Hans Karlsson blogg

Skälet till att filmen ”Fraemling” blev till är allvarligt nog. Att den sen bryter mot ett förväntat förlopp kan vara både en styrka och svaghet. Filmregissören Mikel Cee Karlsson och Mathias är vänner sedan barndomen. I vuxen ålder tappar Mathias plötsligt masken en dag och berättar en fasansfull historia där han ska ha fått ta över någon annans skuld till ett kriminellt organiserat nätverk. Mathias kan inte betala utan tvingas ”arbeta av” skulden genom att själv driva in andras skulder med allt som följer i det. Han ser inget annat alternativ än att göra vad han blir tillsagd. Om den pressade och hotfulla miljö han tvingas delta i, vid sidan av sitt familjeliv, pratar han inte med någon förrän bästa vännen Mikel får veta efter flera år. De bestämmer sig för att gestalta händelsen i form av en film.

Paret hinner en bit innan det oåterkalleliga sker. Mathias avlider, visserligen av naturlig orsak, men sannolikt påverkad av den höga stress han levt under. Mikel ställs inför dilemmat, ska han lägga ner projektet och bidra till tystnaden runt Mathias eller ska han genomföra filmen med en aktör som spelar Mathias? Han väljer det senare. Ulf Stenberg, från bland annat Peter Grönlunds ”Tjuvheder”, gör en lysande insats som Mathias, han är nästan mer trovärdig än originalet. Bilderna av Mathias och Ulfs roll blandas och det är svårt att hålla isär dem.

Styrkan i filmen är att scenerna snarare skildrar den ständiga oron som genomsyrar vardagen än våldet, en bild som sällan kommer fram i liknande filmer. Samtidigt blir det ett metaprojekt där det filmas och pratas om själva filminspelningen. Men svagheten är förmodligen det långsamma och lågmälda tempot som gör att den publik som ”Fraemling” borde rikta sig till hinner tappa intresset. Den som orkar hänga med lämnas med en stark obehagskänsla. Kan vi inte bara vara överens om att samhällets viktigaste uppgift är att skydda individer från våldsmän? Att den skötsamma person som blir utsatt för hot på totalt orimliga grunder kan garanteras skydd. Att samhällets resurser i det fallet ska vara obegränsade.

Att läsa i Sjöwall & Wahlöös bok ”Roseanna” – den första om Martin Beck – om ett naket kvinnolik som fiskas upp ur sjön Boren, påverkar mig inte nämnvärt. Vanligtvis inte heller skildringen av någon av de andra mördade kvinnorna som tusentals deckare och filmer inleds med. Möjligen kan det vara en spännande historia, men det är ju bara fiction. Tyvärr kan även korta, sakliga tidningsartiklar om kvinnor som hittats mördade slinka förbi i mediebruset med en uppgiven suck. Det är något helt annat att läsa Kerstin Weigls och Kristina Edbloms bok ”I händelse av min död”. Där varje knivhugg, varje slag som skildras, är verkligt. Kvinnorna har vandrat på gatorna i någon stad, de har en dag tvingats fly och gömma sig – tänka på varje steg de tar, varje ord de säger – av rädsla för någon man de har levt med tills mannen hinner ikapp dem. Många har bett om hjälp, men en lika tung sorg är att samhället inte har förmått att hjälpa dem. Finns det någon viktigare uppgift för ett samhälle än att garantera den personliga säkerheten från våldsmän? Kan vi vara överens om att resurserna bör vara obegränsade där? Ur den aspekten är den här boken en fruktansvärd läsning, inte minst då männens krampaktiga hot och våld återges på ett närgånget sätt. Just därför är boken också så fruktansvärt viktig.

Den eviga frågan; får kvinnorna skylla sig själva när de blir tillsammans med våldsamma män? När de inte lämnar mannen efter första slaget? Hur står de ut när våldet bara pågår? För den som undrar, LÄS BOKEN! Kort kan nämnas att det är själva uppbrottet som är det farligaste momentet.

Som journalist lockas jag även av att följa Weigls och Edbloms metoder och dilemman i arbetet med att kartlägga alla kvinnor som har mördats av sin partner eller expartner sedan 1 januari 2000. Genom brev, anmälningar, rättegångar och inte minst anhöriga får vi höra kvinnornas röster. I dag är det 299 stycken. Kan vi enas om att det kan inte ske en enda gång till? Det får inte bli 300.

Betyg: HHHH+

Natur&Kultur