För drygt tio år sedan slogs Sveriges tjugoen självständiga polismyndigheter ihop till en. Det fanns många mål med den nya organisationen, bland annat att lättare kunna jobba mot brottslighet som rör sig över hela landet. I sin nya bok ger Hanne Kjöller en dyster bild av hur det har gått. Hon är inte ensam. Många är kritiska, inte minst kriminologiprofessorn Leif GW Persson och polisforskaren Stefan Holgersson har upprepade gånger påtalat det dysfunktionella ledarskapet.
Att driva polisverksamhet är en omfattande uppgift, allt från utfärdande av pass till samverkan med internationella polisorganisationer mot organiserad brottslighet. Polisen är både underbemannade och överbelamrade av ärenden. Det är klart att allt inte kan bli rätt varje gång. Samtidigt är polisen bunden av en mängd regler och hänsynstaganden som kriminella struntar i, men regelverket har växt och Kjöller ger en bild av en organisation där det är viktigare att inte göra fel än att göra rätt. Administration och paragrafrytteri gör verksamheten trög och försvårar det grundläggande syftet som vi som samhälle förväntar oss av en polis. Alla är överens om att polisen måste klara upp fler brott och därför blir myndighetens försök att upprätthålla bilden av utvecklingen går åt rätt håll ibland skrattretande.
Kjöller är nästan sarkastisk i vissa stycken. Hon är alltid rapp, skarp och klartänkt. Det blir aldrig långrandigt när Kjöller talar eller skriver. Hon lyfter att polisen varje år har fått stora tillskott av alla regeringar och ändå jobbar de i motvind. Den nya brottsligheten är komplex, men på samma gång har bilstölder minskat kraftigt, bankrån och värdetransportrån är nere på noll. Det borde ha frigjort resurser, menar hon. Ändå pågår en systematisk avskrivning av ärenden trots att målsägare ibland kan ha lämnat in namn och bevismaterial på misstänkta gärningspersoner. Förundersökningsledare växlar regelbundet och utredningstiden blir absurd innan någon i bästa fall börjar ta i ärendet.
Allt som skulle bli bättre i den nya organisationen verkar ha misslyckats. Polisens synlighet, tillgänglighet, effektivitet och flexibilitet, överallt hittar Kjöller brister som varken polisen själva eller nuvarande eller tidigare justitieministrar förnekar. Min naiva bild av total tillit till svensk polis har naggats i kanten och även om det sannolikt finns rimliga förklaringar till tillståndet så är boken helt klart läsvärd.
Betyg: HHHH
Förlag: Fri tanke
