Boken landar mitt i en av de svåraste jordbävningstragedierna på decennier. Här finns flera mer eller mindre fristående berättelser utifrån Sara Johanssons erfarenheter av krisstöd i katastrofområden. Sara är beteendevetare och har som volontär inom Röda korset varit i de fattigaste delarna av världen som drabbats av oöverskådlig förödelse. Hon skildrar betydelsen av att hålla huvudet kallt, hungern som även slår mot hjälparbetare i översvämningsområden för att det helt enkelt inte finns någon mat eller att det viktigaste för utsatta människor inte alltid är proviant utan en fungerande telefon så att de kan nå släkt och vänner.
Ibland blir läsningen lite hackig eftersom språket känns pratat, ibland nästan poetiskt som att det är något som saknas, men man vänjer sig. Boken sätter vår egen kultur i ett intressant perspektiv. Sara berättar att hon håller en första hjälpen-utbildning för människor i ett katastrofområde utifrån vad hon brukar säga under föräldrautbildningar i Sverige. Det är viktigt att små barn får ligga på magen ibland, annars kan de få platta bakhuvuden om de bara ligger på rygg. Hon möts av oförståelse. Barn lägger man väl inte ifrån sig på det viset? Dem bär man med sig överallt. Sara inser att hon inte förmedlar objektiva fakta om spädbarn utan om vår kultur där bebisar kan ligga många timmar per dygn i barnvagnar. I Sverige är det även många som håller i en bebis första gången när de själva blir föräldrar i trettioårsåldern och vet därför inte hur de ska göra. Där hon befinner sig nu börjar de flesta bära bebisar redan när de själva är barn. Inte sällan sover bebisen i samma rum som en eller flera getter… vilket stärker immunförsvaret.
Jag skulle önska mig mycket mer av detta, men tappar delvis intresset när Sara börjar berätta om sin läkemedelsintolerans och hur sjuk hon själv blev. Snart förstår jag att hon i det läget blir en mottagare av krisstöd och ser då så många brister i bemötande och system. Något hon själv tar till sig i sitt framtida arbete.
Bokförlaget Natur&Kultur
Betyg: HH
