Att läsa i Sjöwall & Wahlöös bok ”Roseanna” – den första om Martin Beck – om ett naket kvinnolik som fiskas upp ur sjön Boren, påverkar mig inte nämnvärt. Vanligtvis inte heller skildringen av någon av de andra mördade kvinnorna som tusentals deckare och filmer inleds med. Möjligen kan det vara en spännande historia, men det är ju bara fiction. Tyvärr kan även korta, sakliga tidningsartiklar om kvinnor som hittats mördade slinka förbi i mediebruset med en uppgiven suck. Det är något helt annat att läsa Kerstin Weigls och Kristina Edbloms bok ”I händelse av min död”. Där varje knivhugg, varje slag som skildras, är verkligt. Kvinnorna har vandrat på gatorna i någon stad, de har en dag tvingats fly och gömma sig – tänka på varje steg de tar, varje ord de säger – av rädsla för någon man de har levt med tills mannen hinner ikapp dem. Många har bett om hjälp, men en lika tung sorg är att samhället inte har förmått att hjälpa dem. Finns det någon viktigare uppgift för ett samhälle än att garantera den personliga säkerheten från våldsmän? Kan vi vara överens om att resurserna bör vara obegränsade där? Ur den aspekten är den här boken en fruktansvärd läsning, inte minst då männens krampaktiga hot och våld återges på ett närgånget sätt. Just därför är boken också så fruktansvärt viktig.
Den eviga frågan; får kvinnorna skylla sig själva när de blir tillsammans med våldsamma män? När de inte lämnar mannen efter första slaget? Hur står de ut när våldet bara pågår? För den som undrar, LÄS BOKEN! Kort kan nämnas att det är själva uppbrottet som är det farligaste momentet.
Som journalist lockas jag även av att följa Weigls och Edbloms metoder och dilemman i arbetet med att kartlägga alla kvinnor som har mördats av sin partner eller expartner sedan 1 januari 2000. Genom brev, anmälningar, rättegångar och inte minst anhöriga får vi höra kvinnornas röster. I dag är det 299 stycken. Kan vi enas om att det kan inte ske en enda gång till? Det får inte bli 300.
Betyg: HHHH+
Natur&Kultur
