Hans Karlsson blogg

Det kallas världens äldsta yrke.
Prostitutionen. En till synes ganska enkel sak att ta ställning
till, men som kan göras väldigt komplicerad. Alldeles självklart
är något fel om någon kan köpa sig tillträde till en annan
människas kropp. De kvinnor som skildras i Simon Häggströms bok är
alla fångade på olika sätt. Fångade av heroinet. Fångade av
fattigdom och människosmugglare. Fångade av skönhetsideal som, om
de inte är medfödda så kan de rättas till med pengar och hur får
en ung kvinna snabba pengar… Det brukar vara så, att när man
närmar sig ett okänt område så öppnar sig en långt utvecklad
värld med eget språk och sina egna förgivettaganden. I den här
världen verkar bara fantasin sätta gränser för vilka varianter
som efterfrågas och erbjuds. Men det handlar fortfarande om ett
utbyte på vårt mest privata område, på ojämlika villkor och går
det att tänka sig något mer motbjudande och riskabelt än att
erbjuda sig själv till en främling man egentligen inte vill
vara med? Vad gör det med den egna självbilden? Det må vara ett
fördomsfullt tyckande, men till synes ändå ganska enkelt? Det komplicerade
uppstår i och med att dagens sexköpslag skapar brottslingar utan
brottsoffer. Hur skulle saken förändras om den prostituerade kunde
begära skadestånd som ett brottsoffer?

Genom Simon Häggströms
lättillgängliga språk kommer läsaren in under huden på dessa
kvinnor. Men också på olika typer av männen. Han skriver i korta
mer eller mindre självständiga berättelser där protagonistens
perspektiv ibland skiftar, scener tagna ur det dagliga arbetet där
hans grupp rör sig i den här mörka miljön. Det är svårt att
veta om han har gjort ett särskilt urval eller om varje ingripande
hans grupp gör verkligen är så unikt. Oavsett så blir det rysligt
obehagligt när Simon osminkat visar upp det råa språket och de
gränslösa önskemålen som efterfrågas och på vilket sätt
kvinnorna möter upp dem.

När man har läst något riktigt bra
känns det som att man själv har varit med, i det här fallet sker
det på både gott och ont.

Betyg: HHH+

Ibland stöter jag på en bok av en
slump, som närmats förändrar livet. Eller åtminstone vidgar min
världsbild. ”Det mörka nätet – Nedslag i den digitala
underjorden” av Jamie Bartlett är en sådan. Ett lästips på
hyllan i Varbergs bibliotek. Det är sommar, varför inte testa något
helt oväntat?

Det visar sig att Jamie har fångat
aspekter av internet som jag bara vagt hört talas om. Han beskriver
företeelser som – hur vedervärdiga de än är – tycks fylla en
funktion. Framför allt skildrar han människorna bakom dessa
företeelser och varför programmerare sedan internets skapande har
ansträngt sig för att förbli anonyma. Delar av boken handlar om de
dolda sidor som bara kan hittas via den krypterade webläsaren Tor
och en alldeles lagom genomgång av historien bakom dem. De mest
populära websidorna – som kan heta h67ugho8yhgff941.onion –
och som regelbundet byter adress hittas genom indexsidor, exempelvis
Hidden wiki där olika teman med de senaste adresserna listas. Det
kan vara Wikileaks, bloggar, chatforum för hackers, postlåda för
visselblåsare, marknadsplats för otaliga droger (Silk road),
vadslagningsplats för när kända politiker ska dö (Assassination
market), barnpornografi… Har man nu något att dölja och inte
känner för att bli avlyssnad av NSA, men ändå inte vill ge sig in
i den bisarra underjorden kan man skaffa sig en epostadress på den
krypterade Mailpile istället för Gmail eller föra sina videosamtal
via Jitsi istället för Skype och känna sig säker. Två
mainstream-tjänster på det vanliga nätet.

Jamie förklarar också nättrollens
syfte. De är inte enbart ute efter att ”ha roligt” en stund utan
vill främst provocera just för att de tycker att internet ska vara
gränslöst. Eller med andra ord, fullständigt fritt. Ingen ska
hindras från att säga vad de vill. Begreppet ”troll” kommer
inte från fula väsen i sagans värld utan snarare från fisket. Det
engelska ordet ”trolling” som handlar om att scanna av internet
efter någon som fastnar på deras provokationer och sen pressa den
till sin yttersta gräns, vilka ju syftar till att visa att internet
ska vara gränslöst – fritt för alla åsikter, uttryck mm. Även
de mest vansinniga.

Som exempelvis pro-ana-sidor. Sidor som
stödjer och ibland även uppmuntrar till anorexi, självskador eller
självmord. Där användare snarare hejar på varandra. (Din mage
kurrar inte, den applåderar.) Men även här finner Jamie Bartlett
att sidorna fyller en viss funktion som den professionella vården
inte kan erbjuda. Deltagarna i chattgrupper förstår
varandra på ett sätt som de inte hittar någon annanstans. De
fördömer inte, de ser inte lidandet som problem eller misslyckande.
De ger plats för att uttrycka sig om saker som lindrar ensamhet och
smärta. Hur osunt det än är.

Men vart är vi då
på väg? Redan Hegel slog fast att om det finns en rörelse och så
finns det alltid en motrörelse, en tes och en antites. Å ena sidan
kommer gränsen mellan människa och maskin/teknologi att bli allt
mer luddig. Transhumanisterna ser till och med möjligheten till
evigt liv när deras hjärna kan laddas upp på nätet. (Som
datafiler skulle vi avsevärt reducera vårt koldioxidavtryck.) Med
en exakt kopia av hjärnan skulle upplevelsen bli densamma som vi har
idag, men möjligheterna blir oändliga på internet. Å andra sidan
finns anti-teknologiterroristerna. De som befarar att vi tappar
kontrollen, de som bombar forskningscentrum och som ibland inte drar
sig för att använda våld mot vetenskapsmäns som bidrar till
utvecklingen. De vill överge tekniken och återförvilda människan.
Åtminstone ha det som färdriktning.

Jag tänker på en
artikel jag nyligen skrev, om utmaningarna som forskningen om
automatiserade/självkörande bilar står inför. De är nära. Inom
några år kommer vi att få se allt fler effekter av detta. Men
utöver problemen kring själva bilkörningen som de måste lösa, så
måste de också ta hänsyn till att det kan finnas människor som är
beredda att gå långt för att sabotera det.

Läs och
fascineras. Gå ut och upptäck ditt internet.

Betyg: HHHH

Min första tanke, gällande titeln ”En av oss” var att terrordådet i Norge den 22 juli först antogs vara ytterligare ett dåd av islamistiska jihadister. Men det visades sig att gärningsmannen var en av oss.

Boken är ett gediget porträtt på en människa utan att personen själv har medverkat till den. Det är, återigen i likhet med Gellert Tamas bok om ”Lasermannen”, ett brett insamlande av information från källor och andra personer som på något sätt levt med eller träffat Breivik. Det är också en bok om offren, vissa blir levande i berättelsen även om de dog där på Utöya. Deras historier börjar redan med deras föräldrars första möten.

Bland annat visar det sig att polisen begick alla fel och misstag som var möjliga, i varje steg tolkades något på ett sätt som fördröjde insatsen, informationen gick inte fram, de åkte till fel ställen och ibland tar man sig till och med för pannan under läsningen. Fast då sitter vi med facit i hand. Vem kunde ens föreställa sig ett sånt här scenario? Problemet är väl att polisen och samhället måste vara beredd på de mest oväntade händelserna och det skulle sluka oerhörda resurser.

Boken är gripande på många sätt, steg för steg kommer vi in i Breiviks ständiga misslyckande och hans oförmåga att passa in. Redan som barn upplever han sig missanpassad eftersom hans mamma både vill och inte vill lämna bort honom. Men trots alla ingående scener av Breiviks utveckling och senare förberedelser inför dådet så får vi aldrig veta vad eller hur han kommer fram till sin plan. Varför bestämmer han sig för att begå dessa handlingar, vad får honom att ta steget från tanke till handling? Utifrån boken så verkar han inte ha blivit direkt drabbad själv av vare sig samhällets orättvisa eller den muslimska invandringen till den grad att dådet kan motiveras.

Det är absolut en läsvärd berättelse, underhållande blir groteskt att säga eftersom det är verklighet. En dylik skönlitterär bok hade knappast tett sig trovärdig. I synnerhet när vi alldeles nyss har upplevt en ny rättegång där Breivik stämde norska staten för brott mot mänskliga rättigheter. I synnerhet sedan han vann. Men juridik handlar inte om känslor.

Tillsammans med böckerna om Peter Mangs blir boken om Breivik ytterligare ett exempel på svårigheten att kunna förhindra enskilda individers idéer från att bli nationers katastrofer.

Betyg: HHHH

Den som har läst Gellert Tamas bok om Lasermannen – och som tyckte den var utomordentlig – har en hög standard. Tyvärr lever inte Joakim Palmkvist bok om Peter Mangs riktigt upp till den. Så jag satte mitt hopp till Mattias Gardells version av samma historia. Det visade sig att ”Raskrigaren” är en bok med en potential som kan mätas med ”Lasermannen”. Visserligen råder det ingen tvekan om vad Gardell tycker, men han håller tillbaka. Han drar sig inte för att ställa frågor som provocerar eller som verkligen söker förståelse och han låter personerna tala ostört. Läsaren får själv bedöma rimligheten.

Gardell pratar inte bara med Mangs själv under åtskilliga timmar utan också med Mangs pappa i USA (han bor i Peters gamla pojkrum), med Breivik om vem av honom eller Mangs som har valt rätt metod för sin sak, med offren, dess anhöriga och med mängder av andra personer som på sitt sätt belyser det som hände. Gardell lyckas precis som Tamas sätta in Mangs i det större sammanhang som rådde under tiden för ”verksamheten”, som Mangs kallade det han gjorde. De olika perspektiven gör att jag som läsare känner att jag vet mer än någon av de enskilda personerna.

Peter Mangs tränar adrenalinkontroll genom att gå omkring i stan med sina vapen, han gömmer sig i mörker och siktar mot människor, vilar på hanen och känner att han råder över liv och död. Men han är en feg terrorist. I princip lika feg som de ensamma självmordsbombare som sprider sin förödelse i vardagslivets gilla gång. De är fega i den bemärkelsen att de inte ger sina uttänkta offer en chans att försvara sig. Hur försvarar man sig mot ett dolt bombbälte på en tågstation? Hur försvarar man sig mot någon som siktar med ett gevär på stort avstånd, bakom en buske i mörker? De är så långt ifrån de hjältar de själva inbillar sig att de vill vara.

Men däri ligger också faran för framtiden. I vår tids oändliga mångfald av nätverk och uppfattningar är det inte svårt att få sin egen världsbild bekräftad, oavsett hur den ser ut. Särskilt om man är arbetslös och känner sig själv orättvist behandlad. Kränkt. Där skapar Gardell en bild av hur Mangs formas, hur hans plan växer fram och samtidigt hur patetisk han blir när blir inlåst och faktiskt glöms bort. Men Gardell stannar inte där utan fortsätter att skildra den smältdegel där Mangs blev marinerad. Det är allmänbildande och relativt lättläst även om sista kapitlet har en mer undervisande ton.

Betyg: HHHH

Har just bevittnat en film som hamnar på Topp 5 i min lista. Jag älskade varje minut av den, det var en total överraskning.

”A perfect day” utspelar sig i slutet av Balkankriget, 1995. Vattenbrunnar förgiftas av att döda djur kastas ner i dem. Men i slutet av kriget är döda djur slöseri på mat så man hittar istället en människa i en brunn. En grupp biståndsarbetare försöker få upp kroppen, men repet går av. Filmen handlar om kampen för att hitta rep i ett torftigt sönderbombat område. Även där rep hittas används de till något annat, som att hålla fast en ilsken hungrig hund, att hålla uppe en flagga som visar att kriget inte är slut. Eller rep som bara ligger i rullar, men som tillhör motståndssidan. Gruppen har ett komplicerat förflutet, de har sina inre konflikter, men så snart ett yttre hot tornar upp är de samlade. Mitt i all absurditet möter de byråkrati och banditer.

Skådespelarnas insatser är bland det bästa jag sett (framför allt Tim Robbins och Benicio del Toro), manuset och dialogerna är briljanta. Det går inte ett ögonblick utan att historien håller kvar greppet. Oväntade saker dyker upp, dilemman som måste lösas – det finns inte alltid någon bra lösning. Jag brukar vara känslig för om något känns krystat, om det blir icke trovärdiga hopp eller någon helt osannolik lösning uppenbarar sig, men här finns inte en enda scen som jag reagerar på. Hela filmen är ett klipp ur en fullständigt brutal, jordnära verklighet som jag vill se igen – och igen. Men bara på film.

Betyg: HHHHH+

Biopremiär, fredag 1 april.

TRAILER: https://www.youtube.com/watch?v=t3dERGL6WCs

En misslyckad poet inser med bitande klarhet att han inte kan leva på sitt skrivande. De ekonomiska trångmålen får honom att söka arbete genom ett bemanningsföretag på en oändlig omlastningsplats för bilar i Malmö hamn. För mig blir det en skräckfilm. Jag ryser. Det ligger så nära verkligheten i dagens kultur- och medievärld. Få eller ingen klarar av att leva på det arbetet. Skiten, spolvattnet, blåsten – allt sköljs över mig från filmduken. Motiverar mig att kämpa ännu hårdare för att få vara kvar.

Kravet på kadaverdisciplin (en sekund för sent i stämpelklockan ger en kvarts avdrag på lönen), mygel- och angiverikulturen (krockkuddar stjäls, den som vet något får en bonus), meningslösheten som smetar ut sig över hela livet. Mobbningen, tröttheten, avpersonligheten (varje arbetare tilldelas ett nummer). Enda gången som liv finns i hans ögon är när han drar på sig sin gummidräkt och ska dyka ner i mörkt vatten. Det tar ett tag för honom att lära sig spelets regler, men sen flyter det för honom. Men det är en död fisk, som flyter på ytan. En kulturperson som har gett upp.

Betyg: HH+

Biopremiär 11 mars 2016

TRAILER: https://www.youtube.com/watch?v=ZAhx7E1eWXw

Historien om Peter Mangs nådde aldrig samma höjd som historien om ”Lasermannen”. Rent krasst minns jag att det då tidigt var tal om en ensam person som gick runt i Stockholm och sköt på personer som han uppfattade hade utländsk bakgrund och sökandet efter honom pågick under lång tid. Varje ny händelse innebar att skräcken och historien/myten runt honom växte. När jag fick tag i Gellert Tamas bok om ”Lasermannen” 2004 blev jag fast, han satte händelserna och John Ausonius liv i ett större sammanhang. Det skildras ur flera perspektiv, inte minst inifrån det inre familjelivet. Det är en av de bästa berättelser jag någonsin läst, oavsett att den är hemsk och alldeles sann.

Även om Peter Mangs höll på att skjuta betydligt längre innan han greps så var förklaringen bakom de otaliga skottlossningarna en annan. De hänvisades till pågående utdragna konflikter mellan olika gäng i Malmö, något som mer eller mindre sker varje år, och inte bara där. Göteborg hade sin beskärda del så att Malmö hade sitt var inget konstigt. När det började pratas om en ”ny laserman” var det fortfarande ganska oklara uppgifter och det gick förhållandevis snabbt till att Peter Mangs greps. Allvaret urholkades av humoristiska inslag som det här med ”Laserturken”. Rättegången blev närmast en fars där Peter Mangs satt och läste böcker under förhandlingen, men också den drunknade i att Breivik samtidigt höll på med sin.

När första boken om Peter Mangs kom sommaren 2015 tänkte jag att jag äntligen skulle få en bild av vad som hände. Tyvärr hade jag för höga förväntningar, med Gellert Tamas skildring i bakhuvudet. För mig tar författaren Joakim Palmkvist, reporter på Sydsvenskan, alldeles för stor plats i boken. Det stör mig när en journalist skriver in sig själv. Det är inte Joakims tankar jag är intresserad av utan Peters. Jag vill inte få bilden av hur Joakim sitter i ett litet rum på fängelset och lyssnar på Peter som berättar för honom eller få klichéer om hur det ser ut i ett fängelse med ”taggtråd”, ”gallerförsedda fönster” eller ”skramlande nycklar”. Jag vill följa Peter Mangs väg inifrån hans eget perspektiv, satta i ett större sammanhang, så som Gellert Tamas gjorde. Begär jag för mycket?

Så småningom tar sig boken, jag får delvis det jag söker och stundom är skildringarna lysande. Jag märker att boken ibland fångar min uppmärksamhet så att jag glömmer både tid och rum, även om jag också saknar en dimension. En fördjupning av offrens perspektiv. Det som Joakim Palmkvists reportererfarenhet dock bidrar med är hur resonemanget gick innan teorin om en ensam galning blev känd, hur samhälle och media drog sina slutsatser kring de kriminella gängen. Där spelade Peter på ”rätt” strängar. I övrigt upplever jag att ett reportage tappar fart och lust när reportern skriver in sig själv. Det stjäl ljus från historien som ska berättas. Men det kanske bara är jag.

Betyg: HH

Hösten 2015, 54 år gammal, gav skådespelaren Claes Malmberg ut sin memoarbok. ”Det är kanske tidigt. Det vet man inte, det kanske är alldeles lagom”, sa han under Bokmässan. Boken är mer omfattande än man tror vid ett första ögonkast. Vi får följa Claes första år på Avenyn i Göteborg, traumat när hans far försvann och den krokiga vägen till framgång.

För mig har Claes Malmberg mest varit en pratkvarn i olika lekprogram, i rollen som Ronny Jönsson en ohämmad och taktlös person som plockar billiga skratt genom att säga fula ord som normalt inte passar sig. Ibland har jag hört om hans intag av droger och någon gång har han sprungit naken utomhus. Även om han är en av flera omtyckta Göteborgskaraktärer, som Lasse Brandeby, Tomas von Brömssen och Lasse Kronér (generationen efter Sten-Åke Cederhök, m.fl) så har jag undrat… varför håller han på så?

Kanske beror det på att jag inte har sett honom i sin mest kända roll, som pappan till Lotta på Bråkmakargatan. Inte heller i flera av de svenska dramaserier som han medverkat i. Inte heller på teatern. Men ibland glimtar några scener förbi där han spelar seriösa roller och visar sig vara briljant. Och jag upptäcker att jag tycker om honom. ”Clownen” har också ett allvar, en sårbarhet och ett djup som ger honom integritet. Han är en lysande skådespelare med ett brett register.

Boken innehåller mängder med korta ögonblick, också många anekdoter som nog mest roar Claes själv. Men efter att ha läst sista sidan så känns det som att jag känner Claes, som att vi har träffats. Om jag någon gång verkligen träffar honom kommer jag antagligen bete mig som att vi redan är bekanta.

Betyg: HH+