Det är alltid en upplevelse att gå på teater, särskilt för en ovan besökare. Salen Studion på Göteborgs stadsteater är dessutom ganska trång vilket gör att man som åskådare kommer väldigt nära det som sker på scenen. Pjäsen Du är min nu berör ett ständigt aktuellt tema, våld och kränkningar i nära relation. Vi följer två ganska olika par genom deras allt mer destruktiva tid tillsammans.
Föreställningen är två timmar lång utan paus, men det är väldigt mycket som ska pressas in i den tiden. Det inleds med fyra separata historier som snabbt växlas mellan utan samband, för att sedan smältas ihop till två berättelser när paren bildas. Scener ur deras liv spelas upp där det dysfunktionella blir allt mer uppenbart. Berättelserna löper parallellt och när fokus hoppar till det ena paret så pausas det andra. Det blir tydligt att personerna inte fungerar tillsammans, men ändå finner de något hos varandra då de hela tiden återvänder till varandra efter att något olämpligt har inträffat. Syftet är sannolikt att visa hur svårt det är att lämna det som är känt, även om det är otryggt, för något annat som är okänt när vi blir medberoende till en människa.
För mig blir det lite väl skiftande och splittrat när det är så mycket som ska få rum i föreställningen. Kanske hade den tjänat på att bara ha ett av paren i stället för två så olika par för att vi som publik ska hinna lära känna och få känslor för karaktärerna. Eller att handlingen hade utspelar sig under en mer begränsad tid med tillbakablickar i stället för att försöka hinna med att skildra såväl mötet, förälskelsen, destruktiviteten och uppbrottet och till slut bearbetningsfasen. Med de två så olika paren kläms även en etnisk dimension in, säkert med avsikt att visa att våldet kan finnas i alla klasser och i alla bakgrunder, men det blir tyvärr för mycket, varken hackat eller malet..
Likväl är ämnet något som måste lyftas gång på gång i alla sammanhang. Skådespelarinsatserna är utmärkta, både den erfarne Johan Gry och den kanske mindre kända Hannah Alem Davidson är närvarande och trovärdiga. För mig som ovan teaterbesökare har de gett mersmak. Dock känner jag mig lite vilseledd i det här fallet eftersom pjäsen marknadsförs med den övre bilden, men scenografin är som den nedre bilden. Jag känner också att referenserna till franska adresser och namn är onödiga, de hade kunnat göras svenska utan att något går förlorat.
Göteborgs Stadsteater
regi: Gérard Watkins
Betyg: HH
