Nicolas Lunabba ser att en ung pojke, Elijah, har talang för basket, men också att han riskerar att hamna i den grymma ungdomskriminalitet som genomsyrar Sverige och Malmö sedan en tid. När Nicolas erbjuder Elijah att flytta hem till honom blir han halvt förskräckt över sig själv. Hur ska folk se på honom, att han tar hem någon annans barn, att han tar hand om det… är det inte lite… pedofilt? funderar han. När ordet väl är sagt lämnar han det och ger sig in i den komplexa relationen. Nicolas jobbar med Malmös ungdomar, men lever i övrigt ensam. På fritiden läser han böcker och trivs bra med det. Plötsligt sover en ung pojke i hans soffa, som går på toaletten med öppen dörr, som tuggar maten med öppen mun och smaskar högt. Som lånar hans kläder och behöver pengar. Samtidigt genomfars Nicolas av starka omsorgskänslor, en bitande oro och försöker värja sig för att inte bli sårad, men Elijah tränger igenom.
I bakgrunden sker de skjutningar som gjorde Malmö till ett skräckexempel på 2010-talet, ungdomar som Nicolas och Elijah känner dras in i dödliga gängbildningar. Parallellt med det utvecklas Elijahs basketkarriär och när de kommer till en punkt då deras vägar skiljs åt har de en öppenhjärtig dialog. Du har varit ängeln i mitt liv, säger Elijah. Nicolas ser på honom. Tänk om det är tvärtom, att du är ängeln i mitt liv.
Nicolas Lunabba dök upp lite här och där på årets Bokmässa i Göteborg. Hans bok fick mycket uppmärksamhet och alla var till synes överens om att det är en synnerligen begåvad berättelse. Boken är skriven i dagboksform med ett direkt tilltal till Elijah och samtidigt en fröjd att läsa då Nicolas benämner alla de splittrade känslor som samboskapet medför. Han är träffsäker i sina betraktelser, litterär i sina reflektioner och modig genom sin transparens av sina tvivel. Historien utspelade sig för flera år sedan, men är likväl högst aktuell och stark läsning i dag.
Jag missade att läsa ”Ålevangeliet” när den kom, en riktig blunder som jag ämnar åtgärda inom kort. Nu när Patrik Svenssons nya bok kommit tänkte jag inte göra om samma misstag. Därför kan jag inte göra någon jämförelse, bara konstatera att med havet som fond skriver Patrik Svensson filosofiskt och kunnigt om människans entusiastiska nyfikenhet att upptäcka sin värld. Han lanserar en teori om vem som faktiskt var den första människan att segla hela vägen runt jorden och hur de kunde hitta när det bara var hav åt alla håll. Han skildrar de strapatser som drabbade dem som siktade mot horisonten utan att ha en aning om vad som fanns där, om den skoningslösa jakten på havets varelser och han gestaltar hur vår nyfikenhet kommer till uttryck. Innan ekolodet uppfanns på 1930-talet bestod vår kunskap om havets djup av femtontusen utspridda punkter på de stora oceanerna. Fartyg där någon har stått med en lång, lång lina och släppt ner en tyngd i vattnet runt om för att plötsligt känna att botten var nådd. Det blev ett svar på en oundviklig fråga. Den lodande människan.
Den sista texten är ett personporträtt på Rachel Carson som först skrev den allomfattande biografin om havet, dess egenskaper och historia. Snart intresserade hon sig för insektsgifterna i jordbruket, hur de skulle drabba allt levande, från växter, fåglar och fiskar och till slut oss själva. Hon skrev klassikern ”Tyst vår” och blev därigenom den moderna miljörörelsens urmoder. Resultatet är en klart bildande bok för den läsande människan.
Den som har följt Janne Josefsson genom åren, inte bara hans banbrytande reportage, utan även när han suttit i pratprogram och varit mer personlig, känner igen det mesta i hans nyligen utkomna memoar. Han är en person där jag stannar mitt i steget om han råkar synas eller höras någonstans. Han är som allra bäst i livesändning när det hettar till. Många gånger har jag lyssnat på debatter och sett reportage med andra journalister eller moderatorer och tänkt, varför frågar de inte det där? Nästan varje gång Janne Josefsson är med så ställer han de frågorna, som ligger under ytan. Frågor som inte sällan är svåra eftersom de kan väcka starka motreaktioner. Janne Josefsson har också blivit kallad både kommunist och nazist, han har varit hotad till livet och han har ibland gått över gränser. I själva verket söker han den konsekvensneutrala sanningen, journalistikens ideal och han säger att han alltid har röstat blankt för att vara oberoende. På samma gång är han en sårbar pojke som kämpar för sin mammas upprättelse. Hans drivkraft är avslöjande av falska fasader och fusk oavsett var de visar sig. För mig har Janne Josefsson burit med sig ett perspektiv som jag fascineras av och känner igen, med ett mod att gå emot härskande uppfattningar. Han skriver att han och parhästen Hannes Råstam trivdes som bäst i motvinden.
Det finns skrivande journalister som lyckas göra outplånliga intryck i text under läsning. Det finns pratande journalister som fångar hela ens uppmärksamhet i radio och TV. Janne Josefsson är en pratande journalist. Boken är kanske inget mästerverk rent språkligt, den är ”pratad”, den är tunn och drar snabbt igenom anekdoter och händelser under karriären, som när en hand stryker över ett strävt tyg. Boken är därför lättläst, men ibland bränner det till, som när den hemlighet som Janne Josefsson redan som liten anade att hans mamma bar på, kommer upp till ytan. Den får honom att bryta samma när han intervjuas i SVT.
Janne Josefsson lägger också korten på bordet när det gäller ett par gamla oförrätter på sin tidigare arbetsplats, SVT. Det är befriande att läsa. Av skäl som dessa känns det som en förlust när ikoner som Janne Josefsson går i pension, när de inte längre får göra det som de är bäst på. Ibland dyker han upp i något lättsamt sammanhang som Alla mot alla på Kanal 5, ibland som krönikör i Dagens Nyheter, ibland i något enstaka eftertänksamt program som Från Hisingen till Casablanca och det gör mig glad. På en rullande sten växer ingen mossa.
Gogo är 94 år och bor i Kenya. Hon har tre barn, 22 barnbarn och 52 barnbarnsbarn. Hon har aldrig gått i skolan och kan varken läsa eller räkna, men när hon hör att några av barnbarnsbarnen inte går i skolan vill hon visa dem hur viktigt det är. Gogo söker till olika skolor och efter flera avslag är det en vidsynt rektor som antar henne. Det är närmast rörande att få följa hennes ljudande och tragglande av glosor, kämpande med allt sämre syn och hörsel, samtidigt som hon har sin långa livserfarenhet och auktoritet hos både barn och vuxna. För att få fler flickor att gå i skolan förmår hon rektorn att bygga ett nytt internat med plats för 300 flickor, som blir uppkallat efter henne. Orädd skäller hon ut förmannen när bygget går för långsamt. Stolt inviger hon huset med ballonger och sång när det står färdigt.
Filmen är helt underbar. Full av glädje och hopp. Förutom fantastiska kenyanska vyer och (givetvis) en safariresa med djur – barnen sover i små lodger i djungeln och precis som jag själv gjorde under en resa i Uganda hör de mängder av stora djur som rör sig och stökar runt utanför hyddorna – så skildras ett typiskt vardagsliv i en kenysk by. Det är intressant att se kontrasterna i vilka resurser som trots allt finns… och inte finns. När Gogo fyller år har skolan skakat fram en dekorerad gräddtårta, värdig ett svenskt konditori. Tårtan fördelas sen genom att Gogo tar en grabbnäve och ger till varje barn.
Tyvärr är filmen för kort. Ungefär åttio minuter. Man vill se mer, man vill vara där. Trots snävare coronarestriktioner så är Gogo värd ett biobesök, särskilt för den som någon gång har varit i Östfrika eller som vill dit. Även barn skulle uppskatta denna färgstarka berättelse, inte minst för att se den disciplin i lektionssalen och respekt för läraren och kamraterna som finns i en kenyansk skola jämfört med den svenska.
Stefan Krakowskis Incel kan vara den känslomässigt tyngsta bok jag har läst. Incels har efter ett antal attentat och massmord, där gärningsmännen refererar till sina obefintliga kontakter med kvinnor, blivit förknippat med radikala, kvinnohatande terrorister. Just de individerna är inte sällan kopplade till högerextrema och andra konspiratoriska åskådningar.
Vad incels egentligen handlar om är vanligtvis unga män som lever i så kallat ofrivilligt celibat. Trots otaliga försök har de aldrig lyckats få till närhet eller relationer med motsatta könet. Kvinnor ignorerar eller avvisar dem ständigt samtidigt som de ser samma kvinnor lockas av och falla för andra ”tölpaktiga”, fast snyggare män, som knappt behöver lyfta ett finger. Hos de nobbade killarna skapas ett outsägligt självförakt och en djup ångest över vanmakten i deras liv. De flesta längtar bara efter närhet och att få leva i en normal relation med en kvinna.
Krakowski illustrerar med en man, 24 år, som gick till vårdcentralen för att kolla ett födelsemärke. Den manliga läkaren han normalt möttes av fanns inte på plats utan han fick träffa en ung kvinnlig läkare istället. Födelsemärket satt på nacken. I samma stund som hon rörde vid honom rös han till och började gråta och lämnade vårdcentralen. Det var första gången en kvinna hade rört vid honom, det hände för sex år sedan och han tänker på det fortfarande varje dag.
Vad är det för fel på dessa män? Varför vill ingen kvinna ha dem? Enligt dem själv handlar allt om utseende. De är förlorare i det genetiska lotteriet, de upplever en orättvisa och hopplöshet som inte går att förändra. Jag minns en scen med den brittiske ståuppkomikern Ricky Gervais som pratade om alla dessa ensamma mäns misslyckade försök att få kontakt med kvinnor. I publiken hördes spontana medlidande ljud, att det var sorgligt. Vad då? utbrast Gervais. Det är fritt fram, det finns hur många som helst där ute, varsågod att bli ihop med dem. Det uppstod någon sekunds tystnad, främst bland de kvinnliga åskådarna innan nervösa skratt bröt ut. Nä nä, jag vill inte, men någon annan… det måste väl finnas någon?
Många av männen känner i längden att självmord är enda utvägen. En dag ska de göra det. Vad är ett liv värt när ingen någonsin tycker om dem? Tyvärr blir alltför många av Krakowskis exempel i boken män med någon grad av autismdiagnos, vilket i sig inte rättfärdigar ett liv i ensamhet utan kvinnlig beröring, men ur en aspekt kanske det förklarar den osäkerhet som killarna kan känna i kontakter med tjejer. Och generellt sett är inte osäkerhet något som kvinnor attraheras av. Men det är en alldeles för grov förenkling att alla dessa ensamma män som bara längtar efter någon att få tycka om, kan förklaras av diagnoser. Hur många hamnar inte i det förbannade ”kompisfacket” av till synes ohanterliga skäl som bristande ”kemi” eller attraktion? Du är söt och snäll, men…
Krakowski konstaterar krasst att det naturligtvis inte går att ålägga kvinnor att vara tillsammans med män som de inte vill vara med, så vad finns det för hjälp att erbjuda? Varför går inte dessa män till en sexarbetare, om inte annat för att kanske få bort udden av den laddning som de har byggt upp kring sexualitet. Den fixering de har fastnat i. Svaret Krakowski får är att de inte vill bryta mot lagen eftersom prostitution är olagligt i Sverige. Men främsta skälet är att det vore den yttersta bekräftelsen på att de inte kan få kärlek och sexualitet på frivillig väg. Det skulle riva bort all form av framtidstro som många ändå bär på.
Men när de mår så dåligt, varför söker de inte hjälp inom psykiatrin för sin frustration? Många incelmän är oroliga för att bli stämplade som kvinnohatare och de tvivlar också på att en terapeut skulle förstå det hopplösa i deras situation. Det enda de längtar efter synes ju så självklart för andra. Ytterst få av dessa killar är en fråga för säkerhetspolisen.
Så vad finns det då att göra för att minska lidandet? På samhällsnivå skulle kanske andra värden lyftas fram, alltså inte enbart de unga perfekta kropparna som skapar en omöjlig prestationsångest hos både killar och tjejer. Hur skulle vi kunna motsvara dessa förväntningar? På individnivå kan vi hitta mening i mer andliga värden, som inom kulturen eller den intellektuella sfären. Men samtidigt kommer vi inte ifrån att vi lever i en kropp, köttet drar i oss, attraktionen lever sitt eget liv och att stå emot av rädsla för att inte än en gång såras eller att vi helt lyckas ignorera sexualiteten i vårt liv, det vore en hemsk Pyrrhusseger.
Som Verner von Heidenstam sa:
”Det är stoltare våga sitt tärningskast, än att tyna med slocknande låge. Det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.”
Ett filmprojekt som sträcker sig över tio år behöver inget skrivet manus, för livet skapar sig självt. Allt det som en bra historia innehåller i form av relationer, konflikter, dilemman, förluster och mål följer av de oundvikliga möten och stadier som vi alla i olika mån måste ta oss igenom under en så lång period. Jessica Nettelbladts dokumentärfilm om Erik Persson skildrar något som de allra flesta av oss tar för givet, att vi är det kön som vi är födda till. Men för Erik stämmer det inte. Född i en kvinnokropp med upplevelsen av att vara en manlig själ eller identitet.
Drömprins hade kunnat klippas på ett annat sätt, det blir lite hoppigt mellan åldrarna och scenerna, men jag gissar att det gått lång tid mellan inspelningarna och att händelseförloppet blir uppstyckat hur det än skulle läggas fram.
Processen att finna balans är lång och ibland brutal. Kanske sorgligast är den pubertala scenen från studenttiden då Erik kommer in i en aula och möts av typiska grabbiga vrål; Bögjävel! Sug kuk! Ur studentkamraternas perspektiv är det säkert harmlöst och kanske rent av inkluderande menat, du är en av oss. Men så onödigt. Inte är det väl denna aspekt av XY-systemet som Erik strävar efter att få inlemmas i? Onekligen väcker filmen funderingar kring de komplicerade manliga och kvinnliga rollerna och trots detta faller människor så självklart isär i dessa fack. Jag kommer att tänka på sociologen Carin Holmbergs bok från 1999, Det kallas kärlek, där hon beskriver jämställdheten hos ett ungt par ungefär: Hon hamrar och han diskar, men de gör det på ett kvinnligt och manligt sätt.
Parallellt med Eriks yttre förvandling och behandling skildras hans inre förvandling symboliskt genom en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Miljön är obeskrivligt vacker längs vägen. Eriks möten med såväl människor som djur visar honom den spontana tillgivenhet och respekt som uppstår mellan främlingar innan fördomar och det förflutnas skuggor har börjat kladda ner bilden. Där förstår Erik att han är en varelse bland andra, han möter den tillhörighet som han saknat på hemmaplan.
Det finns många starka scener i dokumentären om hur Patricio Galvez lyckades rädda sina sju barnbarn från IS-fånglägret al-Hol. Historien är känd. Den glada musikintresserade dottern Amanda konverterar till islam och gifter sig med en framträdande svensk IS-terrorist från Göteborg. Hon och deras fyra barn följer med till kalifatet i Syrien 2014. När hon dör i en granatattack, gravid med ett åttonde barn och pappan dör i IS sista fäste, blir de nu sju barnen föräldralösa.
Patricio försöker förmå Sverige att hämta barnen till honom och när han inte får gehör någonstans så reser han ner på egen hand. Men det är inte mycket han kan göra utan myndigheternas beslut. I filmen räknas dagarna medan han väntar och väntar och väntar på att något besked ska komma. En dag får han resa in i lägret och träffa barnen för att se att de lever. Det är svårt att filma där, men det går ändå att föreställa sig den förfärliga känslan hos Patricio när han åker ut igen och måste lämna kvar barnen i tältet i lägret.
Vi vet hur det slutar. När måttet är rågat för Patricio planerar han att mer eller mindre kidnappa barnen, men i samma stund får han besked om att en svensk delegation har fört ut barnen ur Syrien. I väntan på pass, papper och nödvändiga läkarundersökningar bor de i hotellrummet och det dröjer inte länge innan hela rummet är belamrat av leksaker, matkladd, blöjor och barn som är ”all over the place”.
Den kanske starkaste scenen är när barnens mormor, som konverterade tillsammans med Amanda och följde med till Syrien, dyker upp på hotellrummet. Hon är fullständigt tondöv inför den risk som hon utsätter barnen för (om hotellet eller media får veta att hon – IS-sympatisören – finns där), hon spelar upp islamistiska recitationer på arabiska för barnen och när Patricio säger ifrån att han inte vill att barnen utsätts för detta så svarar hon: – Är du dum i hela huvudet?
Gång på gång svarar hon på det viset. Är du dum i hela huvudet? Som en tuggummituggande tonåring. I dag har mormodern besöksförbud och får inte träffa barnen som lever med skyddade identiteter hos olika familjer i Sverige. Eftersom dokumentären spelades in samtidigt som allt pågick får vi följa förloppet som på plats med alla de reaktioner som kommer och det blir ett spännande och känslosamt inlägg i den svåra frågan om våra fienders barn.
Bill Gates – världens tredje rikaste person och medgrundare till programvaran Microsoft som fortfarande finns i cirka åttio procent av våra persondatorer och mobiler – ägnar sig numera helt åt sin och hustrun Melindas välgörenhetsarbete. Han har skrivit en personlig och lättläst bok om klimatkrisen. Det var länge sedan jag kände att jag lärt mig så mycket efter att ha läst en bok trots ett otroligt komplext ämnesområde. Gates är pigg och optimistisk när han ger en begriplig översikt över hur så gott som allt i den mänskliga världen hänger ihop och påverkar klimatet. Det är allmänbildande och fyller ut kunskapsluckor så att de vardagliga nyheter som når oss, inte bara om klimatet, blir meningsfulla.
Lösningen ligger inte i att vi måste minska konsumtionen, att den rika världen måste hålla igen eller att den fattiga världen inte ska tillåtas att växa. Lösningen ligger enligt Gates på produktionsnivå. Produktion av varor, elektricitet, byggmaterial, transporter mm, måste göras billigare på ett hållbart sätt med förnyelsebart material än med fossila ämnen. Det kan ske genom att utveckla tekniken och avgiftbelägga det fossila. Men vi kan inte förvänta oss att människor ska avstå från fortsätta växa. Gates målar upp utmaningarna som ligger i detta. De ter sig närmast gigantiska och lösningarna ouppnåeliga, i synnerhet med tanke på hur lite tid vi har på oss, men han tror likväl att det är möjligt med rätt inställning.
Under tiden menar han att det finns tekniker redan i dag som kan skjuta fram vår deadline, som att DAC-teknik fångar in koldioxid direkt i luften eller geoengineering där saltpartiklar skickas upp i moln som reflekterar bort solljuset och därmed tillfälligt kyler av planeten. På liknande sätt kommer nya fiffiga uppfinningar att rädda oss om vi bara seriöst går in för det. Den magiska siffran är att 51 miljarder ton växthusgaser om året ska ner till noll. Lycka till.
