Hans Karlsson blogg

Stämningen är uppsluppen redan på tåget mot Stockholm, men dottern är uppmärksam. Mamman verkar vara sprallig och ungdomlig, drar några opassande skämt och släpper loss, men samtidigt är det något med hennes röstläge och rörelsemönster som inte riktigt synkar. Och dottern verkar inte uppskatta sin mammas upptåg, hennes oro blir allt starkare medan mammans ansikte snart får ett både spänt och slappt uttryck. Lite skevt. Det synkar inte riktigt heller.

– Håller du på att bli snurrig? frågar dottern som känner igen symtomen.

Mamman, Josefin Neldén, gör en lysande och trovärdig insats som psykossjuk utan att spela över. Vi får se när den tunna, logiska hinnan bryts sönder och hon får intryck som blottar ett annat spel som pågår bakom hennes rygg. Små obetydliga signaler som i mammans värld får enorm betydelse för att förstå vad den här andra verkligheten går ut på. Hur hon ska hantera Djävulens illusioner.

Dialogerna mellan mamman och dottern är också osynkade, de talar förbi varandra som om vi skulle förklara för någon att himlen faktiskt är blå medan den andre påstår att himlen egentligen är en banan. Det är inte ens samma begreppsvärld och ändå är båda utsagorna lika verkliga för var och en av oss. Dottern såras av mammans ord, hon går sönder när hon måste lämna mamman på sjukhus samtidigt som mamman förnekar sin dotter i tron att det som händer är hennes svek. Psykiatrivården skildras inte heller som särskilt munter.

En sådan berättelse är svår att avsluta, det blir ju inget färdigt, inget avklarat. Att sluttexterna bara börjar rulla vore outhärdligt om inte filmens första sekunder hade varit, då Maria Bäck och hennes mamma pratar med varandra om sin Stockholmsresa som ett minne. Då blir ändå slutet hoppfullt.

Regi: Maria Bäck

Betyg: HHH+

Det här är en typisk berättelse som lockar mig, som väcker förväntningar. Anders Högström var en rastlös kille som inte fann sin plats i skolan. Istället mynnade rastlösheten ut i ständigt jävelskap i omgivningen. Det var inga småsaker utan handlade om bombtillverkning, grova stölder och bränder innan energin så småningom kanaliseras i en riktning. Anders Högström valde att ställa sig på den sida av samhället som var mest hatat av vuxenvärlden. Nazismen. Han bidrog till att grunda NSF, Nationalsocialistisk front som inte bara hotade sina motståndare utan gick till våldsamma attacker.

Händelseutvecklingen ledde trots allt till att Högström hoppade av sin egen organisation och lierade sig med sin hårdaste kritiker, Karlskronas socialdemokratiska kommunalråd Björn Fries. Tillsammans åkte de runt i Sveriges skolor och pratade om nazismen. Högström tilldeles QX Hederspris 2001 på Gaygalan. Men tillvaron skulle rasa för Högström igen innan han lyckades resa sig, denna gång ur askan som frälst. Alltså en typisk topphistoria.

Men för mig når aldrig berättelsen riktigt upp till den förväntade nivån. Boken är ett pärlband av anekdoter, raskt berättat som om vi själva sitter i en publik och lyssnar på Högström som sveper genom sitt förflutna utan att riktigt komma till en poäng. Det radas upp scener efter scener, allt mer spektakulära, men det når aldrig fram till någon eftertanke eller någon analys. Författaren har gjort en lång research och pratat med såväl vänner som fiender till Högström, vilka ibland har växlat plats, men jag saknar ändå Bosse Gustafssons röst eller utifrånblick. Det är verkligen ingen smickrande skildring för Högströms del, men samtidigt blir det inget levande reportage utan en ganska torr rapport. Jag inbillar mig att det kanske finns ett syfte med detta, att boken ska locka och nå ut till ovana läsare som kanske har eller har haft en fot inne i Högströms tidigare tankevärld, men jag är rädd för att när berättelsen inte alls appellerar till någon känsla eller eftertanke eller ens för ett kortare teoretiskt resonemang kring nazismen och senare den kristna kraft som omfamnar Högström, då lämnas läsaren oberörd. Oförändrad.

Utan nya argument.

Offside Press

Betyg: HH