rolig att läsa? Ribbenvik sätter tonen direkt och han levererar en översikt över de stora händelserna på migrationsområdet de senaste tjugo åren samtidigt som han ger sin personliga resa i detta kall. Han har en humor som jag delar och många gånger skrattar jag högt över anekdoter och knasiga situationer som uppstår. Exempelvis när ID-kontrollerna hade införts 2015 och obetänksamt skulle Ribbenvik som ställföreträdande generaldirektör flyga hem till Helsingborg, han gjorde det via Kastrup. Resandet mellan Helsingborg och Helsingör har varit öppet sedan passkontrollöverenskommelsen 1957 och få ser det som en landsgräns. Givetvis hade Ribbenvik inte med sig sitt pass och en gränsvakt vägrade släppa in honom i Helsingborgs hamn tills en överordnad kände igen honom från TV. Han var okej att släppa in.

Som den principfasta tjänsteman Ribbenvik verkar vara tror jag att han håller tillbaka en hel del och att det finns mycket mer att hämta där. Förutom den lättsamma tonen och det superheta ämnet så är den stora behållningen det som fick mig att lägga märke till Ribbenvik från början. Han lyckas skildra och förklara beslut som i förstone ter sig obegripliga, varför små söta flickor och sjuka mormödrar utvisas medan avskydda terrorister får stanna, spelet mellan en myndighet och politiken, effekterna av stora världshändelser och beslut som fattas av en ensam man på toppen. Ribbenvik har gått hela vägen, från en timvikarie till GD. Hans första USP var att han bodde nära Migrationsverkets kontor i Helsingborg och snabbt kunde ta sig dit vid behov. Jag tror att det var en stor förlust för Sverige när Ribbenvik inte fick förlängt. Ribbenvik fick skulden för flyktingkrisen så som en ”vädergubbe” får skulden för det dåliga sommarvädret, men han var rätt man på rätt plats.

Läs den. Det är i stora stycken ett försvarstal och säkert finns det många dimensioner som gör verksamheten mer komplex än vad som framgår av boken, men jag tycker att den var rolig att läsa och det är också en kvalitet.

Exempel:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ribbenvik-om-bjorn-soder-tweeten-det-ar-trams

Förlag: Mondial

Betyg: HHHH