Boken är den fjärde och avslutande delen i den danske journalisten Carsten Jensens serie av debattböcker. Den här gången tar han sig an krigets alla olika aspekter, terrorister, ensamvargar och andra förödande fenomen i historien och samtiden. Jensen har besökt otaliga dramatiska platser för terrordåd, massmord, folkmord, krigshärjade länder. Han resonerar kring de ovinnbara krigen som västvärlden har fört i Irak och Afghanistan där Danmark, som Nato-land, har medverkat. Jensen menar att även med de bästa avsikter så lämnas ett torn av dödskallar kvar på platserna. Torn som han har beskådat i Kambodja efter Röda khmererna och i Mexico efter aztekernas barbari.
Som skrivande människa har jag själv funderat över att det vore intressant att starta en tankegång och se hur långt den leder. Men då skulle jag önska mig Carsten Jensens erfarenhet och bildning. Jensens resonerande tar honom genom en mängd klassisk och nutida litteratur, in på ondskans och den fria viljans område och landar så småningom i att våldet har en stor framtid. Han når fram till farhågan om ett framtida överlevnadskrig. Inte ett krig som drivs av ideologier eller i strävan efter en bättre värld, inget erövringskrig eller ens försvarskrig utan ett överlevnadskrig om resurser där västvärlden inte kommer att ge upp sina privilegier.
Lustigt nog ser Jensen ändå hoppet tändas i Greta Thunberg och hennes gelikar. På vilket sätt? Det får läsaren ta reda på. Vi mäktar med förtvivlan på grund av det hopp som vi bär med oss.
Händelserna i Knutby, i januari 2004, och efterspelet har vänts ut och in otaliga gånger i böcker, dokumentärer i radio och TV, på teaterscener mm. Finns det då något väsentligt kvar att avslöja om den urspårade pingstförsamlingen? En av de tidigare pastorerna, Peter Gembäck, som flimrade förbi när media bevakade byn som hårdast och som medgett att han blåljög rakt upp i kamerorna, gör i alla fall ett försök.
Den som trodde att medlemmarna skulle ta avstånd från gruppen efter allt som uppdagades – eller att församlingen åtminstone skulle räta upp sin kurs efter att det förfärliga mordet hade blivit utrett – (där filmatiska karaktärer som ”Knutbypastorn”, ”barnflickan” och ”Kristi brud” förekom), hade gruvligt fel. Likt andra apokalyptiska sekter lyckades gruppens ledningen omformulera tragedin så att rörelsen snarare gick stärkt ur prövningen.
Deras logik är ganska intressant. Det var omöjligt för så väl medlemmar som utomstående att kritisera ledarna eftersom den som var kritisk var utsatt för en oren ande. Att anden kom med kritik utgjorde själva beviset för att ledarna hade rätt, att de följde Guds vilja. Det var just det som utlöste kritiken från den orena anden. Därför måste församlingen fortsätta på samma spår. Under åren blev församlingens hållning till Åsa Waldau och den då för mig okände Urban Fält som tog över efter Helge Fossmo, allt mer skruvad. Till slut visade det sig att allt som vanligt handlade om makt över andra människor, sexuellt utnyttjande och mycket pengar i form av ”frivilliga” gåvor.
Det intressanta här är att det var Peter Gembäck som tog alltihop till polisen och anmälde både sig själv, Åsa och Urban – där de sen dömdes till ganska milda straff i tingsrätten. I boken växlar Peter i sin beskrivning av sig själv som dels den som tvivlade, dels den naivt troende och medverkande. Än i dag tror inte Peter att någon av ledarna i Knutby var medvetet ond utan kulturen var sådan att det agerandet, våldet och tankegångarna var rätt. Församlingen utkämpade en strid och då var alla medel tillåtna. Åsa Waldaus nyckfulla humör, utfall och omöjliga utpekande av vem som var inne eller utanför förklarades helt och hållet med att hon var utsatt för attacker och måste skyddas.
Tyvärr känns boken ibland rörig då den hoppar fram och tillbaka i tiden, den berättar om parallella skeenden och eftersom citaten är skrivna med citattecken istället för pratminus så fastnar jag i om det är någon annan som citeras eller om det är Peter som berättar. Notera dock att boken är på 400 sidor och beskrivningen av mordet sker på en halv sida. Resten ägnas åt processerna före och efter. Den som inte enbart tänker att de medverkande är knäppa utan faktiskt är öppen för att förstå hur en isolerad rörelse som Knutby kan uppstå i sekulära Sverige, mitt i ett samhälle nära oss, kan ta sig an denna berättelse. Låt det sen vara det sista vi hör om Knutby.
Rekommenderas dock att titta på Uppdrag gransknings serie om Knutby på SVT Play där den ligger kvar till juni 2021.
DN-journalisten Lasse Wierup har skrivit en hyllad och prisbelönad reportagebok som inte bara ger en detaljerad ögonblicksbild av svensk gängkriminalitet 2020 utan också lyckas fånga in ett större perspektiv. Att det är just Wierup som gör detta sisyfosarbete blir logiskt efter hans tidigare böcker om svensk maffia. Gangsterparadiset bygger på en otrolig research, den är väl berättad och lägger ett pussel där återkommande mönster framträder.
Jag blir svårt förtjust i hur Wierup ibland, nästan drönarlikt, zoomar ut och målar upp scen och pekar ut aktörer och sen kan zooma in på enstaka individer och följer just den personens historia. Det handlar framför allt om de allra grövsta och till synes mest ovilliga (likgiltiga?) till förändring, där socialtjänsten vädjar till domstolarna att döma den enskilde till en påföljd som lyfter honom ur den lokala miljön. Socialtjänsten står handfallen och säger att de har inga verktyg som fungerar på dessa individer. De har fått chans på chans på chans, de har provat allt och nu är verktygen slut. Domstolarna dömer trots detta till ännu en påföljd i socialtjänstens regi som leder till att individen kommer ut på gatan igen utan att delta i insatsen eftersom de inte tycker att de har något problem. Skälet stavas kapitel 30, paragraf 4 i brottsbalken: Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.
Wierup menar att samhället har sett på gängbrottslighet som på ungdomsbrottslighet i allmänhet och har försökt med traditionella lösningar, som utbildning och erbjudande om arbete. Detta har bidragit till att grupper av individer har kunnat bygga upp stabila organisationer i utsatta områden, helt inriktade på att begå brott eftersom det är lönsamt. De är unga och hungriga och deras våldskapital skapar en maktsfär som gör polisens och rättssamhällets uppgift svår, få eller ingen vågar berätta vad de vet.
Välförtjänt vann Lasse Wierup i höstas stora journalistpriset i fackboksgenren. Hans analys och kartläggning ger den intresserade läsaren fast mark under fötterna. Analysen balanseras av såväl individuella förklaringar som missbruk, psykisk ohälsa eller spänningssökande, som sociala orsaker i form av utsatta livsvillkor och hög barntäthet. Han visar också hur polisen lyckats nå framgång genom nya metoder. Wierups arbete kommer hänvisas till i framtiden som en klassiker.
När det kommer till fenomenet som kallats ”apatiska barn” finns det bara två ställningstaganden. Antingen att värna om desperata flyktingfamiljers förtvivlade kamp för att få leva i Sverige, där målet till slut helgar alla medel. Eller mörkrets sida som misstänkliggör de svagaste i samhället och som från ett rasistiskt perspektiv inte accepterar minsta undantag från den reglerade invandringen. Antingen är du med oss eller emot oss.
När journalisten Ola Sandstig hösten 2019 intog ett tredje perspektiv – att prata med barnen själva som nu hade blivit vuxna – blev han snabbt brunsmetad. Att få höra barnperspektivet när debatten rasade som mest var inte möjligt då barnen ansågs okontaktbara och det vinnande narrativet, att det det inte går att simulera tillståndet, dominerade. Allt annat innebar ett tankeförbud. Ingen förälder skulle väl med berått mod orsaka ett lidande av den graden mot sitt barn? Att Sandstig nu fick fram berättelser där detta skett väckte en rädsla för att mörkerkrafterna skulle få vatten på sin kvarn.
Jag minns min egen reaktion när jag i ett samtal med Magasinet Filters chefredaktör Mattias Göransson fick veta att de skulle publicera Ola Sandstigs första artikel (som senare vann grävpriset Guldspaden). Det var strax innan debatten mellan Ola Sandstig och Gellert Tamas drog igång i Dagens Nyheter. Jag famlade efter bordskanten och utbrast, att ni vågar gå ut med det. Vi måste göra det, svarade Mattias Göransson och jag insåg hur rätt han hade. Att inte berätta när man får höra historier om barn som misshandlats, undanhållits mat och dryck, i vissa fall förlorat år av sin barndom, lek och skolgång instängda i en mörk lägenhet medan de tvingats spela apatiska… det vore värre. Det vore ytterligare ett svek. Dessutom, media kan inte mörka obekväma perspektiv. Inte bara för att trumpisterna får rätt, det vore också oärligt.
Efter artikeln började vårdgivare över hela landet berätta om sina erfarenheter för Sandstig och han skrev en hel bok. När det begav sig hade vårdpersonal upplevt hot om rasistanklagelser ifall de kom med invändningar och det hotet vägde tydligen tyngre än ansvaret för vården av barnen. Boken är full av vittnesmål, även från vårdgivare som fortfarande tror att fenomenet existerar. En följd av tidningsartikeln i Filter blev att diagnoskriterierna utvärderades av SBU som inte fann något vetenskapligt underlag alls för uppgivenhetssyndrom och Socialstyrelsen drog tillbaka sin vägledning.
Det finns ett fåtal starka reportage som vänder upp och ner på en föreställningsvärld. Ett sådant är Hannes Råstams avslöjande reportage om hanteringen av Thomas Quick. Ett annat är Ola Sandstigs reportage om de apatiska barnen. Det visar faran när en fråga tillåts polariseras så hårt att inga andra tankar får plats. Ett exempel: den drivande barnläkargruppen fick Socialstyrelsen att ta bort sitt råd om att vara uppmärksam på manipulation för att det var kränkande.
Boken är väl berättad, lättläst och underbyggd. Sandstigs historieskrivning av synen på invandring under det tidiga 90-talet är helt i klass med Gellert Tamas skildring i boken ”Lasermannen”, men därefter drar de åt olika håll. I vissa partier får jag tyvärr intrycket att Sandstig hellre fäller än friar när osäkerhet råder, som i frågan om en del barn skulle ha blivit drogade/medicinerade eller inte, men i övrigt är den ödmjuk inför det svåra ämnet och lämpar sig för sträckläsning.
Under ett inslag på årets digitala Bokmässa tidigare i höstas samlades partiledarna för att prata om vilka böcker de läser av lust och av plikt. När det var Jimmie Åkessons tur visade han upp boken Gangstervåld av polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm. Om detta var positivt eller negativt för spridningen av Kärrholms analysarbete må vara osagt, men det är befriande att någon vågar sticka ut hakan.
Det finns tendenser att vilja tona ner det häpnadsväckande grova våld som sker i Sverige sedan ett antal år tillbaka. Dels relativiseras våldet genom att hänvisa till att antalet mord är lägre än trettio, fyrtio år tillbaka. Dels genom att göra gärningsmännen till offer för en ekonomiskt ojämlik värld. Kärrholm vill tvärtom påtala att det är skillnad på de fyllemord som skedde på 80- och 90-talet och det öppna gangstervåld med skjutningar och sprängningar som pågår i dag. Han värjer sig också mot förenklade förklaringar om ekonomisk utsatthet som orsak till brottsligheten. Det är betydligt mer komplicerat än så. Det finns en korrelation mellan gängvåld och ekonomiskt utsatta villkor, men det ena orsakar inte det andra, menar han. Oavsett Sveriges ekonomiska välstånd och den trots allt jämlika resursfördelningen så skiljer vi ut oss när det gäller gängbrottslighet. Och det är många fattiga människor som lever under dessa förhållanden utan att begå brott. Snarare menar Kärrholm att det är samma individegenskaper som både leder till att man hamnar i ekonomisk utsatthet och brottslighet. Så vilka är det som driver detta narrativ om kopplingen mellan ekonomisk utsatt och brott? Jo, den rörelse som generellt vill se mer socialpolitik i samhället, konstaterar Kärrholm som redan i inledningen varnar för att hans egen bok är en stridsskrift.
Den är väl underbyggd, full av fotnoter och forskning. Kärrholm glider lätt mellan vetenskapliga studier och argumentation och går ibland till ren predikan. Inte nödvändigtvis något fel i det, men som läsare bör man vara vaksam. Ibland blir tonen riktigt Trumpsk. Hans poäng: för de allra mest brottsaktiva gängmedlemmarna finns det ingen social åtgärd som hjälper. De återfaller gång på gång på gång och lämnar nya brottsoffer efter sig. Han hänvisar till omfattande forskning. Det enda som har effekt är att den enskilde individen sitter inlåst. Samhällspreventionen måste väga betydligt tyngre vid bedömning av påföljder. Det måste vara ett straff som ger brottsoffret upprättelse och som skyddar samhället mot fortsatt brottslighet.
Boken är lätt att hänga med i och den tvingar läsaren att ta ställning. Han belyser brottsligheten ur flera olika aspekter och blir rätt övertygande. Det är en högst aktuell bok som absolut bör läsas av plikt. Den som håller med kommer att nicka medkännande, den som inte håller med får chansen att vässa sina egna argument.
Det finns en skämtteckning som har fastnat i mitt huvud där Greta Thunberg möter Donald Trump. Trump säger ”I am great!” varpå hon svarar ”I am Greta!”. Det är så genialt. Det är också namnet på den hyllade dokumentärfilmen om henne. Och vilken fantastisk film. Vilken fantastisk människa.
Visserligen hade Greta Thunberg ett litet försprång. Hennes mamma, Malena Ernman, är känd och säkert har hon inte behövt oroa sig för pengar. Men aldrig har jag uppfattat att Greta har utnyttjat detta. Hon går sin egen väg och det hon har gjort är fritt för var och en av oss, vem som helst skulle kunna göra sin grej och vilken otrolig historia det kan bli. Med Greta blir det nästan alla rätt.
Jag ska erkänna att jag inte förstod hennes initiativ i början. Att hon satte sig med en skylt utanför riksdagshuset förändrar ju ingenting, i synnerhet inte i miljöhänseende. Men så började fler sätta sig intill henne. Fler och fler och efter ett år samlades sju miljoner människor på gator och torg runt om i världen för att protestera mot makthavarnas oförmåga att göra riktig förändring i klimatfrågan. Det blev en världsomspännande folkrörelse, en kraft som inte kan underskattas av någon. Alla måste förhålla sig till Greta. Trump. Putin. Bolsonaro. Och där såg jag hur en fjärils vingslag kunde orsaka en storm på andra sidan jorden.
Min fascination över hur vältalig, skarp och cool Greta är växer under filmen. Herregud, när jag var femton år hade jag ingen aning om någonting. Hur kan hon framstå så säker, så erfaren, världsvan? Hur kan hon formulera sig så provocerande och träffsäkert gentemot världens ledare? Det hon säger är klassiska citat redan i nutid. Men filmen visar att hon samtidigt är ett barn som dansar på stället, som kan gnälla när hon blir trött och vara ”hopplöst” envis. Och charmen i att hon sällan tittar någon i ögonen utan sänker blicken, att hon rodnar över beröm och kan svara en påflugen reporter blixtsnabbt och det som kommer ut är bevingade ord:
– Greta, you suffer from Asperger…
– I wouldn’t say that I suffer…
Därför blir det så sorgligt när vuxna (oftast män) hånar henne. Och på samma gång så befriande när hon sitter och läser vad de skriver och fnissar åt allt. Hon har humor och självdistans. Hon trängs i stora folksamlingar som sträcker sig efter henne som en rockstjärna. Greta oroar sig inte, men hennes pappa väljer att gå en kurs i Första hjälpen. Han lär sig göra HLR och att stoppa blödningen från en skottskada. Skydda sig mot stenkastare.
Det ter sig ibland lite väl turligt att filmaren Nathan Grossman råkar vara med och ha kameran påslagen just när något stort råkar hända, nästan som om det vore arrangerat, men filmaren har helt enkelt haft tur. Han följde ett tips och ingen kunde väl ana att Gretas historia skulle utveckla sig som den har gjort. Från början var filmandet tänkt som några minuters skildring av en aktivist bland andra, men Gretas story växte. Och växte.
Jag märker att jag under filmens gång brister ut i rena gapskratt efter Gretas slagfärdighet och rörs till tårar av hennes sårbarhet. Men i slutet ruskas jag om. När Greta sitter i sin segelbåt över ett stormigt Atlanten, på väg mot FNs klimattoppmöte i New York och längtar hem till sina hundar så anar jag att hennes tvivel över det ansvar som vilar på hennes axlar. När hon säger att hon helst skulle slippa det, men att hon måste… det påminner om en annan väldigt känd person som förändrade världen, som för länge sedan också började i det lilla och som fick några följare vars rörelse sen växte. Även han hånades och även han tvivlade och bad att få ”slippa denna bägare”. Också han gick emot den tidens makthavare. Vi som är samtida med Greta Thunberg, vad är det vi egentligen får vara med om? Hur stor kan hon bli?
Journalisten Joakim Palmkvist har skrivit en av flera högaktuella böcker som kommer ut hösten 2020 om gängkriminaliteten, de ständiga skottlossningarna och vad som kan göras för att motverka detta. Palmkvists bok är skriven som en lång krönika, i en lite mer lättsam och personlig ton än vad som kan förväntas av en rapporterande journalist. Han gör tvära kast mellan pojkligor som härjade för hundra år sedan och de ungdomsgäng som rånar jämnåriga eller skjuter ihjäl varandra i dag. Jag får intrycket att han vill sätta dagens kaotiska känsla i ett större sammanhang, att summan av elände är ganska konstant. Men han riskerar samtidigt att relativisera den allvarliga kriminalitet och påverkan på samhället som råder i många av dagens förorter.
Med ett övergripande perspektiv skildrar Palmkvist de senaste trettio årens utveckling, från att de tunga MC-gängen i Skåne etablerade sig, via fängelsegängen och territoriella grupperingarna till de samvetslösa förortsungar som numera är beväpnade till tänderna och till synes helt inriktade på att leva en dag i taget. Han har lyckats peta in händelser i gängvärlden som skedde alldeles nyss vilket gör att boken känns fräsch. Detta varvas med episoder och anekdoter ur hans eget yrkesliv där han träffar och samspråkar med såväl aktiva som före detta kriminella. Jag har hört från en säker källa att Palmkvist även har goda kontakter med många poliser i Skåne och framför allt i Malmö där han jobbade som kriminalreporter på Sydsvenskan. Ovärderligt för en journalist för att kunna hålla sig uppdaterad utöver de vanliga presskonferenserna, men också problematiskt den dagen polisen själva kan behöva granskas.
Tyvärr har jag lite problem med Palmkvists språk ibland, även från tidigare böcker (”Maffiakrig”, ”Äventyr i Svenssonland”) som att han träffar lite snett när han försöker formulera sig ”tufft”, att hans jargong kan kännas tillgjord, men ”Den undre världen” är helt klart en bra, informativ bok. Den innehåller också en kort aktuell genomgång av åtgärder som är möjliga att sätta in. Det ska dessutom nämnas att jag är förtjust i boken i sig, alltså formatet och kvaliteten. Den är mittemellan en pocket och en vanlig inbunden, med stabila pärmar och ett behagligt, läsvänligt skimmer vilket ger pluspoäng.
Varje gång jag ser Johan Eriksson i TV-rutan stannar jag till och lyssnar uppmärksamt. Han är en av kändisadvokaterna som förtjänar respekt. Där Johan finns, där finns också spänning, aktualitet och professionalitet. När några i den yngre försvarsadvokatgenerationen i vintras spelade in tveksamma reklamfilmer fyllda med gangsterromantik, då gick Johan Eriksson ut och kritiserade den osunda kulturen.
Nu har Johan Eriksson skrivit en bok om sitt liv som advokat. Han varvar episoder av sitt privatliv med brottsfall som hamnar på hans bord. Visst, den beskriver en rad olika fall som tillsammans ger en bild av vardagen som försvarsadvokat. Johan visar att inget ärende är för litet. Även en till synes obetydlig händelse kan innebära att framtiden för den enskilde rasar och Johan tar sig an fallet med samma allvar. Med nödvändighet måste Johan Eriksson emellertid ändra de verkliga historierna så till den grad att de blir oigenkännliga för att skydda sina tidigare klienter. Redan i första stycket slår han fast att han har lagt till eller dragit ifrån och att han har varit med om ”det mesta” av det han beskriver. Redan där tappar jag sugen en aning. Självklart blir det ett dilemma och givetvis skulle fallen, så som de beskrivs kunna ha varit sanna, men det blir ändå inte lika intressant.
Boken är lättläst, har ett jämnt tempo och ganska korta kapitel. Men jag saknar en del av den nerv som vanligtvis drar in mig på området brott och straff. Jag hade önskat att få ta del den argumentation som sker under rättegångar, även om svenska rättegångar kan vara ganska torra och sömniga. Istället blir det ganska ljumma och ytliga berättelser. Till och med avsnittet om Rakhmat Akilov, terroristen på Drottninggatan, skildras nästan ömt och odramatiskt. Tonen är lågmäld och den man som bokstavligt talat har krossat fem människors liv och inte bara deras anhöriga utan även tryggheten vi känner om vi hör en lastbil bakom oss, den mannen har bakat muffins när advokat Johan Eriksson kommer på besök och vill i slutet av den historiska rättegången tacka alla inblandade aktörer för att han har behandlats väl. Boken ger kort och gott en ganska annorlunda bild i förhållande till den gängse bilden som når oss via medierna och det ger ändå viss behållning.
