Gogo är 94 år och bor i Kenya. Hon har tre barn, 22 barnbarn och 52 barnbarnsbarn. Hon har aldrig gått i skolan och kan varken läsa eller räkna, men när hon hör att några av barnbarnsbarnen inte går i skolan vill hon visa dem hur viktigt det är. Gogo söker till olika skolor och efter flera avslag är det en vidsynt rektor som antar henne. Det är närmast rörande att få följa hennes ljudande och tragglande av glosor, kämpande med allt sämre syn och hörsel, samtidigt som hon har sin långa livserfarenhet och auktoritet hos både barn och vuxna. För att få fler flickor att gå i skolan förmår hon rektorn att bygga ett nytt internat med plats för 300 flickor, som blir uppkallat efter henne. Orädd skäller hon ut förmannen när bygget går för långsamt. Stolt inviger hon huset med ballonger och sång när det står färdigt.
Filmen är helt underbar. Full av glädje och hopp. Förutom fantastiska kenyanska vyer och (givetvis) en safariresa med djur – barnen sover i små lodger i djungeln och precis som jag själv gjorde under en resa i Uganda hör de mängder av stora djur som rör sig och stökar runt utanför hyddorna – så skildras ett typiskt vardagsliv i en kenysk by. Det är intressant att se kontrasterna i vilka resurser som trots allt finns… och inte finns. När Gogo fyller år har skolan skakat fram en dekorerad gräddtårta, värdig ett svenskt konditori. Tårtan fördelas sen genom att Gogo tar en grabbnäve och ger till varje barn.
Tyvärr är filmen för kort. Ungefär åttio minuter. Man vill se mer, man vill vara där. Trots snävare coronarestriktioner så är Gogo värd ett biobesök, särskilt för den som någon gång har varit i Östfrika eller som vill dit. Även barn skulle uppskatta denna färgstarka berättelse, inte minst för att se den disciplin i lektionssalen och respekt för läraren och kamraterna som finns i en kenyansk skola jämfört med den svenska.
Stefan Krakowskis Incel kan vara den känslomässigt tyngsta bok jag har läst. Incels har efter ett antal attentat och massmord, där gärningsmännen refererar till sina obefintliga kontakter med kvinnor, blivit förknippat med radikala, kvinnohatande terrorister. Just de individerna är inte sällan kopplade till högerextrema och andra konspiratoriska åskådningar.
Vad incels egentligen handlar om är vanligtvis unga män som lever i så kallat ofrivilligt celibat. Trots otaliga försök har de aldrig lyckats få till närhet eller relationer med motsatta könet. Kvinnor ignorerar eller avvisar dem ständigt samtidigt som de ser samma kvinnor lockas av och falla för andra ”tölpaktiga”, fast snyggare män, som knappt behöver lyfta ett finger. Hos de nobbade killarna skapas ett outsägligt självförakt och en djup ångest över vanmakten i deras liv. De flesta längtar bara efter närhet och att få leva i en normal relation med en kvinna.
Krakowski illustrerar med en man, 24 år, som gick till vårdcentralen för att kolla ett födelsemärke. Den manliga läkaren han normalt möttes av fanns inte på plats utan han fick träffa en ung kvinnlig läkare istället. Födelsemärket satt på nacken. I samma stund som hon rörde vid honom rös han till och började gråta och lämnade vårdcentralen. Det var första gången en kvinna hade rört vid honom, det hände för sex år sedan och han tänker på det fortfarande varje dag.
Vad är det för fel på dessa män? Varför vill ingen kvinna ha dem? Enligt dem själv handlar allt om utseende. De är förlorare i det genetiska lotteriet, de upplever en orättvisa och hopplöshet som inte går att förändra. Jag minns en scen med den brittiske ståuppkomikern Ricky Gervais som pratade om alla dessa ensamma mäns misslyckade försök att få kontakt med kvinnor. I publiken hördes spontana medlidande ljud, att det var sorgligt. Vad då? utbrast Gervais. Det är fritt fram, det finns hur många som helst där ute, varsågod att bli ihop med dem. Det uppstod någon sekunds tystnad, främst bland de kvinnliga åskådarna innan nervösa skratt bröt ut. Nä nä, jag vill inte, men någon annan… det måste väl finnas någon?
Många av männen känner i längden att självmord är enda utvägen. En dag ska de göra det. Vad är ett liv värt när ingen någonsin tycker om dem? Tyvärr blir alltför många av Krakowskis exempel i boken män med någon grad av autismdiagnos, vilket i sig inte rättfärdigar ett liv i ensamhet utan kvinnlig beröring, men ur en aspekt kanske det förklarar den osäkerhet som killarna kan känna i kontakter med tjejer. Och generellt sett är inte osäkerhet något som kvinnor attraheras av. Men det är en alldeles för grov förenkling att alla dessa ensamma män som bara längtar efter någon att få tycka om, kan förklaras av diagnoser. Hur många hamnar inte i det förbannade ”kompisfacket” av till synes ohanterliga skäl som bristande ”kemi” eller attraktion? Du är söt och snäll, men…
Krakowski konstaterar krasst att det naturligtvis inte går att ålägga kvinnor att vara tillsammans med män som de inte vill vara med, så vad finns det för hjälp att erbjuda? Varför går inte dessa män till en sexarbetare, om inte annat för att kanske få bort udden av den laddning som de har byggt upp kring sexualitet. Den fixering de har fastnat i. Svaret Krakowski får är att de inte vill bryta mot lagen eftersom prostitution är olagligt i Sverige. Men främsta skälet är att det vore den yttersta bekräftelsen på att de inte kan få kärlek och sexualitet på frivillig väg. Det skulle riva bort all form av framtidstro som många ändå bär på.
Men när de mår så dåligt, varför söker de inte hjälp inom psykiatrin för sin frustration? Många incelmän är oroliga för att bli stämplade som kvinnohatare och de tvivlar också på att en terapeut skulle förstå det hopplösa i deras situation. Det enda de längtar efter synes ju så självklart för andra. Ytterst få av dessa killar är en fråga för säkerhetspolisen.
Så vad finns det då att göra för att minska lidandet? På samhällsnivå skulle kanske andra värden lyftas fram, alltså inte enbart de unga perfekta kropparna som skapar en omöjlig prestationsångest hos både killar och tjejer. Hur skulle vi kunna motsvara dessa förväntningar? På individnivå kan vi hitta mening i mer andliga värden, som inom kulturen eller den intellektuella sfären. Men samtidigt kommer vi inte ifrån att vi lever i en kropp, köttet drar i oss, attraktionen lever sitt eget liv och att stå emot av rädsla för att inte än en gång såras eller att vi helt lyckas ignorera sexualiteten i vårt liv, det vore en hemsk Pyrrhusseger.
Som Verner von Heidenstam sa:
”Det är stoltare våga sitt tärningskast, än att tyna med slocknande låge. Det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.”
Ett filmprojekt som sträcker sig över tio år behöver inget skrivet manus, för livet skapar sig självt. Allt det som en bra historia innehåller i form av relationer, konflikter, dilemman, förluster och mål följer av de oundvikliga möten och stadier som vi alla i olika mån måste ta oss igenom under en så lång period. Jessica Nettelbladts dokumentärfilm om Erik Persson skildrar något som de allra flesta av oss tar för givet, att vi är det kön som vi är födda till. Men för Erik stämmer det inte. Född i en kvinnokropp med upplevelsen av att vara en manlig själ eller identitet.
Drömprins hade kunnat klippas på ett annat sätt, det blir lite hoppigt mellan åldrarna och scenerna, men jag gissar att det gått lång tid mellan inspelningarna och att händelseförloppet blir uppstyckat hur det än skulle läggas fram.
Processen att finna balans är lång och ibland brutal. Kanske sorgligast är den pubertala scenen från studenttiden då Erik kommer in i en aula och möts av typiska grabbiga vrål; Bögjävel! Sug kuk! Ur studentkamraternas perspektiv är det säkert harmlöst och kanske rent av inkluderande menat, du är en av oss. Men så onödigt. Inte är det väl denna aspekt av XY-systemet som Erik strävar efter att få inlemmas i? Onekligen väcker filmen funderingar kring de komplicerade manliga och kvinnliga rollerna och trots detta faller människor så självklart isär i dessa fack. Jag kommer att tänka på sociologen Carin Holmbergs bok från 1999, Det kallas kärlek, där hon beskriver jämställdheten hos ett ungt par ungefär: Hon hamrar och han diskar, men de gör det på ett kvinnligt och manligt sätt.
Parallellt med Eriks yttre förvandling och behandling skildras hans inre förvandling symboliskt genom en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Miljön är obeskrivligt vacker längs vägen. Eriks möten med såväl människor som djur visar honom den spontana tillgivenhet och respekt som uppstår mellan främlingar innan fördomar och det förflutnas skuggor har börjat kladda ner bilden. Där förstår Erik att han är en varelse bland andra, han möter den tillhörighet som han saknat på hemmaplan.
Det finns många starka scener i dokumentären om hur Patricio Galvez lyckades rädda sina sju barnbarn från IS-fånglägret al-Hol. Historien är känd. Den glada musikintresserade dottern Amanda konverterar till islam och gifter sig med en framträdande svensk IS-terrorist från Göteborg. Hon och deras fyra barn följer med till kalifatet i Syrien 2014. När hon dör i en granatattack, gravid med ett åttonde barn och pappan dör i IS sista fäste, blir de nu sju barnen föräldralösa.
Patricio försöker förmå Sverige att hämta barnen till honom och när han inte får gehör någonstans så reser han ner på egen hand. Men det är inte mycket han kan göra utan myndigheternas beslut. I filmen räknas dagarna medan han väntar och väntar och väntar på att något besked ska komma. En dag får han resa in i lägret och träffa barnen för att se att de lever. Det är svårt att filma där, men det går ändå att föreställa sig den förfärliga känslan hos Patricio när han åker ut igen och måste lämna kvar barnen i tältet i lägret.
Vi vet hur det slutar. När måttet är rågat för Patricio planerar han att mer eller mindre kidnappa barnen, men i samma stund får han besked om att en svensk delegation har fört ut barnen ur Syrien. I väntan på pass, papper och nödvändiga läkarundersökningar bor de i hotellrummet och det dröjer inte länge innan hela rummet är belamrat av leksaker, matkladd, blöjor och barn som är ”all over the place”.
Den kanske starkaste scenen är när barnens mormor, som konverterade tillsammans med Amanda och följde med till Syrien, dyker upp på hotellrummet. Hon är fullständigt tondöv inför den risk som hon utsätter barnen för (om hotellet eller media får veta att hon – IS-sympatisören – finns där), hon spelar upp islamistiska recitationer på arabiska för barnen och när Patricio säger ifrån att han inte vill att barnen utsätts för detta så svarar hon: – Är du dum i hela huvudet?
Gång på gång svarar hon på det viset. Är du dum i hela huvudet? Som en tuggummituggande tonåring. I dag har mormodern besöksförbud och får inte träffa barnen som lever med skyddade identiteter hos olika familjer i Sverige. Eftersom dokumentären spelades in samtidigt som allt pågick får vi följa förloppet som på plats med alla de reaktioner som kommer och det blir ett spännande och känslosamt inlägg i den svåra frågan om våra fienders barn.
Bill Gates – världens tredje rikaste person och medgrundare till programvaran Microsoft som fortfarande finns i cirka åttio procent av våra persondatorer och mobiler – ägnar sig numera helt åt sin och hustrun Melindas välgörenhetsarbete. Han har skrivit en personlig och lättläst bok om klimatkrisen. Det var länge sedan jag kände att jag lärt mig så mycket efter att ha läst en bok trots ett otroligt komplext ämnesområde. Gates är pigg och optimistisk när han ger en begriplig översikt över hur så gott som allt i den mänskliga världen hänger ihop och påverkar klimatet. Det är allmänbildande och fyller ut kunskapsluckor så att de vardagliga nyheter som når oss, inte bara om klimatet, blir meningsfulla.
Lösningen ligger inte i att vi måste minska konsumtionen, att den rika världen måste hålla igen eller att den fattiga världen inte ska tillåtas att växa. Lösningen ligger enligt Gates på produktionsnivå. Produktion av varor, elektricitet, byggmaterial, transporter mm, måste göras billigare på ett hållbart sätt med förnyelsebart material än med fossila ämnen. Det kan ske genom att utveckla tekniken och avgiftbelägga det fossila. Men vi kan inte förvänta oss att människor ska avstå från fortsätta växa. Gates målar upp utmaningarna som ligger i detta. De ter sig närmast gigantiska och lösningarna ouppnåeliga, i synnerhet med tanke på hur lite tid vi har på oss, men han tror likväl att det är möjligt med rätt inställning.
Under tiden menar han att det finns tekniker redan i dag som kan skjuta fram vår deadline, som att DAC-teknik fångar in koldioxid direkt i luften eller geoengineering där saltpartiklar skickas upp i moln som reflekterar bort solljuset och därmed tillfälligt kyler av planeten. På liknande sätt kommer nya fiffiga uppfinningar att rädda oss om vi bara seriöst går in för det. Den magiska siffran är att 51 miljarder ton växthusgaser om året ska ner till noll. Lycka till.
Boken är den fjärde och avslutande delen i den danske journalisten Carsten Jensens serie av debattböcker. Den här gången tar han sig an krigets alla olika aspekter, terrorister, ensamvargar och andra förödande fenomen i historien och samtiden. Jensen har besökt otaliga dramatiska platser för terrordåd, massmord, folkmord, krigshärjade länder. Han resonerar kring de ovinnbara krigen som västvärlden har fört i Irak och Afghanistan där Danmark, som Nato-land, har medverkat. Jensen menar att även med de bästa avsikter så lämnas ett torn av dödskallar kvar på platserna. Torn som han har beskådat i Kambodja efter Röda khmererna och i Mexico efter aztekernas barbari.
Som skrivande människa har jag själv funderat över att det vore intressant att starta en tankegång och se hur långt den leder. Men då skulle jag önska mig Carsten Jensens erfarenhet och bildning. Jensens resonerande tar honom genom en mängd klassisk och nutida litteratur, in på ondskans och den fria viljans område och landar så småningom i att våldet har en stor framtid. Han når fram till farhågan om ett framtida överlevnadskrig. Inte ett krig som drivs av ideologier eller i strävan efter en bättre värld, inget erövringskrig eller ens försvarskrig utan ett överlevnadskrig om resurser där västvärlden inte kommer att ge upp sina privilegier.
Lustigt nog ser Jensen ändå hoppet tändas i Greta Thunberg och hennes gelikar. På vilket sätt? Det får läsaren ta reda på. Vi mäktar med förtvivlan på grund av det hopp som vi bär med oss.
Händelserna i Knutby, i januari 2004, och efterspelet har vänts ut och in otaliga gånger i böcker, dokumentärer i radio och TV, på teaterscener mm. Finns det då något väsentligt kvar att avslöja om den urspårade pingstförsamlingen? En av de tidigare pastorerna, Peter Gembäck, som flimrade förbi när media bevakade byn som hårdast och som medgett att han blåljög rakt upp i kamerorna, gör i alla fall ett försök.
Den som trodde att medlemmarna skulle ta avstånd från gruppen efter allt som uppdagades – eller att församlingen åtminstone skulle räta upp sin kurs efter att det förfärliga mordet hade blivit utrett – (där filmatiska karaktärer som ”Knutbypastorn”, ”barnflickan” och ”Kristi brud” förekom), hade gruvligt fel. Likt andra apokalyptiska sekter lyckades gruppens ledningen omformulera tragedin så att rörelsen snarare gick stärkt ur prövningen.
Deras logik är ganska intressant. Det var omöjligt för så väl medlemmar som utomstående att kritisera ledarna eftersom den som var kritisk var utsatt för en oren ande. Att anden kom med kritik utgjorde själva beviset för att ledarna hade rätt, att de följde Guds vilja. Det var just det som utlöste kritiken från den orena anden. Därför måste församlingen fortsätta på samma spår. Under åren blev församlingens hållning till Åsa Waldau och den då för mig okände Urban Fält som tog över efter Helge Fossmo, allt mer skruvad. Till slut visade det sig att allt som vanligt handlade om makt över andra människor, sexuellt utnyttjande och mycket pengar i form av ”frivilliga” gåvor.
Det intressanta här är att det var Peter Gembäck som tog alltihop till polisen och anmälde både sig själv, Åsa och Urban – där de sen dömdes till ganska milda straff i tingsrätten. I boken växlar Peter i sin beskrivning av sig själv som dels den som tvivlade, dels den naivt troende och medverkande. Än i dag tror inte Peter att någon av ledarna i Knutby var medvetet ond utan kulturen var sådan att det agerandet, våldet och tankegångarna var rätt. Församlingen utkämpade en strid och då var alla medel tillåtna. Åsa Waldaus nyckfulla humör, utfall och omöjliga utpekande av vem som var inne eller utanför förklarades helt och hållet med att hon var utsatt för attacker och måste skyddas.
Tyvärr känns boken ibland rörig då den hoppar fram och tillbaka i tiden, den berättar om parallella skeenden och eftersom citaten är skrivna med citattecken istället för pratminus så fastnar jag i om det är någon annan som citeras eller om det är Peter som berättar. Notera dock att boken är på 400 sidor och beskrivningen av mordet sker på en halv sida. Resten ägnas åt processerna före och efter. Den som inte enbart tänker att de medverkande är knäppa utan faktiskt är öppen för att förstå hur en isolerad rörelse som Knutby kan uppstå i sekulära Sverige, mitt i ett samhälle nära oss, kan ta sig an denna berättelse. Låt det sen vara det sista vi hör om Knutby.
Rekommenderas dock att titta på Uppdrag gransknings serie om Knutby på SVT Play där den ligger kvar till juni 2021.
DN-journalisten Lasse Wierup har skrivit en hyllad och prisbelönad reportagebok som inte bara ger en detaljerad ögonblicksbild av svensk gängkriminalitet 2020 utan också lyckas fånga in ett större perspektiv. Att det är just Wierup som gör detta sisyfosarbete blir logiskt efter hans tidigare böcker om svensk maffia. Gangsterparadiset bygger på en otrolig research, den är väl berättad och lägger ett pussel där återkommande mönster framträder.
Jag blir svårt förtjust i hur Wierup ibland, nästan drönarlikt, zoomar ut och målar upp scen och pekar ut aktörer och sen kan zooma in på enstaka individer och följer just den personens historia. Det handlar framför allt om de allra grövsta och till synes mest ovilliga (likgiltiga?) till förändring, där socialtjänsten vädjar till domstolarna att döma den enskilde till en påföljd som lyfter honom ur den lokala miljön. Socialtjänsten står handfallen och säger att de har inga verktyg som fungerar på dessa individer. De har fått chans på chans på chans, de har provat allt och nu är verktygen slut. Domstolarna dömer trots detta till ännu en påföljd i socialtjänstens regi som leder till att individen kommer ut på gatan igen utan att delta i insatsen eftersom de inte tycker att de har något problem. Skälet stavas kapitel 30, paragraf 4 i brottsbalken: Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.
Wierup menar att samhället har sett på gängbrottslighet som på ungdomsbrottslighet i allmänhet och har försökt med traditionella lösningar, som utbildning och erbjudande om arbete. Detta har bidragit till att grupper av individer har kunnat bygga upp stabila organisationer i utsatta områden, helt inriktade på att begå brott eftersom det är lönsamt. De är unga och hungriga och deras våldskapital skapar en maktsfär som gör polisens och rättssamhällets uppgift svår, få eller ingen vågar berätta vad de vet.
Välförtjänt vann Lasse Wierup i höstas stora journalistpriset i fackboksgenren. Hans analys och kartläggning ger den intresserade läsaren fast mark under fötterna. Analysen balanseras av såväl individuella förklaringar som missbruk, psykisk ohälsa eller spänningssökande, som sociala orsaker i form av utsatta livsvillkor och hög barntäthet. Han visar också hur polisen lyckats nå framgång genom nya metoder. Wierups arbete kommer hänvisas till i framtiden som en klassiker.
