Blog Image

Hans Karlsson blogg

Reflektioner, iakttagelser, bok- och filmrecensioner mm.

Här kommer jag att reflektera över aktuella händelser, möten och livsöden som kommer i min väg samt en och annan bok- och filmrecension.

Psykos i Stockholm

Bok- och filmrecension Posted on 01/09/2020 13:16

Stämningen är uppsluppen redan på tåget mot Stockholm, men dottern är uppmärksam. Mamman verkar vara sprallig och ungdomlig, drar några opassande skämt och släpper loss, men samtidigt är det något med hennes röstläge och rörelsemönster som inte riktigt synkar. Och dottern verkar inte uppskatta sin mammas upptåg, hennes oro blir allt starkare medan mammans ansikte snart får ett både spänt och slappt uttryck. Lite skevt. Det synkar inte riktigt heller.

– Håller du på att bli snurrig? frågar dottern som känner igen symtomen.

Mamman, Josefin Neldén, gör en lysande och trovärdig insats som psykossjuk utan att spela över. Vi får se när den tunna, logiska hinnan bryts sönder och hon får intryck som blottar ett annat spel som pågår bakom hennes rygg. Små obetydliga signaler som i mammans värld får enorm betydelse för att förstå vad den här andra verkligheten går ut på. Hur hon ska hantera Djävulens illusioner.

Dialogerna mellan mamman och dottern är också osynkade, de talar förbi varandra som om vi skulle förklara för någon att himlen faktiskt är blå medan den andre påstår att himlen egentligen är en banan. Det är inte ens samma begreppsvärld och ändå är båda utsagorna lika verkliga för var och en av oss. Dottern såras av mammans ord, hon går sönder när hon måste lämna mamman på sjukhus samtidigt som mamman förnekar sin dotter i tron att det som händer är hennes svek. Psykiatrivården skildras inte heller som särskilt munter.

En sådan berättelse är svår att avsluta, det blir ju inget färdigt, inget avklarat. Att sluttexterna bara börjar rulla vore outhärdligt om inte filmens första sekunder hade varit, då Maria Bäck och hennes mamma pratar med varandra om sin Stockholmsresa som ett minne. Då blir ändå slutet hoppfullt.

Regi: Maria Bäck

Betyg: HHH+



Extremisten : Bosse Gustafsson

Bok- och filmrecension Posted on 01/09/2020 11:47

Det här är en typisk berättelse som lockar mig, som väcker förväntningar. Anders Högström var en rastlös kille som inte fann sin plats i skolan. Istället mynnade rastlösheten ut i ständigt jävelskap i omgivningen. Det var inga småsaker utan handlade om bombtillverkning, grova stölder och bränder innan energin så småningom kanaliseras i en riktning. Anders Högström valde att ställa sig på den sida av samhället som var mest hatat av vuxenvärlden. Nazismen. Han bidrog till att grunda NSF, Nationalsocialistisk front som inte bara hotade sina motståndare utan gick till våldsamma attacker.

Händelseutvecklingen ledde trots allt till att Högström hoppade av sin egen organisation och lierade sig med sin hårdaste kritiker, Karlskronas socialdemokratiska kommunalråd Björn Fries. Tillsammans åkte de runt i Sveriges skolor och pratade om nazismen. Högström tilldeles QX Hederspris 2001 på Gaygalan. Men tillvaron skulle rasa för Högström igen innan han lyckades resa sig, denna gång ur askan som frälst. Alltså en typisk topphistoria.

Men för mig når aldrig berättelsen riktigt upp till den förväntade nivån. Boken är ett pärlband av anekdoter, raskt berättat som om vi själva sitter i en publik och lyssnar på Högström som sveper genom sitt förflutna utan att riktigt komma till en poäng. Det radas upp scener efter scener, allt mer spektakulära, men det når aldrig fram till någon eftertanke eller någon analys. Författaren har gjort en lång research och pratat med såväl vänner som fiender till Högström, vilka ibland har växlat plats, men jag saknar ändå Bosse Gustafssons röst eller utifrånblick. Det är verkligen ingen smickrande skildring för Högströms del, men samtidigt blir det inget levande reportage utan en ganska torr rapport. Jag inbillar mig att det kanske finns ett syfte med detta, att boken ska locka och nå ut till ovana läsare som kanske har eller har haft en fot inne i Högströms tidigare tankevärld, men jag är rädd för att när berättelsen inte alls appellerar till någon känsla eller eftertanke eller ens för ett kortare teoretiskt resonemang kring nazismen och senare den kristna kraft som omfamnar Högström, då lämnas läsaren oberörd. Oförändrad.

Utan nya argument.

Offside Press

Betyg: HH



Familjen : Johanna Bäckström Lerneby

Bok- och filmrecension Posted on 29/08/2020 11:36

Det är en otäck bild som journalisten Johanna Bäckström Lerneby målar upp i sin nya reportagebok ”Familjen”. Under fjorton år har hon till och från följt ett ökänt släktnätverk som enligt polisen och socialtjänsten i Angered utanför Göteborg har ett betydande inflytande över lokalsamhället. Hennes granskning har nyligen resulterat i en bok som är en utveckling och fördjupning av reportaget som publicerades i Aftonbladet 2017. Händelser som har flimrat förbi i notisform eller som lösryckta, diffust skildrade artiklar i olika tidningar, placeras här i ett större sammanhang. Förutom att hon redogör för den omfattande brottslighet som personer i släktnätverket har åtalats för och förknippats med, så förklarar Johanna varför så kallad klanmentalitet blir problematiskt i ett land som Sverige.

Klankultur och kriminalitet är inte samma sak. Gemenskapen med sin familj och att man hjälps åt är inget fel i sig, men när det sammanfaller med kriminalitet så blir det allvarligt eftersom lojaliteten till de familjemedlemmarna som begår brott är starkare än lojaliteten till lagen i det omgivande samhället.

En effekt av detta, som Johanna Bäckström Lerneby tar upp i boken är den tystnadskultur som leder till att vissa brott och allvarliga konflikter aldrig når de rättsvårdande myndigheterna. Parterna gör upp i parallella förhandlingar istället för att vända sig till försäkringsbolag eller till polis och domstol. Genom medling förmås ena parten betala en kompensation till den andra för att undvika blodshämnd, som de säger. Många som inte är kriminella eller alls har med saken att göra blir inblandade för att exempelvis bidra till att lösa en uppkommen skuld. Det är långt ifrån rättssäkert och ofta vill de inte eller vågar inte tala med polisen. Det blir den starkes rätt. Mycket av det hedersrelaterade våldet, tvångsäktenskapen och den radikalisering som har diskuterats i Sverige de senaste åren kan även härledas till slutna klanstrukturer.

Svensk lagstiftning bygger på relationen till individen med opartiska domstolar och myndigheter och då blir det ett problem när det kommer hit gruppbaserade människor, där lojaliteten till familjen alltid går först. Därför måste kulturen bekämpas, menar Johanna Bäckström Lerneby. I Tyskland har inrikesministern uppmanat myndigheter att vara vaksamma så de inte får in klanstrukturer i sin verksamhet som kan leda till särbehandling av de egna medlemmarna. Särskilt inom polisen och socialtjänsten.

Sommaren 2008 bildade regeringen en bred samverkan mellan tolv olika myndigheter för att motverka den organiserade brottsligheten genom att dela information mellan varandra. I boken skildrar Johanna när det operativa rådet i den samverkan insåg att släktnätverket i Angered hade fått en så starkt negativ påverkan på området att de beslutade om en särskilt insats mot dem. På lokal nivå deltar socialtjänsten och får till sig uppgifter som gör att de kan agera utifrån sin horisont, exempelvis genom att dra in felaktigt utbetalda bidrag eller i förlängningen omhänderta barn som växer upp i en skadlig miljö.

– Myndigheterna måste göra något. Vanligt folk som bor i Angered kan inte ha det på det sättet att de tvingas förhålla sig till den här familjen. De kan inte lämnas i sticket. Jag tror på den här modellen med myndighetssamverkan, man är på precis rätt väg, säger Johanna. Familjen säger till mig att de är jättestörda och att det är orättvist. De tycker att myndigheterna är på dem från alla håll och är ute efter dem bara på grund av deras namn, vilket stämmer. Det kan man ha åsikter om, men jag vet även att myndigheterna tycker att det här är väldigt värdefullt. Det är så man måste arbeta för att komma åt de parallella samhällena som finns i olika förorter.

Johanna Bäckström Lerneby har tilldelats Stora journalistpriset 2015 i kategorin ”Årets berättare”. Den här boken förtjänar ett nytt pris. Språket är rappt, lättläst och går rakt på sak. Det blir ett gott flyt. Trots det obehagliga ämnet blir det stundom ganska dråpligt, men när pärmarna slås ihop önskar jag att det jag precis har läst var en riktigt ruskig roman och att allt inte var alldeles sant.

Mondial förlag

Betyg: HHHH+



Hundens kärlek : Clive Wynne

Bok- och filmrecension Posted on 22/07/2020 17:01

Har du välsignats med en hund? Längtar du efter eller planerar du att skaffa en hund? Känner du till att det finns ett levande väsen i sinnevärlden som kallas ”hund”? Oavsett vilket bör du ta till dig vad Clive Wynne beskriver i boken ”Hundens kärlek”. Boken bekräftar vad de flesta hundälskare (märk väl; inte självklart de flesta hundägare) alltid har vetat, att hunden älskar dig.

Clive Wynne är professor i psykologi i USA och har specialiserat sig på relationen mellan människa och hund. Under sin yrkeskarriär har han försökt stå emot sin spontana kärlek till hundar och istället rent analytiskt funderat över vad som gör hundar speciella. Att de exempelvis kan tolka människors pekande finger mot saker, är de inte ensamma om. (En så enkel sak kräver de facto ett avancerat tänkande.) Det finns otaliga teorier om hundar, hur de ska behandlas och vad de behöver. Få saker kan röra upp lika starka känslor som att diskutera hund med experter på olika nivåer. Djurmänniskor är känslomänniskor och eftersom vi vet så lite så ger det stort utrymme för egna tolkningar.

Clive Wynne sticker ut hakan och säger sig ha nått fram till pudelns kärna, men vägen dit är lite för pratig och omständlig. Boken hade kunnat stramas upp en aning. Experimenten han gör med sina kollegor för att fastställa sin bestämda slutsats kan te sig banala – som att sätta en skål med mat och sätta ägaren (eller en främling) någon meter därifrån och sen se vad hunden väljer att gå till först. Men det handlar om vetenskap och för att kunna säga något med viss vetenskaplig sannolikhet måste experimenten kunna upprepas och uppnå samma resultat. Det måste alltså finnas så få störande faktorer som möjligt.

En gammal vanlig tankegång är att hundar härstammar från vargar och att de därför både mår och fungerar bäst utifrån hur man har antagit att en flock med vargar agerar, med rangordning och en dominant ledare. Om ledaren, alltså ägaren, är svag kommer hunden att försöka ta ledarrollen, så det gäller att få hunden att veta sin plats. Detta beteende avfärdar Wynne starkt. Hunden är snarare genuint känslomässigt knuten till sin ägare, mån om att få vara tillsammans och att samarbeta. Det handlar inte om att hunden är bakslug och lismar för att ägaren råkar kontrollera mattillgången utan det handlar om ett äkta intresse för att få vara i ägarens närhet. Det sitter i hundens gener, vilket i det avseendet skiljer sig från vargens som inte alls är så intresserade av människor, inte ens de som har vuxit upp med människor sedan de var valpar. För övrigt har vargar i vilda flockar inte heller den kamp om intern rangordning som vi tidigare har antagit.

Hundens kärlek förtjänar att bemötas och återgäldas med ett kompanjonskap, det handlar mer om att vägleda än att leda. Vi har inte hundar i första hand för att vi har nytta av dem utan relationen mellan oss och våra hundar är, för den filosofiskt skolade, ett axiom. Detta skulle möjligen kunnat framställas något tydligare i Clive Wynnes bok, och lite mindre ”fluffigt”.

Betyg: HHH

Natur&Kultur



The Wretched

Bok- och filmrecension Posted on 20/06/2020 16:05

The Wretched – (skräck)

regissör: Brett Pierce och Drew T. Pierce

För ett tag sedan gick jag med i Facebookgruppen Ensamvandring. Den är för personer som finner tjusning i att med minimal packning gå rakt ut i skogen på egen hand och slå upp sitt bohag där den känner för det. Kort sagt, att vandra och sova ensam ute i skog och mark, när det blir svart som i en säck. För min del har det ännu inte blivit av, men det finns i pipeline… det är bara det att… Nyligen skrevs ett inlägg i gruppen där personen försökte förklara sina dubbla känslor inför att vandra ut i skogen och sova där själv. Den längtade, men vågade inte och hade uppenbara problem att få andra gruppmedlemmar att förstå varför.

Att stöta på en våldtäktsman eller annan dåre långt ut i skogen är närmast obefintlig, risken är större inne i stan. Skogens vilda djur är vanligtvis skygga och håller sig därför långt borta. Att råka ut för en olycka eller att bli sjuk kan avhjälpas med hjälp av en gps och att hålla anhöriga informerade om var man har tänkt att gå. Så vad finns det att vara rädd för? Kommentatorerna förstod inte. Det är ju själva tjusningen med ensamvandring att vara själv.

Kanske borde de titta på filmen The Wretched. Det är sånt som skrämmer den som tvekar på att ge sig ut och tillbringa nätter i skogen. Det okända.

The Wretched handlar om en strulig tonårspojke som efter föräldrarnas skilsmässa får bo hos sin pappa långt från stan. Snart börjar det hända konstiga saker i den omgivande skogen och i grannens hus när en skogshäxa ger sig till känna. The Wretched innehåller allt det du kan önska dig av en klassisk skräckfilm. En ung flicka som ensam går in i ett stort hus och hör ljud från källaren. Blod och äckel. Skarp gräns mellan ljus och mörker. Tveksamheter kring vem som är drabbad, vem som går att lita på. Orimligheter som i slutet spårar ur. Precis som det ska vara i genren. Men är du en ensamvandrare som drömmer om en natt bland skogens alla ljud så kanske du ska välja något annat.

Betyg: HH

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=720OA_V87ec



Morden i Bjärred : Elisabeth Högström

Bok- och filmrecension Posted on 04/12/2019 11:44

Med tanke på hur lite information som polisen har lämnat ut om barnmorden i Bjärred i januari 2018 så är det ett under att Elisabeth Höglund har lyckats skriva en så omfattande bok om den ohyggliga händelsen. Det ska sägas att hon spekulerar en hel del och bitvis finns det många störande upprepningar som en noggrann redaktör borde ha strukit, men hon är samtidigt förlösande detaljerad i beskrivningarna av vad de första poliserna ser när de går in i huset. Inte många vinklar lämnas åt fantasin vilket jag faktiskt uppskattar. Det är något speciellt med skildringar som inte väjer för det som är obehagligt utan som kan fullfölja ett skeende hela vägen, även om man vrider sig i fåtöljen och tårarna kommer så måste vi ta oss igenom det.

Som journalist är jag också förtjust i de inslag där Elisabeth beskriver sitt tillvägagångssätt, sitt tänk för att komma vidare när det låser sig och där det blir fråga-svar-dialog med någon som ställs till svar. Jag vill veta vad hon gör. Elisabeth resonerar länge kring konflikten i att så gott som allt i det här fallet har hållits hemligt och att de mördade barnen glöms bort. Boken är lite väl pratig och ibland känns hennes ihärdiga rotande efter något uppseendeväckande nästan snaskigt eftersom familjens verkar ha levt ett ganska odramatiskt liv. På samma gång detta oerhörda i att två föräldrar (eller en förälder med den andres medgivande) har strypt sina döttrar och sen sin partner och detta ska ingen prata om. Det är grymt.

Elisabeth tar även upp flera andra exempel där föräldrar har dödat sina barn på de mest vedervärdiga sätt, ibland bara för att komma åt den andre föräldern som har sårat dem och detta har skett bara inom de senaste åren. Både ett flertal fall i Sverige och utomlands. Det här är inte fiktion, det här är på riktigt och läsaren som inser detta behöver stålsätta sig. I slutet av boken samtalar Elisabeth med Henrik Lysell, medicine doktor i psykiatrisk epidemiologi om vilka orsaker som kan ligga bakom föräldrar som mördar sina barn för den som vill ha en form av akademiskt svar på gåtan.

Betyg HH

Ekerlids förlag



”Fraemling”

Bok- och filmrecension Posted on 06/10/2019 21:06

Skälet till att filmen ”Fraemling” blev till är allvarligt nog. Att den sen bryter mot ett förväntat förlopp kan vara både en styrka och svaghet. Filmregissören Mikel Cee Karlsson och Mathias är vänner sedan barndomen. I vuxen ålder tappar Mathias plötsligt masken en dag och berättar en fasansfull historia där han ska ha fått ta över någon annans skuld till ett kriminellt organiserat nätverk. Mathias kan inte betala utan tvingas ”arbeta av” skulden genom att själv driva in andras skulder med allt som följer i det. Han ser inget annat alternativ än att göra vad han blir tillsagd. Om den pressade och hotfulla miljö han tvingas delta i, vid sidan av sitt familjeliv, pratar han inte med någon förrän bästa vännen Mikel får veta efter flera år. De bestämmer sig för att gestalta händelsen i form av en film.

Paret hinner en bit innan det oåterkalleliga sker. Mathias avlider, visserligen av naturlig orsak, men sannolikt påverkad av den höga stress han levt under. Mikel ställs inför dilemmat, ska han lägga ner projektet och bidra till tystnaden runt Mathias eller ska han genomföra filmen med en aktör som spelar Mathias? Han väljer det senare. Ulf Stenberg, från bland annat Peter Grönlunds ”Tjuvheder”, gör en lysande insats som Mathias, han är nästan mer trovärdig än originalet. Bilderna av Mathias och Ulfs roll blandas och det är svårt att hålla isär dem.

Styrkan i filmen är att scenerna snarare skildrar den ständiga oron som genomsyrar vardagen än våldet, en bild som sällan kommer fram i liknande filmer. Samtidigt blir det ett metaprojekt där det filmas och pratas om själva filminspelningen. Men svagheten är förmodligen det långsamma och lågmälda tempot som gör att den publik som ”Fraemling” borde rikta sig till hinner tappa intresset. Den som orkar hänga med lämnas med en stark obehagskänsla. Kan vi inte bara vara överens om att samhällets viktigaste uppgift är att skydda individer från våldsmän? Att den skötsamma person som blir utsatt för hot på totalt orimliga grunder kan garanteras skydd. Att samhällets resurser i det fallet ska vara obegränsade.



I händelse av min död : Kerstin Weigl, Kristina Edblom

Bok- och filmrecension Posted on 06/10/2019 14:42

Att läsa i Sjöwall & Wahlöös bok ”Roseanna” – den första om Martin Beck – om ett naket kvinnolik som fiskas upp ur sjön Boren, påverkar mig inte nämnvärt. Vanligtvis inte heller skildringen av någon av de andra mördade kvinnorna som tusentals deckare och filmer inleds med. Möjligen kan det vara en spännande historia, men det är ju bara fiction. Tyvärr kan även korta, sakliga tidningsartiklar om kvinnor som hittats mördade slinka förbi i mediebruset med en uppgiven suck. Det är något helt annat att läsa Kerstin Weigls och Kristina Edbloms bok ”I händelse av min död”. Där varje knivhugg, varje slag som skildras, är verkligt. Kvinnorna har vandrat på gatorna i någon stad, de har en dag tvingats fly och gömma sig – tänka på varje steg de tar, varje ord de säger – av rädsla för någon man de har levt med tills mannen hinner ikapp dem. Många har bett om hjälp, men en lika tung sorg är att samhället inte har förmått att hjälpa dem. Finns det någon viktigare uppgift för ett samhälle än att garantera den personliga säkerheten från våldsmän? Kan vi vara överens om att resurserna bör vara obegränsade där? Ur den aspekten är den här boken en fruktansvärd läsning, inte minst då männens krampaktiga hot och våld återges på ett närgånget sätt. Just därför är boken också så fruktansvärt viktig.

Den eviga frågan; får kvinnorna skylla sig själva när de blir tillsammans med våldsamma män? När de inte lämnar mannen efter första slaget? Hur står de ut när våldet bara pågår? För den som undrar, LÄS BOKEN! Kort kan nämnas att det är själva uppbrottet som är det farligaste momentet.

Som journalist lockas jag även av att följa Weigls och Edbloms metoder och dilemman i arbetet med att kartlägga alla kvinnor som har mördats av sin partner eller expartner sedan 1 januari 2000. Genom brev, anmälningar, rättegångar och inte minst anhöriga får vi höra kvinnornas röster. I dag är det 299 stycken. Kan vi enas om att det kan inte ske en enda gång till? Det får inte bli 300.

Betyg: HHHH+

Natur&Kultur



« FöregåendeNästa »