Hans Karlsson blogg

För några år sedan började jag intressera mig för den lömska aktiemarknaden efter att under lång tid svurit över att bankens nollränta på sparkontot aldrig förändras. Jag vill naturligtvis att de stackars slantar jag har skrapat ihop ska växa, men jag vill inte låsa in dem i en pensionsfond. Så jag frågade en kompis vad jag skulle satsa på.

– Råvaror som olja, svarade han.

– Men olja är ju fult och den är väl snart slut ändå?

– Ja, och vad händer då? När efterfrågan är stor och tillgången är begränsad? Då går priset upp.

Oljan är visserligen kontroversiell, men den är en handelsvara som kapitalismens logik kan leka med. Vad händer när samma tankemodell appliceras på bostäder? I nya filmen, Push, undersöker Fredrik Gertten varför det blir allt dyrare över hela världen att bo i städer. Leilani Farha, FN:s rapportör i bostadsfrågor, säger att guld (eller olja för den delen) är ingen mänsklig rättighet, men bostäder är det.

Det är en till lika delar skrämmande som komplex bild som exponeras i filmen. På trettio år har lönerna stigit med 113 procent i Toronto, boendepriserna har gått upp 450 procent. Kurvorna glider brett isär och det här är en global trend. Mer eller mindre anonyma bolag, inte sällan stora utländska riskkapitalbolag, köper upp fastigheter som investering. De renoverar dem och säljer dem vidare för absurda vinster. Ibland lyfter de inte ett handtag utan låter husen helt enkelt stå tomma bara för att låta dem stiga i värde med tiden. För vad händer när efterfrågan är stor och tillgången är begränsad? Priserna går upp. De pratar inte om vilka människor det är som ska bo i bostäderna utan det blir ett imaginärt värde som bollas med, siffror som övergår allt förstånd. För vem är det som har råd att bo kvar i staden när boendekostnaden slukar en allt större del av lönekakan? Som i sin tur kanske ska sänkas. Det får givetvis konsekvenser även på andra håll när det blir allt mindre pengar över till handeln hos lokala näringsidkare, alltså pengar som cirkulerar i det närliggande samhället. Istället sugs pengarna upp och försvinner någonstans långt bort. Kommunerna blir fattigare vilket spär på skillnaderna mellan olika grupper.

Trots den komplexa bilden lyckas filmen förmedla tydliga och även rätt provocerande insikter. Jag sitter där i biosalongen och undrar… men vänta lite, hur… eller vem… eller varför… och strax därpå levereras ett svar. Exempelvis, var kommer alla pengar ifrån? Investeringar i fastigheter i världen överstiger många, många gånger om den samlade världens hela BNP. På olika vägar visar det sig ofta vara våra pensionsfonder som skjuter till medel till riskkapitalbolagen som investerar i dessa fastigheter. Vår egen strävan biter oss i baken. Vi vill ju alla att våra pensioner ska växa kraftigt för att klara framtiden och då är fastighetsbranschen som en gruva. Frågor på det?

När jag kommer hem efter filmvisningen möts jag av ljudet från en borr som bilar bort betong i ett badrum i mitt flerfamiljshus. Så fort en lägenhet blir ledig så renoveras den, visserligen med rätta, men själv har jag bott i samma lägenhet i tjugo år utan att ha blivit erbjuden något nytt och tanken slår mig. Vart ska jag ta vägen den dagen jag får ett formellt brev om att hyran ska omförhandlas av en ny ägare som har stora planer för huset?

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=k9Q4So4femM

Betyg: HHHH

Att göra en westernfilm utan klichéer är svårt och The Sisters Brothers vimlar av stereotyper, men det finns också ett försök till att få karaktärerna djupare. När storfavoriter som Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal och John C. Reilly medverkar så var förväntningarna höga och inget western-fan kommer att bli besviken. Ett par smutsiga, slitna prisjägare som spårar en vetenskapsman genom den vilda västern, på väg mot kusten och guldvaskning. Vetenskapsmannen bär med sig receptet på ett ämne som gör guldet självlysande. Det skjuts och det sovs under bar himmel. Precis som det ska vara. Emellertid förekommer inte en enda kvinnlig roll, förutom i periferin som prostituerade och filmen klarar garanterat inte Bechdeltestet. Men måste den alltid göra det? Det är ju en westernfilm.

Betyg: HHH

Leave no trace

Regi: Debra granik

Veteransoldaten Will har sagt upp samhällskontraktet. Han lever med sin dotter Tom i skogen sedan flera år. Båda är nöjda och även om de odlar egen mat och tar av naturens skafferi måste de ändå in till civilisationen ibland. En dag blir de upptäckta och socialtjänsten kommer och hämtar dem mot deras vilja. Även om Will vill välja det primitiva livet så är han skyldig att sörja för sin dotter, menar de.

– Det gjorde han! Det gör han! svarar hon tvärsäkert.

Thomasin McKenzie är briljant i rollen som Tom. Hon gör en övertygande skådespelarinsats. Hon behövde inte bli räddad. Men det är ju det där med mognad och insikt som en självsäker tonåring saknar. När hon väl fått prova på alternativet väcks hennes tvivel. Hon slits mellan lojaliteten till
sin pappa och den egna kraften att få ta del av ett samhällsliv. Till slut ställs hon inför det ögonblick som alla barn och föräldrar någon gång måste genomlida, om än kanske inte lika konkret som i det här fallet.

Det är en stark film, en långsam historia som bygger på en verklig familj. Och i små glimtar avslöjas hur svårt det vore att helt ta avstånd från  samhällets alla funktioner. Även den mest självständige vagabond måste någon gång in i systemet.

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=_07ktacEGo8

Betyg: HHHH+

Goliat

regi: Peter Grönlund

Jag är oerhört förtjust i socialrealism och i Goliat, precis som i Peter Grönlunds förra film Tjuvheder, kommer vi riktigt nära. Kanske är det rollbesättningen, som är perfekt vald bland de över 900 sökande. Ingen ”kändis” dyker upp utan det är riktiga människor av kött och ben genom hela filmen. Inte bara dialogerna är trovärdiga utan även hela framtoningen, utseendet och agerandet är fullständigt genuint. Jag är också oerhört känslig för skådespelare som spelar över, men det finns inte här. De medverkande har ren talang och kanske beror det på att de i olika mån har egen erfarenhet av världen de gestaltar. En stor del av behållningen måste falla tillbaka på Peter Grönlunds skicklighet att berätta en historia.

Kimmies pappa ska snart avtjäna en ”kaffevolta”, ett kortare fängelsestraff på sexton månader. Kimmie drömmer om ett annat liv, han är mån om att småsyskonen ska sköta skolan och han skräms av den miljö som drar honom allt längre in. Det här är en alldeles för verklig skräckfilm,
demonerna kretsar runt honom överallt. Det är en stark berättelse
om arvets förbannelse där inte ens Kimmies mamma är oskyldig.

Får jag önska mig en Goliat 2?

Filmtrailer:
https://www.youtube.com/watch?v=pvX-7PAeNTY

Betyg: HHHH+

Den osannolika mördaren – Thomas
Petersson

Förlag: Offside Press

Den 7 september 2018 medverkar frilansjournalisten Thomas Pettersson i Nyhetsmorgon på TV4. Han berättar vad han har funnit i sin noggranna efterforskning om den så kallade ”Skandiamannen” som själv kontaktade polisen dagen efter mordet och utgav sig att vara ett vittne och att han skulle ha blivit förväxlad med mördarens signalement. Programledaren ”Steffo” Törnquist avslutar den korta intervjun med orden ”Det är en av flera teorier om hur mordet gick till…” Innan kameran sveper bort från Thomas Petterssons ansikte tycks han sjunka ihop. Orden punkterar ett tolv år långt arbete med att lägga ett intrikat pussel kring vad som hände i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan klockan 23:21:30 den 28 februari 1986. Nä, det här är inte en av flera teorier om Palmemordet. Stycke för stycke, mening för mening lägger Thomas Pettersson fram berättelsen helt och hållet utifrån referenser till de allra första vittnesförhören med de närvarande på mordplatsen. Ingen annan har sett ”Skandiamannen” där, förutom att de har lämnat ett signalement på gärningsmannen som stämmer överens med hans. Inget av det han berättar för polisen stämmer med övriga vittnesmål. I Thomas Petterssons skildring av händelseförloppet finns inte ett hack någonstans för att få ihop något med något annat. Han utgår inte från någon föregående teori om vem som kunde ha motiv att skjuta Palme. Så långt det nu går lyckas han fylla minsta springa.  Ingenstans läcker det.

Boken är välskriven, spännande och åtminstone första halvan är enkel att följa. Från klockslaget 23:19 då ”Skandiamannen” stämplar ut från sin arbetsplats på Sveavägen skildras hur han kallsinnigt duperade medier och poliser och bryter mot alla föreställningar om hur en mördare ska bete sig. Samtidigt spelar andra spår honom hela tiden i händerna när det börjar hetta till. Den andra halvan av boken sätter händelsen i ett större sammanhang och vi får följa Thomas Petterssons sökande, tvivel och
fynd.

Den svaga länken är som vanligt paret Palmes oplanerade biobesök. Hur kunde ”Skandiamannen” veta att Olof Palme skulle vara ute just då? Hur kunde han stöta på Palme precis när de gick förbi Skandiahuset? Varför hade han med sig ett vapen? Men Thomas Pettersson ger tre förslag till detta. Återstår i så fall motivet. Varför sköt ”Skandiamannen” Olof Palme. Han blev inte formellt förhörd kring detta, men i sin sista tidningsintervju ger han själv ett motiv som ligger så långt ifrån alla svindlande konspirationsteorier man kan komma. Läs! Det skulle inte förvåna mig om Thomas Pettersson sen kan plocka ut belöningen på 50 miljoner kronor för att han löste fallet.

Betyg: HHHH+

Ann Törnkvist: Följ fucking order –
Förlag: Mondail

Ann Törnkvist skriver lågmält, nästan minimalistiskt om hur Södertäljemaffian märktes av i det lokala samhället. Språket glider smidigt över sidorna. Ibland blixtrar hon till med en formulering som kan få mig att skratta rakt ut – och då är jag en väldigt svårflirtad läsare. Hon börjar exempelvis brevväxla med gängledaren och han svarar i sina brev med ”anarkistiska versaler”, alltså han varierar mellan stora och små bokstäver lite hur som helst utan regelmässighet. Som om det vore medvetet. Hon har
skrivit boken vid sidan av sitt arbete på Sveriges radio under flera år. Hon plockar upp något här och något annat där, pratar med poliser som utrett, med offer som nu tvingas leva mer eller mindre gömda efter att ha vittnat i rättegången,, familjemedlemmar, utan att ta till särskilt stora ord.

Historien kretsar kring de mördade bröderna Moussa och förmodligen de dyraste rättegångarna i Sveriges historia. Tingsrätten fick dessutom tas om på grund av en jävsituation. Totalt dömdes sjutton personer för olika brott. Ann nämner dock inte så mycket om vad som faktiskt sägs under rättegångarna utan fångar snarare detaljer om hur gängledaren eller andra personer rör sig och agerar. Hennes berättelse visar också hur den här ljusskygga verksamheten försörjs utifrån pengar som lånas av bekanta eller andra privata långivare, och som plötsligt kan växa till enorma skulder när
”Nätverket” blir involverat. Det var också detta som blev ”Nätverkets” fall, när många började ställa upp som vittnen i rättegångarna. Låntagarna  kunde acceptera en viss ränta eller avgift, men de summor som blev aktuella när ”Nätverket” blev inblandat kunde ingen anse rimliga. Någon måste sätta stopp för det här. När det dessutom blev konkurrens mellan olika indrivare, vilket enligt åtalet ledde till morden, då hade våldet gått för långt.

Men sen blir det obehagligt också för Ann. Alla journalister drömmer om det stora fallet, att kunna berätta hela historien. Men plötsligt upplever Ann ett reellt hot som får det första bokförlaget att backa ur. Hon tas ur sin vardag av sin arbetsgivare, Sveriges radio och hon göms av polisen ett tag.

Ann har strukit över ett stycke på sidan 148 som (antagligen) handlar om gängledarens familj. Det är upprörande av flera skäl. Dels att det blir så farligt att ha kontakt med den här typen av intervjuobjekt. Dels kan det
strukna antagligen skapa spekulationer och rykten som kan vara värre än verkligheten. Ann menar att hon hela tiden har varit ”rak” mot gängledaren, men han har uppenbarligen inte förstått att deras kontakter skulle leda till en bok. Han uttrycker hotet så klart att Kriminalvården reagerar direkt. Ann har sagt att hon var beredd att prata med gängledaren om stycket, kanske rent av stryka det helt om han upplevde det som så kränkande eftersom historien tydligen varken står eller faller med det. Men eftersom han enligt Kriminalvårdens anmälan gick ut med ett dödshot mot Ann som ledde till att hennes liv och bokplaner vändes upp och ner, så bestämde hon sig för att behålla stycket i boken, men att stryka över det med svarta streck. Delvis för att demonstrera att han fortfarande har makt ute i samhället, även inifrån bunkern.

Betyg: HHHH

Även om Sverige har haft många ungdomsmord så sker de trots allt
sällan, de hinner sjunka in i ett diffust kollektivt minne. Ett av dem
har gått till historien som synnerligen brutalt. Mordet på John Hron
i Kode, den 17 augusti 1995. Under 90-talet växte grupper av nynazister
fram på flera mindre orter, så även i Kungälv i Västsverige. John Hron
stod upp mot en skolkamrat som gått ihop med en grupp äldre skinnskallar
och blev därför trakasserad. När han och en vän skulle tälta på
Abborrklippan vid Ingetorpssjön kommer skolkamraten och några äldre
nynazister dit och påbörjar en utdragen misshandel och tortyr mot John.

Efter ett tag hamnar han i sjön och börjar då simma
därifrån. Men gänget hotar att döda Johns vän om han inte kom tillbaka.
John vände i vattnet och simmade mot sina banemän igen. Under
rättegången vittnade rättsläkaren om att hon aldrig hade sett något
liknande. Det var som att John hade blivit överkörd av tåget.

Drygt tjugo år senare kommer filmen om John Hron, regisserad av Jon Pettersson.
Det finns ett par tidstypiska inslag som drar tittaren tillbaka i
tiden. Skinnskallarna med sina kängor och jackor. Debatten om att
filmvåld påverkar ungdomar. Hårdrocksnamnen på t-shirts. Filmen går i
och för sig mest på sparlåga och skildrar relationerna runt John för att
ibland explodera i ett gränslöst våld som jag inte alls tror är
överdrivet. Den nynazistiska Pontus mobbar och trakasserar elever på
skolan och han vänder sig snart mot John Hron. Ensam har Pontus inte
mycket att sätta emot när John står kvar, men så snart han hämtar sitt
gäng känner han sig överlägsen.

Det ska sägas att dialogerna är uppstyltade, manuset
blir stundvis pinsamt och skådespeleriet påminner om en skolpjäs. Om
man inte visste att detta faktiskt har hänt på riktigt vore det inte
trovärdigt. Men det är på riktigt. John Hron har funnits. Rädslan är
direkt påtaglig. När DVD-version nu släpps av Glimmer film har det gått
över tjugotvå år. Det är dags. Historien måste berättas för en ny
generation. Och sen en ny. John Hron får aldrig sjunka in i något
diffust minne.

Mordet har fått stora efterverkningar, inte minst genom
Kungälvsläraren Christer Mattsson som startade Toleransprojektet för att
motverka rekrytering till nynazistiska grupperingar. I dag är han en av
de drivande i Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, vars
uppdrag är att bidra till kunskapsutvecklingen i förebyggandet av
våldsutövande ideologier.

John Hrons grav har vandaliserats vid upprepade tillfällen.

Betyg: HH

Filmen Korparna är en oerhört stark berättelse med en gripande insats
av Reine Brynolfsson, kanske en de tre bästa svenska filmerna jag har
upplevt. Historien utspelar sig i slutet av 70-talet när moderniteten
tränger sig in i ett gammalt slitsamt jordbruk som gått i arv till
sönerna. Agne (Reine) sliter inte bara med kroppen utan kämpar med psyket, mot
nödvändigheten och hopplösheten. Hans äldste son är inte ett dugg
intresserad av att hjälpa till eller fortsätta arbetet. Sonens stora intresse är något så
abstrakt som fåglar och Agne går allt längre för att styra in sonen mot
hans ofrånkomliga öde på gården.

Jag kommer på mig själv att beundra
bilderna, de långa stillsamma scenerna och inser hur proffsig fotografen
Jens Assur, som skrivit manus, är. REKOMMENDERAS!

Betyg: HHHH+

Filmtrailer: https://www.youtube.com/watch?v=pMSws7_LzTw