Hans Karlsson blogg

Jag har läst en hel del böcker av före detta grovt kriminella som vänt sitt liv etthundra åttio grader och blivit hederliga. Ofta är de lite taffligt skrivna och svepande utan att gå in på djupet, där grova våldsbrott beskrivs i samma tonläge som när man frågar om någon vill ha mjölk till kaffet. Sällan märks någon riktig ånger. I den kategorin är Satan från Borlänge en välskriven och fängslande (!) bok där texten andas ett förakt mot den oerhört våldsamma drogkulturen som Anders Karlsen har levt i. Jag kan tänka mig att Karlsen är vältalig och att medförfattaren Miguel Guerreo är en duktig skribent och tillsammans har de fått till en berättelse som skildrar ett stycke välkänd kriminalitet av riktigt trasiga ungdomar från främst utanförskapsområdet Tjärna Ängar i Borlänge under 90-talet.

Våldet och drogerna kommer tidigt in i Karlsens liv och snart börjar äldre etablerade kriminella förstå att han var ett effektivt verktyg i konfrontationer eller när skulder skulle drivas in. Han beskriver det konsekvenslösa tänket som drogruset för med sig och många dråpliga situationer han hamnar i på grund av det. Karlsen är en frilansande kriminell, sin egen boss, men blir senare också mentor till det våldsamma ungdomsgänget Familjen som spred skräck i Borlänge under några år på 90-talet. Vi får följa Karlsens historia, i vissa brottsliga delar exemplifierat, hans tid på behandlingshem och försök att leva ett vanligt liv samt hans återfall. Karlsen förminskar inte, ursäktar sig inte, bortförklarar inte utan står för att han har gjort många människor mycket illa. Han rannsakar sig själv och känner i dag att det är svårt att förstå. Samtidigt har han alltid dragit en linje mellan de som är kriminella och de som inte har valt det livet. Våldet riktas mot de som lever i hans värld, men trots detta drabbas oskyldiga och allmänhet av hans framfart.

Det är inte så länge sedan han lämnade sitt senaste fängelsestraff, men sedan dess har han utbildat sig till social- och behandlingspedagog och jobbar nu med de hårdaste killarna i branschen. Berättelserna om hans återfall visar hur oerhört viktigt det är att undvika situationer där ens karaktär kan prövas, att inte utsätta sig för tillfällen där droger förekommer eftersom det är så lätt att rasera livet igen. Jag får intrycket att Karlsen är ärlig i sin ambition. I boken tar han ställning i vissa kontroversiella frågor, han är emot all liberalisering av ”lättare” droger och även behandling med Subutex mm. Med tanke på hur mycket elände droger har fört med sig för honom så finns det tyngd bakom hans argument.

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/han-kallades-satan-fr%C3%A5n-borl%C3%A4nge-sen-kom-v%C3%A4ndpunkten-mitt-liv-idag-%C3%A4r-fantastiskt/20474869

Bokförlaget Forum

Betyg: HHH

När kriget mot Islamiska staten pågick som värst dök Molenbeek, en förort till belgiska Bryssel, upp i nyhetssändningarna som en stark rekryteringsplats för IS. Inte minst efter inblandningen i attacken mot konsertlokalen Bataclan i Paris i november 2015. Här rör sig exilmarockanen Kamal. Han är en känd gangsterrappare som vi på senare tid har sett tretton på dussinet av. Han förvarar stora mängder narkotika med sitt gäng och drar även polisens uppmärksamhet till sin mamma och lillebror. Samtidigt förfasas han över förödelsen han ser från kriget i Syrien och bestämmer sig för att åka dit som hjälparbetare för att göra bot och bättring.

Väl på plats blir han intvingad att strida för Islamiska staten, men för att själv slippa utföra brutaliteten anmäler han sig som filmtekniskt kunnig eftersom han spelat in sina rappvideos. Rollen leder honom in i såväl de hårdaste av strider som noga regisserade avrättnings- och rekryteringsvideor. På hemmaplan inleds en manipulativ rekrytering och radikalisering av Kamals 13-årige lillebror Nassim.

Rebel är en vattendelare. Den som har svårt att se blodstänk eller ytterst realistiskt krigsvåld uppskattar nog inte de närgångna scenerna. Jag ogillar vanligtvis splatterfilmer, vanligtvis för att det är så dåligt gjort och alldeles för orealistiskt. Men här… oh, du milde vilken bra och stark film detta är. Våldet och allt blod är inget effektsökeri utan skildras så nära verkligheten man kan komma på film. Ljudet är så nära och tungt att det sitter kvar i kroppen långt efter att jag lämnat biografen. Vansinnet är nära och påtagligt. Mitt i detta utspelas en varm kärlekshistoria mellan Kamal och en niqabklädd syrisk kvinna som tilldelats honom ur en grupp av yazidiska kvinnliga sexslavar som säljs till IS-männen. En scen blir lite lustig i all galenskap, när Kamal och hans fru, spelad av Tara Abboud , går ut i ett tätbefolkat Raqqa. En plats där grönsakssäljare och offentlig bestraffning eller avrättningar samsas om utrymmet. För en sekund släpper han blicken på henne och hon är borta. Alla kvinnor ser likadana ut i sina svarta niqab och han letar efter henne genom att titta in i de små gluggarna för ögonen. Som biobesökare ser vi genom hans västerländska blick. Allt är nära och trovärdigt.

Filmen är över två timmar lång och bygger på verkliga händelser. Historien är så effektiv att jag rycks med som passivt delaktig. Jag kommer på mig själv att hata Bashar al-Assad när hans bombningar av sin egen befolkning sker i princip i samma rum som oss åskådare. Jag vill ge filmen högsta möjliga betyg och hoppas att även lättskrämda besökare tar sig till salongerna för att se detta drama, även om de kanske måste kisa ibland.

Regi: Adil El Arbi, Bilall Fallah

Betyg: HHHHH

Grundhistorien är nästan episk. Jessica MacDowall är framgångsrik TV-producent och rör sig bland kändisar i mediebranschen. Hon har en liten pojke och är visserligen skild, men har en bra relation till pappan. På bästa vännens bröllop träffar hon Sebastian, en vän från ungdomstiden och faller pladask. Sen går det fort. De är knappt ifrån varandra alls, Sebastian överraskar och hittar på aktiviteter och Jessica hänger med i svängarna. Hon varken kan eller vill säga nej av olika skäl. Snart lämnar hon sin lägenhet och de flyttar ihop. Utan att hon direkt tänker på det begränsas hennes eget livsrum mer och mer, Sebastian ger henne pikar, han skapar dålig stämning på gemensamma tillställningar, ogillar och baktalar hennes vänner och familj och steg för steg drar sig Jessica undan för att slippa diskussionerna. Sen kommer slagen. I början förminskas de genom att kallas peps eller knackningar.

Det blir en lång och stundvis plågsam berättelse, tio år varar relationen där livet förvandlas till ett skört äggskal. Oförutsägbart kan hon mötas av allt grövre anmärkningar eller våld som till slut blir livsfarligt om hon inte går emot, inte bara Sebastians hot om att ta barnen ifrån henne utan även sin egen känsla av medberoende där hon under många år har försvarat honom, rationaliserat och försökt anpassa sig.

Som läsare accepterar jag ändå att MacDowall inte lämnar tidigare. Hennes liv och självförtroende är i trasor, Sebastians charm gör att många i omgivningen väljer hans sida även om de uppenbart förstår vad som händer. Det som stör mig är alla de närstående runt MacDowall som inte bara ser blåmärkena på hennes kropp, hon berättar också för dem vad han gör mot henne, även om hon sen försöker vifta bort det eller låtsas som att allt är bättre. Varför gör inte dessa människor något? Varför låter de henne gå hem till denna man dag efter dag, år efter år?

Det är mycket som MacDowall får pressa in på nästan 350 sidor efter sina tio års utsatthet och sen även rättegång, ändå är det mest axplock med ibland månader mellan händelserna. Kanske kan boken ingjuta mod hos någon som är drabbad. Jag hade gärna sett ett avslutande kapitel av någon sakkunnig som gav ett bredare perspektiv där MacDowalls historia sätts i relation till tidperioden och omfattningen. Som berättelse är det dock alldeles lagom och den här gången blev det ett lyckligt slut.

Bokförlaget Forum

Betyg: HHH

Det är alltid en upplevelse att gå på teater, särskilt för en ovan besökare. Salen Studion på Göteborgs stadsteater är dessutom ganska trång vilket gör att man som åskådare kommer väldigt nära det som sker på scenen. Pjäsen Du är min nu berör ett ständigt aktuellt tema, våld och kränkningar i nära relation. Vi följer två ganska olika par genom deras allt mer destruktiva tid tillsammans.

Föreställningen är två timmar lång utan paus, men det är väldigt mycket som ska pressas in i den tiden. Det inleds med fyra separata historier som snabbt växlas mellan utan samband, för att sedan smältas ihop till två berättelser när paren bildas. Scener ur deras liv spelas upp där det dysfunktionella blir allt mer uppenbart. Berättelserna löper parallellt och när fokus hoppar till det ena paret så pausas det andra. Det blir tydligt att personerna inte fungerar tillsammans, men ändå finner de något hos varandra då de hela tiden återvänder till varandra efter att något olämpligt har inträffat. Syftet är sannolikt att visa hur svårt det är att lämna det som är känt, även om det är otryggt, för något annat som är okänt när vi blir medberoende till en människa.

För mig blir det lite väl skiftande och splittrat när det är så mycket som ska få rum i föreställningen. Kanske hade den tjänat på att bara ha ett av paren i stället för två så olika par för att vi som publik ska hinna lära känna och få känslor för karaktärerna. Eller att handlingen hade utspelar sig under en mer begränsad tid med tillbakablickar i stället för att försöka hinna med att skildra såväl mötet, förälskelsen, destruktiviteten och uppbrottet och till slut bearbetningsfasen. Med de två så olika paren kläms även en etnisk dimension in, säkert med avsikt att visa att våldet kan finnas i alla klasser och i alla bakgrunder, men det blir tyvärr för mycket, varken hackat eller malet..

Likväl är ämnet något som måste lyftas gång på gång i alla sammanhang. Skådespelarinsatserna är utmärkta, både den erfarne Johan Gry och den kanske mindre kända Hannah Alem Davidson är närvarande och trovärdiga. För mig som ovan teaterbesökare har de gett mersmak. Dock känner jag mig lite vilseledd i det här fallet eftersom pjäsen marknadsförs med den övre bilden, men scenografin är som den nedre bilden. Jag känner också att referenserna till franska adresser och namn är onödiga, de hade kunnat göras svenska utan att något går förlorat.

Göteborgs Stadsteater

regi: Gérard Watkins

Betyg: HH

Där det finns flyktingar, där finns det smugglare. Så enkelt är det, förklarar Sam. De hör ihop som hink och spade. 2015 lossas en ISO-container av ett fartyg i Turkiet och Sam övervakar att lasten följer alla rutiner. En tidigare container har nämligen inte kommit fram som den skulle. Luckorna öppnas och ut väller människor som kisar mot ljuset. En av dem är 12-årige Amal. Hon reser ensam eftersom hon har kommit ifrån både föräldrar och syskon. Hon ska till Sverige. Här går något snett och Sam känner sig jagad. Han måste nu fly själv från Turkiet. Amal har ingen annan och följer efter honom.

Relationen utvecklas efter hand till en slags vänskap. Sam ger sken av att behålla Amal för att kunna få pengar av hennes föräldrar och Amal tyr sig till Sam för att undkomma andra smugglare som är ännu grymmare, men samtidigt verkar de ha ganska trevligt tillsammans. Trots tafatta försök så skiljs de inte från varandra under resan mot Sverige. Av allt man har hört om människosmugglarnas brutalitet, att de kräver vansinniga summor av flyktingar för en plats på en gummibåt, så ges här en ny dimension som… ja, den kanske också kan vara sann. Sam berättar att han först hjälpte en vän att lämna kriget i Syrien. Sen bad dennes familj honom om hjälp, sen kom det främlingar och sen var ruljansen igång för honom.

Det är alltid mer komplext. Råheten och förödelsen i det som tvingar människor att fly någonstans. Men ett enda land klarar inte av att ta emot alla som har behov av en fristad. Inte ens en hel kontinent som Europa klarar det och gränserna stängdes. Och samtidigt, går vi ner på individnivå så finns där en historia, en förståelse för just den personen. Exodus är en film som skildrar denna komplexitet och hur lojaliteter både kan skapas och brytas.

TriArt Film

Regi: Abbe Hassan

Betyg: HHHH

Boken landar mitt i en av de svåraste jordbävningstragedierna på decennier. Här finns flera mer eller mindre fristående berättelser utifrån Sara Johanssons erfarenheter av krisstöd i katastrofområden. Sara är beteendevetare och har som volontär inom Röda korset varit i de fattigaste delarna av världen som drabbats av oöverskådlig förödelse. Hon skildrar betydelsen av att hålla huvudet kallt, hungern som även slår mot hjälparbetare i översvämningsområden för att det helt enkelt inte finns någon mat eller att det viktigaste för utsatta människor inte alltid är proviant utan en fungerande telefon så att de kan nå släkt och vänner.

Ibland blir läsningen lite hackig eftersom språket känns pratat, ibland nästan poetiskt som att det är något som saknas, men man vänjer sig. Boken sätter vår egen kultur i ett intressant perspektiv. Sara berättar att hon håller en första hjälpen-utbildning för människor i ett katastrofområde utifrån vad hon brukar säga under föräldrautbildningar i Sverige. Det är viktigt att små barn får ligga på magen ibland, annars kan de få platta bakhuvuden om de bara ligger på rygg. Hon möts av oförståelse. Barn lägger man väl inte ifrån sig på det viset? Dem bär man med sig överallt. Sara inser att hon inte förmedlar objektiva fakta om spädbarn utan om vår kultur där bebisar kan ligga många timmar per dygn i barnvagnar. I Sverige är det även många som håller i en bebis första gången när de själva blir föräldrar i trettioårsåldern och vet därför inte hur de ska göra. Där hon befinner sig nu börjar de flesta bära bebisar redan när de själva är barn. Inte sällan sover bebisen i samma rum som en eller flera getter… vilket stärker immunförsvaret.

Jag skulle önska mig mycket mer av detta, men tappar delvis intresset när Sara börjar berätta om sin läkemedelsintolerans och hur sjuk hon själv blev. Snart förstår jag att hon i det läget blir en mottagare av krisstöd och ser då så många brister i bemötande och system. Något hon själv tar till sig i sitt framtida arbete.

Bokförlaget Natur&Kultur

Betyg: HH

”Älskade bror” är superhet, aktuell – och om det är tillåtet att säga – lustfylld läsning. Lisa dos Santos är åklagare i Flemingsberg och hon har gjort sig känd genom bland annat så kallade gängrättegångar. Med ett mord på Årstabron i Stockholm hösten 2020 som fond skildrar hon en rad aspekter av dagens grova organiserade gängbrottslighet, från den bedrägliga jargongen och krypterade chattar via vapnen och gangsterrappen till ohederliga advokater och den underhållningsbransch som skapats genom otaliga krimpoddar.

Grundhistorien är en fortfarande pågående gängkonflikt i Stockholm där en ledande figur blir ”goad”, alltså lurad av en vän att följa med ut på Årstabron där han sedan blir skjuten upprepade gånger. Fallet blir ett av de första som får hjälp av avkrypterade chattar, som Anom som FBI själva skapade. dos Santos har ett träffsäkert språk där hon närmast ironiserar över stilen och jargongen mellan de kriminella där begreppet ”bror” ständigt används som tecken på lojalitet, men lika snabbt kan vända i förräderi. Det blir infantilt till slut och liksom avväpnar den hotfulla aura som gängen försöker bygga kring sina varumärken. Hon driver med debatten om gangsterrappen när den prisades på olika galor och visar hur nära musiken ligger våldet och marknadsföringen av gängen.

På samma sätt visar hon på den absurda ojämlikhet som råder mellan statliga anställdas möjligheter och försvarsadvokaterna som metodiskt utnyttjar ersättningssystemet och i vissa fall till och med bidrar till att förleda domstolarna för att få sina klienter fria. Samtidigt håller hon sitt huvud kallt, hon travar på i sin roll och trivs där med såväl arbetsuppgifter som kollegorna, både på åklagarkammaren och bland poliserna.

Detta är en bok för alla som vill förstå vad det är som händer i vårt samhälle vad gäller kampen mot grov brottslighet, skjutningar och mord, hämndkulturen och svårigheten i nuvarande lagstiftning att komma åt de ansvariga. Jag blir svårt förtjust i dos Santos distanserade språk och skrivande och jag önskar att jag får läsa mer av henne i framtiden.

Bokförlaget Forum

Betyg: HHHHH

Magnus Västerbro har blivit ett känt namn i populärhistoriska kretsar efter att ha skildrat Svälten i Sverige under 1860-talet och Sverige under Karl den XII, i Tyrannens tid. Båda har orsakat många svenskars död. Nu dyker Västerbro in i dödens mörka värld. Den svarta boken, full av korta historier, benämns som hans skönlitterära debut, men i nästan varje berättelse finns det källhänvisningar till en grym verklighet eller till myter och lokala föreställningar om döden. För mig som lockas av det makabra samtidigt som det gör sig bäst på avstånd blir bokens fantasier ett välkommet avbrott i de annars så faktastinna böcker jag läser.

En del rör sig nära verkligheten, som skildringen av hur varierande vi hanterar de döda kropparna. (Dagen då insikten kom, den som sa att den döde kan inte bara bli liggande där, utan måste tas omhand.) eller de kliniska beskrivningarna av olika utökade dödsstraff. Annat är fria fantasier, inspirerade av exempelvis en tavla eller ett musikstycke. Jag kan tänka mig att Västerbro tyckte att denna bok var rolig att skriva då det finns sömlöst flöde som verkar ha uppstått i stunden. Ytterligare annat är osentimentalt konstaterande om våldets och dödens kalla villkor. Sammantaget blir det spökhistorier för vuxna som gör sig bäst en grå, regnig kväll när eventuella sammanboende familjemedlemmar har gått och lagt sig.

Albert Bonniers förlag

Betyg: HHH