Hans Karlsson blogg

DN-journalisten Lasse Wierup har skrivit en hyllad och prisbelönad reportagebok som inte bara ger en detaljerad ögonblicksbild av svensk gängkriminalitet 2020 utan också lyckas fånga in ett större perspektiv. Att det är just Wierup som gör detta sisyfosarbete blir logiskt efter hans tidigare böcker om svensk maffia. Gangsterparadiset bygger på en otrolig research, den är väl berättad och lägger ett pussel där återkommande mönster framträder.

Jag blir svårt förtjust i hur Wierup ibland, nästan drönarlikt, zoomar ut och målar upp scen och pekar ut aktörer och sen kan zooma in på enstaka individer och följer just den personens historia. Det handlar framför allt om de allra grövsta och till synes mest ovilliga (likgiltiga?) till förändring, där socialtjänsten vädjar till domstolarna att döma den enskilde till en påföljd som lyfter honom ur den lokala miljön. Socialtjänsten står handfallen och säger att de har inga verktyg som fungerar på dessa individer. De har fått chans på chans på chans, de har provat allt och nu är verktygen slut. Domstolarna dömer trots detta till ännu en påföljd i socialtjänstens regi som leder till att individen kommer ut på gatan igen utan att delta i insatsen eftersom de inte tycker att de har något problem. Skälet stavas kapitel 30, paragraf 4 i brottsbalken: Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Wierup menar att samhället har sett på gängbrottslighet som på ungdomsbrottslighet i allmänhet och har försökt med traditionella lösningar, som utbildning och erbjudande om arbete. Detta har bidragit till att grupper av individer har kunnat bygga upp stabila organisationer i utsatta områden, helt inriktade på att begå brott eftersom det är lönsamt. De är unga och hungriga och deras våldskapital skapar en maktsfär som gör polisens och rättssamhällets uppgift svår, få eller ingen vågar berätta vad de vet.

Välförtjänt vann Lasse Wierup i höstas stora journalistpriset i fackboksgenren. Hans analys och kartläggning ger den intresserade läsaren fast mark under fötterna. Analysen balanseras av såväl individuella förklaringar som missbruk, psykisk ohälsa eller spänningssökande, som sociala orsaker i form av utsatta livsvillkor och hög barntäthet. Han visar också hur polisen lyckats nå framgång genom nya metoder. Wierups arbete kommer hänvisas till i framtiden som en klassiker.

Förslag: Forum

Betyg: HHHH+

När det kommer till fenomenet som kallats ”apatiska barn” finns det bara två ställningstaganden. Antingen att värna om desperata flyktingfamiljers förtvivlade kamp för att få leva i Sverige, där målet till slut helgar alla medel. Eller mörkrets sida som misstänkliggör de svagaste i samhället och som från ett rasistiskt perspektiv inte accepterar minsta undantag från den reglerade invandringen. Antingen är du med oss eller emot oss.

När journalisten Ola Sandstig hösten 2019 intog ett tredje perspektiv – att prata med barnen själva som nu hade blivit vuxna – blev han snabbt brunsmetad. Att få höra barnperspektivet när debatten rasade som mest var inte möjligt då barnen ansågs okontaktbara och det vinnande narrativet, att det det inte går att simulera tillståndet, dominerade. Allt annat innebar ett tankeförbud. Ingen förälder skulle väl med berått mod orsaka ett lidande av den graden mot sitt barn? Att Sandstig nu fick fram berättelser där detta skett väckte en rädsla för att mörkerkrafterna skulle få vatten på sin kvarn.

Jag minns min egen reaktion när jag i ett samtal med Magasinet Filters chefredaktör Mattias Göransson fick veta att de skulle publicera Ola Sandstigs första artikel (som senare vann grävpriset Guldspaden). Det var strax innan debatten mellan Ola Sandstig och Gellert Tamas drog igång i Dagens Nyheter. Jag famlade efter bordskanten och utbrast, att ni vågar gå ut med det. Vi måste göra det, svarade Mattias Göransson och jag insåg hur rätt han hade. Att inte berätta när man får höra historier om barn som misshandlats, undanhållits mat och dryck, i vissa fall förlorat år av sin barndom, lek och skolgång instängda i en mörk lägenhet medan de tvingats spela apatiska… det vore värre. Det vore ytterligare ett svek. Dessutom, media kan inte mörka obekväma perspektiv. Inte bara för att trumpisterna får rätt, det vore också oärligt.

Efter artikeln började vårdgivare över hela landet berätta om sina erfarenheter för Sandstig och han skrev en hel bok. När det begav sig hade vårdpersonal upplevt hot om rasistanklagelser ifall de kom med invändningar och det hotet vägde tydligen tyngre än ansvaret för vården av barnen. Boken är full av vittnesmål, även från vårdgivare som fortfarande tror att fenomenet existerar. En följd av tidningsartikeln i Filter blev att diagnoskriterierna utvärderades av SBU som inte fann något vetenskapligt underlag alls för uppgivenhetssyndrom och Socialstyrelsen drog tillbaka sin vägledning.

Det finns ett fåtal starka reportage som vänder upp och ner på en föreställningsvärld. Ett sådant är Hannes Råstams avslöjande reportage om hanteringen av Thomas Quick. Ett annat är Ola Sandstigs reportage om de apatiska barnen. Det visar faran när en fråga tillåts polariseras så hårt att inga andra tankar får plats. Ett exempel: den drivande barnläkargruppen fick Socialstyrelsen att ta bort sitt råd om att vara uppmärksam på manipulation för att det var kränkande.

Boken är väl berättad, lättläst och underbyggd. Sandstigs historieskrivning av synen på invandring under det tidiga 90-talet är helt i klass med Gellert Tamas skildring i boken ”Lasermannen”, men därefter drar de åt olika håll. I vissa partier får jag tyvärr intrycket att Sandstig hellre fäller än friar när osäkerhet råder, som i frågan om en del barn skulle ha blivit drogade/medicinerade eller inte, men i övrigt är den ödmjuk inför det svåra ämnet och lämpar sig för sträckläsning.

Förlag: Mondial

Betyg: HHHH+

Under ett inslag på årets digitala Bokmässa tidigare i höstas samlades partiledarna för att prata om vilka böcker de läser av lust och av plikt. När det var Jimmie Åkessons tur visade han upp boken Gangstervåld av polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm. Om detta var positivt eller negativt för spridningen av Kärrholms analysarbete må vara osagt, men det är befriande att någon vågar sticka ut hakan.

Det finns tendenser att vilja tona ner det häpnadsväckande grova våld som sker i Sverige sedan ett antal år tillbaka. Dels relativiseras våldet genom att hänvisa till att antalet mord är lägre än trettio, fyrtio år tillbaka. Dels genom att göra gärningsmännen till offer för en ekonomiskt ojämlik värld. Kärrholm vill tvärtom påtala att det är skillnad på de fyllemord som skedde på 80- och 90-talet och det öppna gangstervåld med skjutningar och sprängningar som pågår i dag. Han värjer sig också mot förenklade förklaringar om ekonomisk utsatthet som orsak till brottsligheten. Det är betydligt mer komplicerat än så. Det finns en korrelation mellan gängvåld och ekonomiskt utsatta villkor, men det ena orsakar inte det andra, menar han. Oavsett Sveriges ekonomiska välstånd och den trots allt jämlika resursfördelningen så skiljer vi ut oss när det gäller gängbrottslighet. Och det är många fattiga människor som lever under dessa förhållanden utan att begå brott. Snarare menar Kärrholm att det är samma individegenskaper som både leder till att man hamnar i ekonomisk utsatthet och brottslighet. Så vilka är det som driver detta narrativ om kopplingen mellan ekonomisk utsatt och brott? Jo, den rörelse som generellt vill se mer socialpolitik i samhället, konstaterar Kärrholm som redan i inledningen varnar för att hans egen bok är en stridsskrift.

Den är väl underbyggd, full av fotnoter och forskning. Kärrholm glider lätt mellan vetenskapliga studier och argumentation och går ibland till ren predikan. Inte nödvändigtvis något fel i det, men som läsare bör man vara vaksam. Ibland blir tonen riktigt Trumpsk. Hans poäng: för de allra mest brottsaktiva gängmedlemmarna finns det ingen social åtgärd som hjälper. De återfaller gång på gång på gång och lämnar nya brottsoffer efter sig. Han hänvisar till omfattande forskning. Det enda som har effekt är att den enskilde individen sitter inlåst. Samhällspreventionen måste väga betydligt tyngre vid bedömning av påföljder. Det måste vara ett straff som ger brottsoffret upprättelse och som skyddar samhället mot fortsatt brottslighet.

Boken är lätt att hänga med i och den tvingar läsaren att ta ställning. Han belyser brottsligheten ur flera olika aspekter och blir rätt övertygande. Det är en högst aktuell bok som absolut bör läsas av plikt. Den som håller med kommer att nicka medkännande, den som inte håller med får chansen att vässa sina egna argument.

Förlag: Fri Tanke

Betyg: HH

Det finns en skämtteckning som har fastnat i mitt huvud där Greta Thunberg möter Donald Trump. Trump säger ”I am great!” varpå hon svarar ”I am Greta!”. Det är så genialt. Det är också namnet på den hyllade dokumentärfilmen om henne. Och vilken fantastisk film. Vilken fantastisk människa.

Visserligen hade Greta Thunberg ett litet försprång. Hennes mamma, Malena Ernman, är känd och säkert har hon inte behövt oroa sig för pengar. Men aldrig har jag uppfattat att Greta har utnyttjat detta. Hon går sin egen väg och det hon har gjort är fritt för var och en av oss, vem som helst skulle kunna göra sin grej och vilken otrolig historia det kan bli. Med Greta blir det nästan alla rätt.

Jag ska erkänna att jag inte förstod hennes initiativ i början. Att hon satte sig med en skylt utanför riksdagshuset förändrar ju ingenting, i synnerhet inte i miljöhänseende. Men så började fler sätta sig intill henne. Fler och fler och efter ett år samlades sju miljoner människor på gator och torg runt om i världen för att protestera mot makthavarnas oförmåga att göra riktig förändring i klimatfrågan. Det blev en världsomspännande folkrörelse, en kraft som inte kan underskattas av någon. Alla måste förhålla sig till Greta. Trump. Putin. Bolsonaro. Och där såg jag hur en fjärils vingslag kunde orsaka en storm på andra sidan jorden.

Min fascination över hur vältalig, skarp och cool Greta är växer under filmen. Herregud, när jag var femton år hade jag ingen aning om någonting. Hur kan hon framstå så säker, så erfaren, världsvan? Hur kan hon formulera sig så provocerande och träffsäkert gentemot världens ledare? Det hon säger är klassiska citat redan i nutid. Men filmen visar att hon samtidigt är ett barn som dansar på stället, som kan gnälla när hon blir trött och vara ”hopplöst” envis. Och charmen i att hon sällan tittar någon i ögonen utan sänker blicken, att hon rodnar över beröm och kan svara en påflugen reporter blixtsnabbt och det som kommer ut är bevingade ord:

– Greta, you suffer from Asperger…

– I wouldn’t say that I suffer…

Därför blir det så sorgligt när vuxna (oftast män) hånar henne. Och på samma gång så befriande när hon sitter och läser vad de skriver och fnissar åt allt. Hon har humor och självdistans. Hon trängs i stora folksamlingar som sträcker sig efter henne som en rockstjärna. Greta oroar sig inte, men hennes pappa väljer att gå en kurs i Första hjälpen. Han lär sig göra HLR och att stoppa blödningen från en skottskada. Skydda sig mot stenkastare.

Det ter sig ibland lite väl turligt att filmaren Nathan Grossman råkar vara med och ha kameran påslagen just när något stort råkar hända, nästan som om det vore arrangerat, men filmaren har helt enkelt haft tur. Han följde ett tips och ingen kunde väl ana att Gretas historia skulle utveckla sig som den har gjort. Från början var filmandet tänkt som några minuters skildring av en aktivist bland andra, men Gretas story växte. Och växte.

Jag märker att jag under filmens gång brister ut i rena gapskratt efter Gretas slagfärdighet och rörs till tårar av hennes sårbarhet. Men i slutet ruskas jag om. När Greta sitter i sin segelbåt över ett stormigt Atlanten, på väg mot FNs klimattoppmöte i New York och längtar hem till sina hundar så anar jag att hennes tvivel över det ansvar som vilar på hennes axlar. När hon säger att hon helst skulle slippa det, men att hon måste… det påminner om en annan väldigt känd person som förändrade världen, som för länge sedan också började i det lilla och som fick några följare vars rörelse sen växte. Även han hånades och även han tvivlade och bad att få ”slippa denna bägare”. Också han gick emot den tidens makthavare. Vi som är samtida med Greta Thunberg, vad är det vi egentligen får vara med om? Hur stor kan hon bli?

Betyg: HHHH+

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=xDdEWkA15Rg

Journalisten Joakim Palmkvist har skrivit en av flera högaktuella böcker som kommer ut hösten 2020 om gängkriminaliteten, de ständiga skottlossningarna och vad som kan göras för att motverka detta. Palmkvists bok är skriven som en lång krönika, i en lite mer lättsam och personlig ton än vad som kan förväntas av en rapporterande journalist. Han gör tvära kast mellan pojkligor som härjade för hundra år sedan och de ungdomsgäng som rånar jämnåriga eller skjuter ihjäl varandra i dag. Jag får intrycket att han vill sätta dagens kaotiska känsla i ett större sammanhang, att summan av elände är ganska konstant. Men han riskerar samtidigt att relativisera den allvarliga kriminalitet och påverkan på samhället som råder i många av dagens förorter.

Med ett övergripande perspektiv skildrar Palmkvist de senaste trettio årens utveckling, från att de tunga MC-gängen i Skåne etablerade sig, via fängelsegängen och territoriella grupperingarna till de samvetslösa förortsungar som numera är beväpnade till tänderna och till synes helt inriktade på att leva en dag i taget. Han har lyckats peta in händelser i gängvärlden som skedde alldeles nyss vilket gör att boken känns fräsch. Detta varvas med episoder och anekdoter ur hans eget yrkesliv där han träffar och samspråkar med såväl aktiva som före detta kriminella. Jag har hört från en säker källa att Palmkvist även har goda kontakter med många poliser i Skåne och framför allt i Malmö där han jobbade som kriminalreporter på Sydsvenskan. Ovärderligt för en journalist för att kunna hålla sig uppdaterad utöver de vanliga presskonferenserna, men också problematiskt den dagen polisen själva kan behöva granskas.

Tyvärr har jag lite problem med Palmkvists språk ibland, även från tidigare böcker (”Maffiakrig”, ”Äventyr i Svenssonland”) som att han träffar lite snett när han försöker formulera sig ”tufft”, att hans jargong kan kännas tillgjord, men ”Den undre världen” är helt klart en bra, informativ bok. Den innehåller också en kort aktuell genomgång av åtgärder som är möjliga att sätta in. Det ska dessutom nämnas att jag är förtjust i boken i sig, alltså formatet och kvaliteten. Den är mittemellan en pocket och en vanlig inbunden, med stabila pärmar och ett behagligt, läsvänligt skimmer vilket ger pluspoäng.

Förlag: Kaunitz-Olsson

Betyg: HHH

Varje gång jag ser Johan Eriksson i TV-rutan stannar jag till och lyssnar uppmärksamt. Han är en av kändisadvokaterna som förtjänar respekt. Där Johan finns, där finns också spänning, aktualitet och professionalitet. När några i den yngre försvarsadvokatgenerationen i vintras spelade in tveksamma reklamfilmer fyllda med gangsterromantik, då gick Johan Eriksson ut och kritiserade den osunda kulturen.

Nu har Johan Eriksson skrivit en bok om sitt liv som advokat. Han varvar episoder av sitt privatliv med brottsfall som hamnar på hans bord. Visst, den beskriver en rad olika fall som tillsammans ger en bild av vardagen som försvarsadvokat. Johan visar att inget ärende är för litet. Även en till synes obetydlig händelse kan innebära att framtiden för den enskilde rasar och Johan tar sig an fallet med samma allvar. Med nödvändighet måste Johan Eriksson emellertid ändra de verkliga historierna så till den grad att de blir oigenkännliga för att skydda sina tidigare klienter. Redan i första stycket slår han fast att han har lagt till eller dragit ifrån och att han har varit med om ”det mesta” av det han beskriver. Redan där tappar jag sugen en aning. Självklart blir det ett dilemma och givetvis skulle fallen, så som de beskrivs kunna ha varit sanna, men det blir ändå inte lika intressant.

Boken är lättläst, har ett jämnt tempo och ganska korta kapitel. Men jag saknar en del av den nerv som vanligtvis drar in mig på området brott och straff. Jag hade önskat att få ta del den argumentation som sker under rättegångar, även om svenska rättegångar kan vara ganska torra och sömniga. Istället blir det ganska ljumma och ytliga berättelser. Till och med avsnittet om Rakhmat Akilov, terroristen på Drottninggatan, skildras nästan ömt och odramatiskt. Tonen är lågmäld och den man som bokstavligt talat har krossat fem människors liv och inte bara deras anhöriga utan även tryggheten vi känner om vi hör en lastbil bakom oss, den mannen har bakat muffins när advokat Johan Eriksson kommer på besök och vill i slutet av den historiska rättegången tacka alla inblandade aktörer för att han har behandlats väl. Boken ger kort och gott en ganska annorlunda bild i förhållande till den gängse bilden som når oss via medierna och det ger ändå viss behållning.

Albert Bonniers Förlag

Betyg: HH

Stämningen är uppsluppen redan på tåget mot Stockholm, men dottern är uppmärksam. Mamman verkar vara sprallig och ungdomlig, drar några opassande skämt och släpper loss, men samtidigt är det något med hennes röstläge och rörelsemönster som inte riktigt synkar. Och dottern verkar inte uppskatta sin mammas upptåg, hennes oro blir allt starkare medan mammans ansikte snart får ett både spänt och slappt uttryck. Lite skevt. Det synkar inte riktigt heller.

– Håller du på att bli snurrig? frågar dottern som känner igen symtomen.

Mamman, Josefin Neldén, gör en lysande och trovärdig insats som psykossjuk utan att spela över. Vi får se när den tunna, logiska hinnan bryts sönder och hon får intryck som blottar ett annat spel som pågår bakom hennes rygg. Små obetydliga signaler som i mammans värld får enorm betydelse för att förstå vad den här andra verkligheten går ut på. Hur hon ska hantera Djävulens illusioner.

Dialogerna mellan mamman och dottern är också osynkade, de talar förbi varandra som om vi skulle förklara för någon att himlen faktiskt är blå medan den andre påstår att himlen egentligen är en banan. Det är inte ens samma begreppsvärld och ändå är båda utsagorna lika verkliga för var och en av oss. Dottern såras av mammans ord, hon går sönder när hon måste lämna mamman på sjukhus samtidigt som mamman förnekar sin dotter i tron att det som händer är hennes svek. Psykiatrivården skildras inte heller som särskilt munter.

En sådan berättelse är svår att avsluta, det blir ju inget färdigt, inget avklarat. Att sluttexterna bara börjar rulla vore outhärdligt om inte filmens första sekunder hade varit, då Maria Bäck och hennes mamma pratar med varandra om sin Stockholmsresa som ett minne. Då blir ändå slutet hoppfullt.

Regi: Maria Bäck

Betyg: HHH+

Det här är en typisk berättelse som lockar mig, som väcker förväntningar. Anders Högström var en rastlös kille som inte fann sin plats i skolan. Istället mynnade rastlösheten ut i ständigt jävelskap i omgivningen. Det var inga småsaker utan handlade om bombtillverkning, grova stölder och bränder innan energin så småningom kanaliseras i en riktning. Anders Högström valde att ställa sig på den sida av samhället som var mest hatat av vuxenvärlden. Nazismen. Han bidrog till att grunda NSF, Nationalsocialistisk front som inte bara hotade sina motståndare utan gick till våldsamma attacker.

Händelseutvecklingen ledde trots allt till att Högström hoppade av sin egen organisation och lierade sig med sin hårdaste kritiker, Karlskronas socialdemokratiska kommunalråd Björn Fries. Tillsammans åkte de runt i Sveriges skolor och pratade om nazismen. Högström tilldeles QX Hederspris 2001 på Gaygalan. Men tillvaron skulle rasa för Högström igen innan han lyckades resa sig, denna gång ur askan som frälst. Alltså en typisk topphistoria.

Men för mig når aldrig berättelsen riktigt upp till den förväntade nivån. Boken är ett pärlband av anekdoter, raskt berättat som om vi själva sitter i en publik och lyssnar på Högström som sveper genom sitt förflutna utan att riktigt komma till en poäng. Det radas upp scener efter scener, allt mer spektakulära, men det når aldrig fram till någon eftertanke eller någon analys. Författaren har gjort en lång research och pratat med såväl vänner som fiender till Högström, vilka ibland har växlat plats, men jag saknar ändå Bosse Gustafssons röst eller utifrånblick. Det är verkligen ingen smickrande skildring för Högströms del, men samtidigt blir det inget levande reportage utan en ganska torr rapport. Jag inbillar mig att det kanske finns ett syfte med detta, att boken ska locka och nå ut till ovana läsare som kanske har eller har haft en fot inne i Högströms tidigare tankevärld, men jag är rädd för att när berättelsen inte alls appellerar till någon känsla eller eftertanke eller ens för ett kortare teoretiskt resonemang kring nazismen och senare den kristna kraft som omfamnar Högström, då lämnas läsaren oberörd. Oförändrad.

Utan nya argument.

Offside Press

Betyg: HH