Den som har läst Gellert Tamas bok om Lasermannen – och som tyckte den var utomordentlig – har en hög standard. Tyvärr lever inte Joakim Palmkvist bok om Peter Mangs riktigt upp till den. Så jag satte mitt hopp till Mattias Gardells version av samma historia. Det visade sig att ”Raskrigaren” är en bok med en potential som kan mätas med ”Lasermannen”. Visserligen råder det ingen tvekan om vad Gardell tycker, men han håller tillbaka. Han drar sig inte för att ställa frågor som provocerar eller som verkligen söker förståelse och han låter personerna tala ostört. Läsaren får själv bedöma rimligheten.
Gardell pratar inte bara med Mangs själv under åtskilliga timmar utan också med Mangs pappa i USA (han bor i Peters gamla pojkrum), med Breivik om vem av honom eller Mangs som har valt rätt metod för sin sak, med offren, dess anhöriga och med mängder av andra personer som på sitt sätt belyser det som hände. Gardell lyckas precis som Tamas sätta in Mangs i det större sammanhang som rådde under tiden för ”verksamheten”, som Mangs kallade det han gjorde. De olika perspektiven gör att jag som läsare känner att jag vet mer än någon av de enskilda personerna.
Peter Mangs tränar adrenalinkontroll genom att gå omkring i stan med sina vapen, han gömmer sig i mörker och siktar mot människor, vilar på hanen och känner att han råder över liv och död. Men han är en feg terrorist. I princip lika feg som de ensamma självmordsbombare som sprider sin förödelse i vardagslivets gilla gång. De är fega i den bemärkelsen att de inte ger sina uttänkta offer en chans att försvara sig. Hur försvarar man sig mot ett dolt bombbälte på en tågstation? Hur försvarar man sig mot någon som siktar med ett gevär på stort avstånd, bakom en buske i mörker? De är så långt ifrån de hjältar de själva inbillar sig att de vill vara.
Men däri ligger också faran för framtiden. I vår tids oändliga mångfald av nätverk och uppfattningar är det inte svårt att få sin egen världsbild bekräftad, oavsett hur den ser ut. Särskilt om man är arbetslös och känner sig själv orättvist behandlad. Kränkt. Där skapar Gardell en bild av hur Mangs formas, hur hans plan växer fram och samtidigt hur patetisk han blir när blir inlåst och faktiskt glöms bort. Men Gardell stannar inte där utan fortsätter att skildra den smältdegel där Mangs blev marinerad. Det är allmänbildande och relativt lättläst även om sista kapitlet har en mer undervisande ton.
Betyg: HHHH
